Red Planet”Come on Cohaagen! Give these peeeeple äiiiiii!”

Det ligger faktiskt rätt nära till hands att tänka på Arnies klassiska utrop från Total Recall när karaktärerna i Red Planet kämpar för varje andetag som fiskar på land. Mars har ständigt retat fantasin hos jordborna. Så nära, men ändå så ogästvänlig…

På 2050-talet tycker man att försöken att terraforma Mars med hjälp av sonder packade med alger som ska producera syre borde ha gett något resultat. Därför skickas skeppet Mars-1 iväg för att kolla läget. Ombord finns förutom kapten Kate Bowman och pilot Ted Santen ytterligare fyra vetenskapsmän och ingenjörer.

Men något går givetvis snett vid inflygningen till den röda planeten och kaptenen beordrar alla övriga att evakuera till planetytan. Där ska de inte ha några större problem att överleva i den rymdstation som upprättats. Men inte heller detta går som planerat, snart är de fem blott tre, stationen är i ruiner och syreläget för de tre ser som sagt var inte så ljust ut.

Det visar sig dock att det inte fanns något behov av att ligga och suga på tomma syrgastuber, marsluften är nämligen fullt andningsbar. Uppe på Mars-1 har kapten Bowman börjat komma tillrätta med skeppet men måste snart återvända till jorden. Ska hon behöva lämna sina kollegor?

”Tvillingfilmer” är kanske mer välkänt som koncept än som begrepp. Ni vet, Armageddon och Deep Impact, Capote och Infamous, Volcano och Dante’s Peak. År 2000 var det tydligen den röda planeten som gällde för jämsides med Red Planet kom också Mission to Mars. Min minnesbild att den aningens mer kända De Palma-filmen var att den var både dödligt trist och rätt obegriplig (men Wikipedias synopsis antyder närmast en pre-Prometheus).

I Red Planet är skådisuppställningen mindre A-listig, men ändå stabil (sydafrikanske regissören Anthony Hoffman har däremot inte fått några fler chanser). Carrie-Ann Moss, Val Kilmer, Tom Sizemore och Terence Stamp. Och så lite på trekvarten Benjamin Bratt-som-dejtade-Julia-Roberts och Simon Baker-som-varit-med-i-typ-hundra-TV-serier (ok, två då…).

Inte för att Red Planet är världens bästa film (och ju mer man tänker på den, desto fler plothål hittar man) men jag tycker ändå att den fortfarande höll som underhållning för stunden. Den psykologiska trovärdigheten hos Simon Bakers karaktär blev förvisso lite konstig och Carrie-Anns avslutande monolog som ska försöka återknyta den i grunden action-betonade historien till någon slags filosofisk och religiös struktur är inte jättelyckad.

Men filmen klarar sig ändå förvånansvärt långt på trion Carrie-Ann Moss, Tom Siezemore och Val Kilmer. Plus den lilla roboten AMEE var rörelsemönster är som en korsning mellan apa och hund. Hur motiverad närvaron av denna robot var kan förstås däremot diskuteras.

Visst, visst. Det finns en hel del övrigt att önska på manusnivån i Red Planet. Men jag vill ändå vidhålla att om man kan upphöra att tänka allt för mycket under ungefär 100 minuter ger den ändå något tillbaka.

star_full 2star_full 2

Annonser