Blood fron the mummys tombEn egyptologisk expedition, ledd av Julian Fuchs, hittar en hittills okänd gravkammare. Fuchs blir omåttligt nöjd eftersom han under flera år jagat obskyra referenser till en ”Queen of Darkness” och nu verkar det som man har funnit henne. Och även om det inte skulle vara hans mörka drottning är fyndet icke desto mindre remarkabelt – en mumie som inte är någon mumie.

I gravkammarens sarkofag gömmer sig nämligen en perfekt bevarad kvinna, ned till minsta mjölkörtel. Tyvärr saknar hon en hand, men den återfinns strax på kammarens golv och kan återbördas till sin ägarinna. Hennes namn har nästan utplånats från kammarens vägg, men de hieroglyfkunniga kan se att hon en gång hetat Tera.

Alla i expeditionen tar med sig souvenirer från gravkammaren tillbaka till England men Fuchs har större anspråk än så. I källaren hemma bygger han en exakt replika av gravkammaren för att ståndsmässigt kunna förvara både “mumie” och sarkofag. Han tvingas emellertid också ta hand om en moderlös dotter och allt eftersom åren går blir han allt mer övertygad om att det inte är någon särskilt bra idé att hålla på och mixtra med den mystiska kvinnan.

Sanningen att säga har han hunnit bli lite rädd för Tera, kanske inte minst eftersom dottern Margaret växt upp till hennes utseendemässiga dubbelgångare. Nu närmar sig Margarets födelsedag och stjärnorna ställer upp sig för att återigen låta drottning Tera inta jorden.

Blood From the Mummy’s Tomb bygger på Bram Stokers roman The Jewel of Seven Stars, vilken kanske inte riktigt nått samma popularitet som hans blodsugande greve men som icke desto mindre filmats fyra gånger. Efter att ha sett Hammers version kan man i alla fall konstatera att plotten i The Mummy helt plötsligt inte längre känns särskilt originell. Vi har den onda mumien, vilken utsatts för en ritual som ska beröva den dess namn men som kan attackera sina fiender bortom graven. Och fienderna, det är förstås de som rånat gravkammaren på dess reliker.

Skådespelarmässigt känner vi igen både Andrew Kier från Quatermass and the Pit och James Villiers från The Nanny. Villiers har med årens lopp kommit att (i vissa kameravinklar) bli kusligt lik en åldrande Benedict Cumberbatch. Återigen är vi också tillbaka i Bondträsket eftersom Valerie Leon som spelar Margaret/Tera dök upp i både The Spy Who Loved Me och Never Say Never Again. Hon är dessutom ibland väldigt lik Catherine Zeta-Jones.

Blood… känns påkostad, både vad gäller skådespelarinsatser, effekter och scenografi men är tyvärr inte särskilt bra. Eller den känns snarare väldigt platt. Nu ska man kanske inte vara allt för hård eftersom regissören Seth Holt dog mitt under inspelningen men det skapas aldrig någon riktig nerv. Ett antal scener, där gravskändarna konfronteras med syndernas bestraffning, blir mer långdragna än läskiga. Den på ett sinnessjukhus skulle kunna ha kunnat fungera, med sneda vinklar och hysteriskt skrattande galningar, om det inte vore för att den sticker av alldeles för mycket från den egyptologiska linjen.

Samtidigt blir denna huvudlinje aldrig tillräckligt tydlig. Vilken roll spelar egentligen den mystiska stjärnkonstellationen, vilken påminner om Karlavagnen? Allt eftersom historien utvecklar sig blir det också lite luddigt när Valerie Leon ska föreställa Margaret och när hon ska föreställa Tera. Kanske för att man svävar på målet huruvida Tera besätter Margaret eller om Margaret egentligen är Tera återfödd? Slutet är i detta avseende ärligt talat riktigt obegripligt. Filmen hade som synes tjänat på ett lite bättre genomarbetat manus.

Istället får jag möjlighet att inte bara förundras över Margarets till synes outtömliga förråd av rymligt dekolleterade nattlinnen utan också inse att det tycks finnas en regel för Hammers bystiga damer. Det gäller att visa så mycket liljevita kullar som det bara är möjligt utan att det kikar fram den allra minsta antydan till vårtgård. Och det kan förstås vara en bedrift i sig.