PrometheusÅret är 2089 och schweizaren Erich von Däniken har uppenbarligen gjort bejublad entré på arkeologiutbildningarnas litteraturlistor. Men naturligtvis understödd av arkeologiska bevis som är betydligt mer påtagliga än de bilder som idag finns från uråldriga civilisationer på gigantiska rymdfarare och brinnande skepp…

Baserat på fynd av arkeologerna Shaw och Holloway beskostar Weyland Corporation en färd genom halva universum för att om möjligt möta de varelser som framförallt Elizabeth Shaw tycks vara bergfast övertygad om skapade mänskligheten. I avbildningar från sinsemellan helt olika civilisationer har de två forskarna nämligen inte bara identifierat gigantiska rymdfarare, utan också ett antal cirklar som tydligen utan problem kan översättas till den planetkonstellation man nu är på väg mot.

Mer specifikt den lilla månen LV-233 och när skeppet Prometheus närmar sig ser de entusiastiska expeditionsdeltagarna med en gång strukturer som bara kan vara skapade artificiellt. Inte kan de bärga sig, utan kastar sig med liv och lust in i en av de ihåliga kupolerna för att försöka hitta de varelser som de döpt till Ingenjörerna. Gud är tydligen helt ute för räkning – nu är det bara ett visst praktiskt handlag som krävs för att kunna anses som livets upphovsmakare.

Men sökandet resulterar till deras besvikelse inte i stort mer än en död kropp. Betydligt mer givande tycks det vara för den medföljande androiden David som hittar alla möjliga paneler och konstiga urnor att pilla på. Har han månne en agenda som han inte delger de andra expeditionsmedlemmarna?

Det var väl liksom givet, med den enorma hype som föregick Prometheus, att filmen skulle bli en stor besvikelse för många. Själv förväntade jag mig inget mer än att bli hyfsat underhållen med storslagna scenerier och maffiga effekter och känner mig därmed riktigt nöjd.

Däremot tillhör Prometheus definitivt den klass av filmer som man inte ska fundera allt för mycket på, för då börjar de falla sönder likt en marmorblek utomjording som inmundigat en skum dekokt vilken eventuellt utgör grunden för all biologiskt liv på jorden. Eller kanske bara människorna. Som man sedan uppenbarligen i omgångar besöker om och om igen. Till dess att man har lessnat på husdjuren och bestämmer sig för att spola ned dem i alientoaletten.

Ja, ni märker. Ju mer man tänker, desto fler konstigheter kommer man på och det är naturligtvis inte smickrande för en film som ändå bör ha överhöljts med många, sköna Hollywoodmiljoner. Men ska jag vara helt ärlig var det bara en liten del av allt detta som jag verkligen reagerade och störde mig på under tiden jag satt där i salongen.

Två stora trovärdighetsluckor måste dock nämnas först som sist: borde inte teamets dräkter innehålla någon form av sändare så att man inte behöver börja skrika folks namn för att eventuellt hitta igen dem? Och är inte Elizabeth Shaw remarkabelt snabbfotad efter vad som bör anses vara ett hyfsat omfattande och invasivt kirurgiskt ingrepp?

Nej, förresten – tre luckor. Alla andra har redan tagit upp saken, men jag kan inte låta bli att fundera på om Hollywoods effektsförbund just i år lyckats få igenom någon helt osannolik klausul i sina kontrakt om att alla karaktärer som ska vara över 75 år bara får spelas av skådisar som är max 45?

Men förutom det här levererade Prometheus för min del. Filmens klimax (ett av dem i alla fall) var riktigt mäktigt. Karaktären Elizabeth Shaw känns som en helt ok ersättare för Ellen Ripley (om inte annat måste man ju beundra hennes förmåga att få ihop en kristen gudstro med utomjordiska livskreatörer) och vår svenska stolthet Noomi skötte sig riktigt bra. Michael Fassbenders android pendlar kanske ibland lite väl mycket mellan att vara ett mekaniskt underverk både med och utan känslor men skådespelaren gör en bra porträttering av den lilla prudentliga fjäskisen som alltid sitter längst fram i klassrummet. Charlize Theron kunde gärna ha fått lite mer att sätta tänderna i, men gör naturligtvis isdrottningen Vickers med bravur.

Prometeus var titanen som bröt mot gudarna förbud genom att ge människorna elden, en välsignelse de egentligen skulle ha fått klara sig utan. I min tittning av Ridley Scotts prequel (vem försöker karln lura, klart som fan det är en prequel!) är det inte så mycket skeppet, sitt namn till trots, som blir bäraren av tvetydiga gåvor. Det kan knappast ha varit någon slump att arkeologernas Ingenjörer fick ett utseende som starkt påminner om grekiska statyer med vaxblek hy och en fullkomligt abnorm muskeldefinition. De är upphov till det tveeggade svärd som är mänskligheten och försöker sedan dessutom korrigera ett misstag genom att begå ett ännu större misstag. Och i likhet med Prometeus måste de plikta för det misstaget.

Edit:
Av olika anledningar lade jag inte ut den här texten direkt när jag hade sett Prometheus. Nu har jag alltså hunnit fundera både ett och två varv till runt den och efter inte minst ett rejält grottande samtal kring alla problem och logiska luckor som faktiskt finns med manuset känner jag att en fyra är väl generöst. I eftertankens kranka Ingenjörsblekhet rövar jag därför härmed en betygsstjärna från Ridleys prequel. Han får chans till återupprättelse om han spottar ur sig en uppföljare som är mer heltäckande i sin händelseutveckling.