Countess Dracula (1971)

Historien om den ungerska grevinnan Báthory Erzsébet, eller Elizabeth Báthory på ren engelska, blir om inte annat ett skolexempel på att det kan vara en bra idé att kolla upp sin arbetsgivare. ”Blodsgrevinnan” som hon också kallades blev 1610 anklagad för att ha torterat och/eller mördat mellan 30 och 650 unga flickor. Flickor som lockats till det karpatiska slottet Csejte (lokaliserat i nuvarande Slovakien) med löften om anställning.

De vitt skilda åsikterna om omfattningen på Elizabeths brott kan möjligen stödja det faktum att hon inte alls var någon blodtörstig vampyrinna, utan att det hela var en politiskt grundad konspiration. Det var inte riskfritt att vara protestantisk aristokrat i ett land som styrdes av Habsburgarna.

Men vem bryr sig om sådana petitesser när det finns en fantastisk historia att berätta?! Det hölls faktiskt en rättegång med drygt 300 vittnen kring Elizabeth och hennes tjänare. Om någon av dem verkligen berättade det som sedan letat sig in i legenderna är tveksamt. Där anges i alla fall att den åldersnojjiga grevinnan en dag blev nedstänkt med blod från en skadad tjänsteflicka.

Det visade sig vara en veritabel ungdomens källa för grevinnan, men med begränsad tillgång förstås. Elizabeth var dock inte sämre än att hon glatt offrade flicka efter flicka för att kunna ta sina skönhetsbad i det röda guldet. Att hon på mödernet kunde kopplas till Transsylvanien gjorde förstås inte historierna sämre, och under 1700- och 1800-talet berättade man mer än gärna om den kvinnliga Dracula.

Countess Dracula förhåller sig relativt trogen den legenden. Grevinnan Elizabeth har precis förlorat sin make och nu är hon inte det minsta sugen på att byta ut en gamling mot en annan. Istället för att ge efter för sin hemlige älskare sedan 20 år tillbaka, kapten Dobi, siktar hon in sig på den elegante löjtnanten Imre Toth (omnious last name if I ever saw one…).

Men innan hon kan göra det upptäcker hon att lite jungfrublod är det som åldrande grevinnor tycker bäst om när det gäller att återfå sin ungdomliga skönhet. Grejen är att kuren inte håller i sig mycket längre än ett par dygn och därför börjar en lustiger jakt på ännu fler flickor som får släppa livet till. Ytterligare lite problematiskt är förstås också det faktum att Elizabeth inför Imre måste låtsas vara sin egen dotter Illona och därmed döma den riktiga Illona till ett liv i fångenskap.

Kanske har historierna om den blodiga grevinnan fallit i glömska, för annars borde det nästan finnas fler filmer om henne. IMDb rapar ur sig blott sex filmer, själv kan jag bidra med den halvdana Eternal, men det är också allt. En feminismkonspirationsteoretiker skulle antagligen kunna göra en hel del av det faktum att sökordet ”Dracula” i samma databas listar drygt 100 exempel.

Nåvälan, det är å andra sidan förståeligt om slutresultaten inte blir bättre än Eternal eller föreliggande Countess Dracula. Grevinnan Elizabeth (för att inte tala om våpet Illona) är så långt ifrån en Kvinnor Kan-förebild man kan komma. Hon är enbart intresserad av sitt utseende och blir snabbt reducerad till en hysterisk liten hög när saker och ting inte går som hon vill. Att kravet på nytt blod en par-tre gånger i veckan skulle utgöra något hinder för hennes kärlekslycka med Imre vägrar hon givetvis att inse.

Elizabeth gestaltas av skådespelerskan med det ständigt lika underhållande namnet Ingrid Pitt. Tyvärr har hon som sagt inte så mycket av karaktär att jobba med och hennes åldersmakeup skulle nästan kunna matcha både Guy Pearce i Prometheus och Leo Di Caprio i J. Edgar. Till saken hör dessutom att Countess Dracula är fenomenalt ospännande, vilket jag gissar till stor del beror på regissör Peter Sasdys framställning. Det hela blir nämligen betydligt mer av ett romantiskt drama (förvisso med lite våldsamheter i bakgrunden) mellan Elizabeth och Imre än en skräckfilm med fokus på bestialiska kvinnomord eller en genomond och galen grevinna. Vi har några bybor som väser ”Devil Woman!” och så mycket mer blir det aldrig i skräckatmosfärväg.

Har du en och en halv timme att fördriva och redan spelat sönder tummarna på Candy Crush finns filmen i sin helhet på Youtube.

Men vänta! Självklart kan vi ju inte hoppa över de så ofta närvarande Bondkopplingarna. Ingrid hade ju aldrig den äran, men hon ska ha fått rollen som Elizabeth när den förkastades av någon som redan hade spelat grevinna i de sammanhangen, nämligen Diana Rigg.