På förekommen anledning från Trash is King! där det förekom en kort diskussion om Elizabeth Báthorys underutnyttjade potential i vampyrfilmer.

För alla som är någorlunda insatta i vampyrens kulturhistoria är Elizabeth Báthory — the Blood Countess — välkänd. Till skillnad från Vlad Tepes som skördade sin herostratiska ryktbarhet inom politiken höll sig Elizabeth på kvinnors vis innanför hemmets väggar. Hon var känd som en hård matmor, nästintill sadistisk. En dag slog hon till en tjänsteflicka så hårt att hon fick dennas blod på handen. Ett underverk! Där blodet droppat hade den grymma adelsdamens hy återfått spänsten hos en ungmö. Efter den dagen började det bli tunnsått med unga flickor i grannskapet. Vad som kanske inte är lika välkänt att att de bokstavliga blodbaden hållit den goda Elizabeth vid liv under en mycket lång period…

I Montreal bedrar det äkta paret Ray och Jessica varandra, var och en på sitt håll. Men Jessica har lite otur med sin kärlekspartner, för hon kommer aldrig ut igen från det pampiga huset där hon stämt träff med chatnicken Ezerbetha. Ray börjar söka efter sin försvunna fru och hittar Elisabeth Kane, lika vacker som mystisk och oåtkomlig.Han vet naturligtvis att hon har med saken att göra men får lite svårt att fortsätta sin undersökning eftersom det börjar poppa upp kvinnolik lite här och var i staden, vilka alla bär spår som leder mot honom själv.

Man har inte alltför stora förväntningar på en film som ståtar med lovord över ”lesbisk vampyrfilm i toppklass” på DVD-omslaget. (Jag vet heller inte vad som känns mest osannolikt: att DN överhuvudtaget skulle ha recenserat Eternal eller att omdömet skulle ha fällts om man nu gjort det. Men citatet tillskrivs icke desto mindre Dagens Nyheter.) Så mot bakgrund av det är det bara att konstatera: ”Så jäkla dålig var den ändå inte…”

Plotten hänger ihop utan allt för stora logiska krumsprång, det största irritationsmomentet i det avseendet är att man skrivit in en söt och lillgammal son till Ray och Jessica. Grabbens enda funktion är att Ray ska kunna visa upp att han är en Schysst Kille genom att vara en bra pappa, alldeles oavsett det faktum att han bonkar på sin polispartners hustru ett par dagar efter det står klart att hans egen äkta hälft är försvunnen.

Skådespeleriet är habilt på de flesta nivåer (även om Conrad Pla som Ray ser ut som en något suspekt blandning av Billy Zane i Demon Knight och Peter Englund) och både scenografi och foto är klart godkänt (lite clashar det emellertid mellan Elisabeths slott som ser ut att komma från Marie Antoinette och vissa möbler, som istället hör hemma i A Clockwork Orange).

Men särskilt läskigt blir det aldrig, det ska erkännas. Eternal torde snarare kvala in i genren erotisk thriller än rysare eller skräckfilm och i likhet med många andra filmer av den typen fyller sällan själva sexet någon större funktion, förutom den rent uppenbara. Däremot tycker jag att man fått till en hyfsad balans i relationen mellan Ray och Elisabeth. Han, en våldsbenägen notorisk vänsterprasslare som tycks överväga möjligheten att sätta på allt som rör på sig och putar ut där fram. Hon, en sval och elegant aristokrat som alltid har full kontroll.

När de till slut hamnat i säng med varandra (någon som är förvånad?) är det hon som sätter gränserna och han som rusig av begär följer som en hund efter ett köttben. Eftersom sex för henne egentligen är en väg till det det åtråvärda röda, flytande guldet är det viktigt att offren ger sig själva frivilligt, hon måste förföra dem till medgivandets gräns (till skillnad från sin henchman Irina som aldrig tycks kunna stå emot frestelsen att ta dem av daga betydligt mer våldsamt). För honom tjänar det snarare syftet att visa att han är ute efter något vildare och farligare än missionärens själsdödande in-och-ut-tack-och-godnatt.

Slutet hålls öppet. Och medan det inte är så särskilt nyskapande har karaktärerna ändå blivit tillräckligt väletablerade för att man faktiskt ska vara lite nyfiken på hur det ska fortsätta.