Det är turbulenta tider i de förhållandevis unga förenta nationerna. Den blott 24-årige John Edgar Hoover får ansvar för att överse massarresteringar av radikaler, vilka smyger omkring och placerar bomber hos misshagliga myndighetspersoner. Denna starka och tidiga identifiering av just (utländska) anarkister och bolsjeviker kommer att prägla Hoover för livet, oavsett om han betraktar sitt lands president eller Martin Luther King.

Hoover tycks också ha besatt en imponerande politisk överlevnadsinstinkt eftersom han lyckades undgå att följa sin chef A. Mitchell Palmers i dennes nesliga avsked i samband med ifrågasättande av massaresteringarna (och efterföljande deportationer). Istället blev han 1924 utsedd till chef för FBI och gjorde det till sitt livsverk att skapa världens finaste brottsbekämpande institution.

Vägen han valde att gå byggde på att samla information om allt och alla. Antingen i syfte att underlätta brottsbekämpandet (med ett fingeravtrycksarkiv över alla amerikanska invånare skulle man ju med en gång veta vem som begått ett brott!) eller att ha politiska vapen till hands när han skulle få sin vilja igenom. FBI:s metoder blev också mer och mer vetenskapligt präglade med analyser av så väl handstilar som trävirke. Till slut krävde han obrottslig lojalitet från sina anställda mot byrån, det vill säga han själv.

Som vanligt med biografier hamnar man med J.Edgar direkt i sanningsgrottandet. Filmen inleds med att en agent tar plats på kontoret hos den åldrande Hoover för att denne ska kunna berätta sin historia för världen. Därefter följer ungefär två timmar av mer eller mindre fragmentariska sekvenser från byrån eller Hoovers privatliv. I slutet av J. Edgar får dock Hoovers förmodade livskamrat, Clyde Tolson, möjlighet att ifrågasätta sin väns perspektiv på händelserna vi nyss bevittnat.

Han hävdar att Hoover i vissa lägen mer eller mindre ljuger i det preliminära manuskriptet om vad som timade under de dryga trettio år som hunnit förflyta. Är detta regissör Eastwoods sätt att relativisera sin egen film? I så fall borde han ha gjort det lite tydligare kan jag tycka.

Eastwoods (och manusförfattaren Dustin Lance Black får man anta) val av perspektiv blir också lite besvärligt eftersom det i vissa lägen blir helt uppenbart att Hoover friserar sanningen rätt rejält. Ibland  finns det istället väldokumenterade faktaunderlag medan man i några fall tycks ha fabulerat helt fritt från filmskaparnas sida. Vissa av scenerna mellan Hoover och Tolson fastnade lite i halsen eftersom de enligt min uppfattning tar sig ganska stora friheter med en ”sanning” som bara Hoover och Tolson kan ha känt till. De blir till en dramatisering som i sammanhanget känns onödig och nästan lite spekulativt…dramatisk.

Som vanligt när Eastwood är inblandad som regissör har den färdiga produkten en imponerande finish – kostymer och miljöer känns oomkullrunkeligt solida. Men den här gången har han inte lyckats med sina karaktärer. Förutom huvudpersonen själv, vilken Leo DiCaprio sliter som ett djur för att ingjuta lite liv i, känns alla omgivande personer mer som skyltdockor.

Naomi Watts som den obegripligt lojala Helen Gandy. Obegriplig eftersom man aldrig nöjaktigt får förklarat varför hon valde att äga sitt liv åt Hoover i egenskap av oumbärlig (kanske är det där hemligheten ligger?) privatsekreterare istället för hustru. Inte heller får man någon större förståelse för Clyde Tolson som person, utöver att vara Hoovers ”number two man” även om Armie Hammer för all del gör en rätt sympatisk rolltolkning av mannen som kan ha varit den store J. Edgars livs kärlek. Eller inte.

Judi Denchs prestationer är förstås alltid en fröjd för ögat men även Hoovers mor blir en rätt endimensionell, om än stark, figur. Förutom i scenen där hon inte särskilt inlindat förklarar att hon aldrig haft för avsikt att uppfostra en son till att bli en ”daffodil”, då kom det allt lite filmmagi krypande.

Ok, alla inblandades åldersmake-up är verkligen patetiskt usel men jag kan inte tycka att detta blir det största problemet med J. Edgar. Det är istället den ovan nämnda frånvaron av nyanser hos karaktärerna och det faktum att filmen aldrig riktigt lyckas få berättelserna om FBI:s utveckling och dess plats i amerikansk historia samt mannen som ledde den att konvergera. Framställningen blir dessvärre ibland också fragmentarisk och det kan vara svårt att veta var och när vi befinner oss. De här två bristerna gör dessutom att skildringen av institutionen blir betydligt mer intressant den om mannen bakom den. Titeln borde istället ha varit F. Bureau.

Annonser