Interstellar (2014)

InterstellarFör ungefär ett år sedan fylldes Twitter-flödet av extraordinära lovord – ”fantastiskt”, ”ren”, ”för filmkonsten framåt”, ”ett MIRAKEL”. Det säger sig kanske självt att när jag väl bänkade mig inför Gravity kändes det som en förlust när jag ”bara” gav den en fyra i betyg och inte lämnade biografen i ett rus orsakad av kosmisk skönhet.

Jag var mer förberedd den här gången men eftersom jag inte hade någon större lust att bli digital eremit enbart för att undvika spoilers om Interstellar skymtade det ju ändå återigen förbi en hel del lovord (även om filmen missade äran av att bli utnämnd till ”årets Gravity”). Så lite orolig var jag allt när jag äntligen äntrade salongen och det berodde som sagt inte på filmens imponerande längd. I det avseendet hade jag noggrant förberett mig genom att inte dricka en droppe på drygt två timmar. Om det bara var lika enkelt att hantera felaktiga förväntningar…

När Interstellar startar upp täcker det allestädes närvarande dammet allt och jordens grödor blir bara färre och färre. Först var man tvungen att sluta odla vete och nu är majs nära nog det enda som återstår. Av naturnödvändighet har större delen av USA:s befolkning tvingats bli brukare av jorden och utbildningsfokus ligger på att ta hand om det vi fortfarande har. Tidigare slösaktigheter som rymdfärder synas i backspegelns oblida reflektion och alla funderingar på att lämna ett av allt att döma döende klot trycks raskt ned i kängskaften.

Förstås till stort förtret för fadern till den flicka som älskar att fundera på vetenskap och fantisera om det där som ligger bortom både planet och galax. Men det handlar kanske inte bara om faderlig omsorg, den föredetta piloten och ingenjören Cooper är verkligen inte skapad för ett liv i myllan.

Så då är det ju tur att han i sällskap med dottern Murphy upptäcker att NASA fortsatt med sitt arbete i allra största hemlighet och sparkat igång projekt Lazarus. Tolv astronauter fick färdas genom ett maskhål för att försöka hitta världar som skulle kunna tjäna som nya hem för mänskligheten. Nu är det dags för ett nytt projekt, Endurance, som handlar om att leta upp de mest lovande kandidaterna. Om vem skulle vara bättre lämpad att styra en farkost genom maskhålet än en föredetta pilot och ingenjör?

Som en rätt bestämd åsna mellan två hötappar ser Cooper ändå poängen med att lämna sina två barn kvar på jorden med sin morfar för att förhoppningsvis kunna försäkra dem ett framtida liv som inte innebär död genom långsam svält, dammlunga, syrebrist eller varför inte alla tre på en och samma gång?

Att regissör Christopher Nolan gillar att leka med begreppet tid är ingen större hemlighet. I fallet Interstellar finns naturligtvis goda möjligheter till det eftersom grundläggande relativitetsteori bestämmer att den som färdas snabbare än någon annan också kommer att uppleva en mer långsamt flyende tid. Eller något sådant i den stilen i alla fall, jag är inte fysiker ok? Begreppet ”relativitetsteori” förekom i alla fall flitigt i filmen… Plus att tillståndet på jorden på ett sätt blev historiskt även om det låg i någon slags framtid i och med en modern Dust Bowl.

Rent berättarmässigt har Nolan i alla fall löst det genom att vi efter en viss punkt i Interstellar får följa både Cooper och hans besättningskamrater där ute i världsrymden och hans numera vuxna barn nere på jorden. Båda försöker de på sitt sätt fullfölja faderns arv, Tom som lantbrukare (fast nu med ännu sämre förutsättningar än Cooper hade) och Murphy som forskare inom NASA.

En anledning till att Interstellar är så jäkla lång (169 minuter) är att Nolan lagt ganska mycket ansträngning på att tillhandahålla en grund hos Cooper som en hängiven family man och dessutom någon som dömer ut mänsklighetens nuvarande tillstånd. Jag tycker själv att det är ett val som betalar sig rikligt. Det ger en bättre förståelse för vilka insatser som står på spel för Cooper både som person och som människa. Och det gör att jag faktiskt är intresserad av vad som händer Tom och Murphy när vi väl får återse dem.

Interstellar är en film som på ett elegant sätt förenar vad jag skulle se som rätt klassiskt existentiella science fiction-teman med lite modernare thrillerelement. Vad innebär det att vara människa? Hur långt kan man gå för att säkra sin egen överlevnad? För att säkra mänsklighetens överlevnad? Alla de här frågorna är dessutom mer eller mindre förkroppsligade i den lämpligt namngivne Dr. Mann. Död och utplåning får främst symboliseras av de flitigt förekommande referenserna till Dylans Thomas välkända diktrader. Filmen får ibland ta gott om tid på sig medan den i andra lägen blir grymt spännande.

Det är också en film som återkallar lika klassiska science fiction-filmer och då inte minst 2001. I en berättelse som i allt väsentligt handlar om fortplantning och överlevande har rymdstationen Endurance dock fått en rund ägg-form (eller klock-dito. Fast då funkar ju inte min briljanta analogi) för att komplettera 2001-Discoverys spermie. En avgörande scen handlar dessutom till stor del om vådan av att med våld försöka tilltvinga sig inträde genom Endurances (docknings)hål.

Interstellar är en mycket bra film, inte tu tal om den saken. Välgjord, välberättad, tankeväckande, ödesmättad, spännande och vacker. Bra skådespelarinsatser av Matthew McConaughey, Anne Hathaway och Jessica Chastain. Ypperlig musik av Hans Zimmer.

Men det är ingen perfekt film. Lyckligtvis inte på en (allt för) petig nit-pick-nivå, vilket oftast bara känns trist att gräva sig ned i (även om det i vissa fall inte gå att undvika. Eller vad säger du, Prometheus?). Jag inte riktigt överens med själva historien och de val som görs där. Att försöka rädda en existerande mänsklighet är ju inget konstigt och fullt förståeligt men att se samma mänsklighet som så oundgänglig för universums existens att man är beredd att försöka reboota hela arten Homo Sapiens på annan plats känns lite…förmätet. Plus att det väl redan gjorts försök (ganska många dessutom) som visar att däggdjur behöver bra mycket mer än möjlighet till artificiell mutation för att växa upp till en livskraftig population.

Anne Hathaway gör ett bra jobb som biologen Amelia Brand men jag kan inte låta bli att undra lite över hennes roll i själva historien eftersom hon mest gråter, ställer till det för de andra genom att behöva räddas och tar känslomässigt baserade beslut. Hennes övertygelse om kärlekens kraft skiljer sig väl egentligen inte från Coopers men medan hans leder till ett konkret och lyckosamt resultat leder hennes till ett åsidosättande av hennes (känslomässiga) åsikter och en sur attityd.

I det här avseendet blir möjligen också McConaugheys Cooper en lite väl perfekt man. Han må tvivla på sig själv men fattar alltid rätt beslut och genomför så väl barnatröstning som dockningar med samma stadiga hand (never send a robot to do a man’s job). Och just när det gäller barn- och familjebiten blir Interstellar från gång till annan aningens smörig.

Trots de här invändningarna känns Interstellar episk. Det ska bli spännande att se om en tjugo år sådär huruvida det har hållit i sig. Kanske historien ändå kommer att förära den utmärkelsen ”årets Gravity”?

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Jag såg inte bara Interstellar på finbio, jag hade också ypperligt trevligt sällskap i form av filmspanaren Johan från bloggen Filmitch. Vad tyckte han månne? Jag är lika ovetande, och därmed nyfiken, som ni, kära läsare. Marsch pannkaka iväg och läs!

Och så ska vi inte glömma alla filmspanare som redan sett och skrivit eller pratat:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmparadiset
Flmr
Movies-Noir
The Nerd Bird
Den perfekta filmen (pod)
Mackans film

Annons

19 reaktioner till “Interstellar (2014)”

  1. Halloj. Bra sammanfattning. Jag håller med om allt men lät mig svepas med i äventyret helt enkelt.

    Bold prediction? Frågan är om Gravity kanske kallas 2013 års Interstellar?

  2. Se där ja – jag var mer återhållsam – kanske främst därför att jag inte lät mig svepas med. Filmen gick aldrig in i magtrakten och därmed blir betyget därefter. Sista halvtimmen var också svag.
    Däremot var omständigheterna och sällskapet desto trevligare 🙂

  3. Jag kan inte säga emot argumenten…bra formulerat…men liksom Henke släppte jag allt och bara lät mig dras med! Möjligen blir det så när man är idiotsåld på sci-fi-drama-känslor…?

    Spaning: undrar om karaktären Amelia är döpt efter Amelia Earhart? Som ju också försvann…? 😉

  4. Intressant spaning om Anne Hathaways rollfigur! Jag hade nåt litet som skavde angående henne men kunde inte sätta fingret på det men du lyckades göra det jättebra. Hon är alldeles för känslostyrd för det uppdrag hon har, det är det jag inte får ihop. Konstiga beslut (där i vattnet till exempel, varför inte skicka den ytterst snabbfotade roboten till att hämta grejen in the first place? Och det där med att det skulle vara berg? Hade dom verkligen noll koll på att det var vatten och en våg? Hmmmm…)

    Så det är klart att det går att nit-picka denna film in absurdum, precis som alla andra filmer i samma genre (ja även Gravity ;)), man får nog bara bestämma sig för om det är en saga man ser eller något som skulle kunna vara verklighet. Ibland funkar det att släppa sargen och bara följa med, ibland funkar det inte. Jag hade lättare att släppa allt i Gravity än under Interstellar men å andra sidan växer Interstellar i mitt huvud hela tiden. Måste se om den!

    Jo du! Tänkte du på Jessica Chastains vita fläck på tanden?

  5. Härligt spekulerande i freudianska kopplingar till 2001. Att Nolan ser det här som ett kvinnligt svar på Kubricks manliga film är behagligt förminskande. Särskilt med Nolans klapp-på-huvudet-attityd till sina kvinnliga rollfigurer.

    Synd att filmerna kom i fel ordning, annars hade väl Gravity varit ett lämpligt nästa steg i befruktningen.

  6. Kul med en filmspanarträff i miniformat. Du skippade ju filmfestivaldagen också. Jag anar en konspiration. 😉 Är det så att ni har bildat en egen filial där inåt landet, Filmspanarna Mitt? Som då ska börja konkurrera med Filmspanarna Öst och Filmspanarna Syd (Plox!). 😉

    Jag noterade också att det där med nyttan av att starta om människan på en annan planet.

    Vad tyckte du om robotarna?

  7. @Henke: Oh, no you didn’t?! 😉 Ska bli väldigt spännande att se hur dödsmatchen Gravity-Interstellar utvecklar sig.

    @Filmitch: Detsamma! Jag vet väl inte heller om jag sveptes med direkt. I alla fall inte känslomässigt. Däremot tyckte jag faktiskt inte att den kändes riktigt så lång som den egentligen var.

    @Steffo: Tack. Det är faktiskt inte helt osannolikt att Amelia hade en flygföregångare.

    @Fiffi: Tack där också. Jamen absolut, tänkte inte minst på den där vattensnubblingen i det sammanhanget. Jag kan hålla med om att man ibland måste kunna släppa sargen men då tycker jag kanske inte att filmen ska lägga så mycket jobb på att bygga samma sarg av till synes verklighetstrogen vetenskap.

    Nej, men jag förstår att det är något man borde ha lagt märke till 😉

    @Carl: Omöjligt att låta bli det freudianska. Haha — från spermie till sammansmältning till foster — givet!

    @Jojjenito: History will prove us right! Hade vi fått ihop schemana hade vi kört parallell filmspanarträff med filial Öst. Från början kände jag mig väldigt avogt inställd till robotarnas fyrkantiga design (de rörde sig ju som om de varit med i ett South Park-avsnitt) men de vann i längden med sin smarta flexibilitet.

  8. Wow, strålande genomgång. Jag befann mig som i ett töcken efter filmen och hade inte förmågan att gå igenom filmen så här metodiskt. Skönt att du gör det åt mig 🙂

    Säger som Fiffi: det var nåt som skavde med Amelia (och Steffo: jag hade också den tanken om flygar-Amelia!), men eftersom jag ALLTID tänker på såna grejer och är lite trött på att vara den där genusfascisten sket jag typ i det och försökte vända det till att Amelia åtminstone var mer mänsklig än Cooper. Och perfekt är han väl knappast. han tar ju fel beslut angående vilken planet de ska åka till (Mann, Edmunds eller Miller) och lämnar sina barn osv. Men visst, han är ändå hjälten.

    Interstellar är en lurig film när det kommer till kvinnoroller. På ytan har vi åtminstone två smarta och kapabla kvinnor: Amelia och Murph. Men som du säger, A är känslomässigt styrd uppe i rymden (i motsats till hur hon beter sig på jorden), vilket jag egentligen inte tycker är ett problem. Känslor existerar och är mänskligt, tyvärr ser man ner på känslor eftersom män sällan uttrycker några 😉 och för att man inte tolkar mäns agerande som känslostyrt, trots att det ofta är det. Dr. Mann exempelvis = Känslostyrd. Cooper är också känslostyrd, han följer hellre sin dröm, eller säg snarare behov att göra det han är bra på för att KÄNNA sig bättre, än att göra det ”logiskt rätta”, vilket är att stanna med sina barn, eller?
    Och inte ens Murph, som jag tycker är filmens riktiga hjälte, får ju i slutändan behålla äran för att ha räddat mänskligheten, utan hon tackar Cooper för att han skickade den där koden till henne…

    Men tittar man lite närmare är Interstellar som de flesta Hollywood-filmer. Kvinnorna är underrepresenterade och har ingen relation till varandra utan till en massa män. Ponera att en kvinna spelat Cooper och att hon åkt till rymden med två kvinnliga medpassagerare och en manlig. Att Matt Damons roll varit en kvinna. Att Professor Brand (Caine) varit en kvinna. Att Matthew McC spelat Amelias roll (en känslostyrd cry baby som räddas upp i en robotfamn). Det är lite skrattretande faktiskt. Interstellar hade som i ett trollslag förvandlats till en ”chick flick”, eller åtminstone tolkats som ett feministiskt statement. Men detta görs aldrig när det är det omvända. Män är norm, kvinnor måste räddas oavsett IQ. Jävla skit. Hur svårt kan det vara att omkullkasta denna enkla premiss? I ett enda manus, som i övrigt sträcker sig ut i rymden och omfamnar galna maskhåls-teorier, men inte kan föreställa sig lite mer verklighetstrogna scenarion när det gäller män och kvinnors kapacitet? Nolan hade en kvinnlig astronaut som rådgivare under inspelningen. HINT!

    Så nu blev det lite nit-picking ändå. Kunde inte låta bli.
    Vem hade man velat se i rollen som kvinno-Cooper?
    🙂

    (Kom igen, inte Sandra Bullock)

  9. Tycker egentligen att det är svårt att jämföra Interstellar med Gravity. De enda gemensamma nämnarna enligt mig är att de utspelar sig i rymden och att de har spektakulära specialeffekter.
    Jag föredrar Interstellar, kanske främst för att det är mer av en renodlad science fiction-film som ställer klassiska, intressanta sci-fi-frågor. Gravity hade en bättre struktur och dramaturgi, men som film betraktat är Interstellar överlägsen, trots sina brister. Bristerna består främst i att själva strukturen på historien känns något klumpig, med för mycket exposition och ett påklistrat slut som kändes malplacerat.
    Tankarna om genus som recensionen och kommentarerna tar upp är intressanta. Själv tycker jag att Nolans kvinnliga karaktärer inte är värre skrivna än standarden i Hollywood. Men kanske har man lite högre krav på Nolan eftersom hans filmer har ambitionen att respektera publikens intellekt på ett sätt som inte så många blockbusters har?
    Det hade varit intressant att se en ”kvinnodominerad” version av filmen. Vem skulle spela Cooper? Hm… Sigourney Weaver? Eller hon hade kanske passat bättre i Michael Caines roll.

  10. @Cecilia: Åh, vilken härligt matig kommentar — tack! Visst är känslor generellt undervärderade gentemot logik men i just den situationen som besättningen befinner sig i kan jag tycka att det finns fog för att vara skeptisk mot beslut som ska fattas på grund av ”kärlekens obönhörliga kraft”. Särskilt som denna kraft inte varit en faktor att ta hänsyn till tidigare.

    Ganska tidigt i filmen funderade jag på om det hade gjort någon skillnad ifall Matt istället hade varit en mamma och Murph en pojke. Kom fram till att det inte hade varit det och kände mig rätt nöjd över att förhållandet presenterades på ett sådant sätt.

    Men att byta ut alla roller när filmen nått sin slutpunkt hade blivit knepigt som helheten nu utformade sig. Och visst, Dr Mann var ett känslomässigt vrak, men jag tror att Nolan nästan lika gärna hade kunna göra honom kall och logisk som en maskin och då hade man haft invändningar till det.

    Ersättare för Matt som inte är Sandra B? Charlize Theron? Naomi Watts? Hilary Swank? I det lite äldre segmentet (än Matt själv alltså) Julianne Moore eller varför inte Virginia Madsen?

  11. @Jojjenito: Kan bara instämma med dig där. Och Sandra Bullock är den enda rymdkvinna som existerar för dig? 😉

  12. @Preferenser: Där kan jag hålla med dig — Gravity var en överlevnadsthriller i rymden medan Interstellar är en redig sci-fi. Däremot känner jag i nuläget att de är likvärdiga men med väldigt olika styrkor och svagheter. När det gäller genus vet jag inte om jag förväntar mig mer av Nolan än någon annan men det är ju knappast någon anledning att inte kritisera de som nöjer sig med normen.

    Sigourney hade kanske kunnat funka om man kunnat föryngra henne tillräckligt mycket så att hon skulle ha varit trovärdig som mamma till två så pass unga barn som Murph och Tom är i början av filmen. Annars tror jag hon också hade kunna vara en alldeles förnämlig professor.

  13. Carrie-Anne Moss ligger väl annars närmast till hands. Ungefär samma ålder som McConaughey och har varit med i Nolan-film tidigare. Kanske för lite cowboy-swagger.

  14. @Carl: Jag tänkte faktiskt på henne men kände mig aningens osäker på om hon skulle fixa rollens mer känslomässiga delar på ett trovärdigt sätt

  15. Fixade McConaughey de delarna? Spruta tårframkallande i ögonen på vem som helst och sätt hen framför kameran så kommer publiken köpa det.

  16. @Carl: Där sade du något. Jag har funderat mycket på om jag tyckte att Matt var trovärdig, men mest eftersom jag inte kände mig lika blown away av hans prestation som många andra. Då tänkte jag att han nog var trovärdig och det bara var mitt gamla stenhjärta som inte rördes 😉

  17. @Sofia Jo du har rätt i att det kanske är på sin plats att tygla känslorna när man är på livsviktigt uppdrag i rymden, men manusmässigt hade man kunnat rädda ansiktet på Amelia och låtit henne vara både rationell biolog och känslomänniska, inte göra det till en motsättning – fast kanske inte vid en sådan avgörande tidpunkt. Jag gillade dock resonemanget att kärlek kan vara en för oss osynlig dimension! 🙂

    Jag menade inte att det var något fel i att vara känslomässig när jag nämnde Dr. Mann som exempel, tvärtom. Det var ett bra val av Nolan att göra honom till ett desperat ”känslovrak”, fast jag tyckte dock att han var rätt kall och beräknande också för den delen.

    Har inga problem med att Cooper är man och Murph är flicka/kvinna, tyckte om den dynamiken. Bara kul att spekulera i genusroller överlag. Men kanske hade man tjänat på att tona ner Coopers hjälteroll och betydelse för planetens överlevnad. Nolan försöker nästan motarbeta det själv när han i sjukhusscenen poängterar att de döpt NASA-stationen till Cooper efter Murph och inte efter honom.

    Jag gillar förslaget Charlize Theron som Cooper. Tuff kvinna. Och föreställ er Judi Dench som Professor Brand! Och i rollen som male-Amelia ser vi istället Jared Leto. Yes? No? 😉

  18. @Cecilia: Helt klart hade det varit tilltalade att inte sätta känslor och vetenskap eller rationalitet i ett sådant motsatsförhållande som det nu blev.

    Jag menade nog inte heller att jag hade problem med att det nu blev pappa och dotter, tänkte mer att det var positivt att relationen var beskriven på ett sådant sätt att det faktiskt inte hade spelat någon roll om det istället varit mor och son.

    Yay Judi 🙂 Men jag är inte hemskt förtjust i Leto, James Franco kanske? Och namnet borde väl bli Malelia? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: