Red Planet (2000)

Red Planet”Come on Cohaagen! Give these peeeeple äiiiiii!”

Det ligger faktiskt rätt nära till hands att tänka på Arnies klassiska utrop från Total Recall när karaktärerna i Red Planet kämpar för varje andetag som fiskar på land. Mars har ständigt retat fantasin hos jordborna. Så nära, men ändå så ogästvänlig…

På 2050-talet tycker man att försöken att terraforma Mars med hjälp av sonder packade med alger som ska producera syre borde ha gett något resultat. Därför skickas skeppet Mars-1 iväg för att kolla läget. Ombord finns förutom kapten Kate Bowman och pilot Ted Santen ytterligare fyra vetenskapsmän och ingenjörer.

Men något går givetvis snett vid inflygningen till den röda planeten och kaptenen beordrar alla övriga att evakuera till planetytan. Där ska de inte ha några större problem att överleva i den rymdstation som upprättats. Men inte heller detta går som planerat, snart är de fem blott tre, stationen är i ruiner och syreläget för de tre ser som sagt var inte så ljust ut.

Det visar sig dock att det inte fanns något behov av att ligga och suga på tomma syrgastuber, marsluften är nämligen fullt andningsbar. Uppe på Mars-1 har kapten Bowman börjat komma tillrätta med skeppet men måste snart återvända till jorden. Ska hon behöva lämna sina kollegor?

”Tvillingfilmer” är kanske mer välkänt som koncept än som begrepp. Ni vet, Armageddon och Deep Impact, Capote och Infamous, Volcano och Dante’s Peak. År 2000 var det tydligen den röda planeten som gällde för jämsides med Red Planet kom också Mission to Mars. Min minnesbild att den aningens mer kända De Palma-filmen var att den var både dödligt trist och rätt obegriplig (men Wikipedias synopsis antyder närmast en pre-Prometheus).

I Red Planet är skådisuppställningen mindre A-listig, men ändå stabil (sydafrikanske regissören Anthony Hoffman har däremot inte fått några fler chanser). Carrie-Ann Moss, Val Kilmer, Tom Sizemore och Terence Stamp. Och så lite på trekvarten Benjamin Bratt-som-dejtade-Julia-Roberts och Simon Baker-som-varit-med-i-typ-hundra-TV-serier (ok, två då…).

Inte för att Red Planet är världens bästa film (och ju mer man tänker på den, desto fler plothål hittar man) men jag tycker ändå att den fortfarande höll som underhållning för stunden. Den psykologiska trovärdigheten hos Simon Bakers karaktär blev förvisso lite konstig och Carrie-Anns avslutande monolog som ska försöka återknyta den i grunden action-betonade historien till någon slags filosofisk och religiös struktur är inte jättelyckad.

Men filmen klarar sig ändå förvånansvärt långt på trion Carrie-Ann Moss, Tom Siezemore och Val Kilmer. Plus den lilla roboten AMEE var rörelsemönster är som en korsning mellan apa och hund. Hur motiverad närvaron av denna robot var kan förstås däremot diskuteras.

Visst, visst. Det finns en hel del övrigt att önska på manusnivån i Red Planet. Men jag vill ändå vidhålla att om man kan upphöra att tänka allt för mycket under ungefär 100 minuter ger den ändå något tillbaka.

star_full 2star_full 2

9 reaktioner till “Red Planet (2000)”

  1. Minns både denna och Mission to Mars som värda att se. Däremot har båda problem med trovärdigheten och lite annat. Var dock alltför länge sen jag såg dem så mer än så kan jag inte tillföra. Minns nog mer av Mission to Mars än Red Planet när jag tänker efter…

  2. Jag har för mig att jag sett denna. eller var det den andra Mars-filmen? I vilket fall gjorde den inget bestående intryck på mig och betyget 2/5 låter mycket rimligt.

  3. @Movies-Noir: Och jag minns i princip ingenting av Mission… Bortsett från att den var jäkligt trist.

    @Henke: Innan jag såg om Red Planet mindes jag inte så mycket mer än att det var Tim Robbins i den ena och Val Kilmer i den andra…

  4. Minns båda filmerna. Naturligtvis är denna bättre än Palmas sömnpiller men direkt minnesvärd är den inte.

  5. Bra där! Ungefär så man kan tycka om denna.
    Den håller rätt fint ändå för stunden, och Kilmer gör inte bort sig alls. Mission to…ville väl kanske vara den mer filosofiska av dem…(?)…medans Red…mer kör på lite popcornstyle.

    Kan inte säga att någon av dessa två är direkt urbota dåliga. Plotholen och logiken svämmar möjligen över här…men som rymdnörd är det ganska lätt att bara blunda för dem! 🙂

  6. @Steffo: I rättvisans namn borde man kanske se om Mission också men det filosofiska blir ju så lätt så jäääkla tråkigt 😉

  7. Jag tycker att problemet är att allt är så konturlöst. Det här är den där filmen om Mars.. och öh, de råkar ut för nåt, vad var det nu..? Lättare med Prometheus – de infekteras och blir monster. Eller Event Horizon – de öppnar de portal till helvetet. Jag saknar en gimmick, helt enkelt..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.