Interstellar (2014)

För ungefär ett år sedan fylldes Twitter-flödet av extraordinära lovord – ”fantastiskt”, ”ren”, ”för filmkonsten framåt”, ”ett MIRAKEL”. Det säger sig kanske självt att när jag väl bänkade mig inför Gravity kändes det som en förlust när jag ”bara” gav den en fyra i betyg och inte lämnade biografen i ett rus orsakad av kosmisk skönhet.

Jag var mer förberedd den här gången men eftersom jag inte hade någon större lust att bli digital eremit enbart för att undvika spoilers om Interstellar skymtade det ju ändå återigen förbi en hel del lovord (även om filmen missade äran av att bli utnämnd till ”årets Gravity”). Så lite orolig var jag allt när jag äntligen äntrade salongen och det berodde som sagt inte på filmens imponerande längd. I det avseendet hade jag noggrant förberett mig genom att inte dricka en droppe på drygt två timmar. Om det bara var lika enkelt att hantera felaktiga förväntningar…

När Interstellar startar upp täcker det allestädes närvarande dammet allt och jordens grödor blir bara färre och färre. Först var man tvungen att sluta odla vete och nu är majs nära nog det enda som återstår. Av naturnödvändighet har större delen av USA:s befolkning tvingats bli brukare av jorden och utbildningsfokus ligger på att ta hand om det vi fortfarande har. Tidigare slösaktigheter som rymdfärder synas i backspegelns oblida reflektion och alla funderingar på att lämna ett av allt att döma döende klot trycks raskt ned i kängskaften.

Förstås till stort förtret för fadern till den flicka som älskar att fundera på vetenskap och fantisera om det där som ligger bortom både planet och galax. Men det handlar kanske inte bara om faderlig omsorg, den föredetta piloten och ingenjören Cooper är verkligen inte skapad för ett liv i myllan.

Så då är det ju tur att han i sällskap med dottern Murphy upptäcker att NASA fortsatt med sitt arbete i allra största hemlighet och sparkat igång projekt Lazarus. Tolv astronauter fick färdas genom ett maskhål för att försöka hitta världar som skulle kunna tjäna som nya hem för mänskligheten. Nu är det dags för ett nytt projekt, Endurance, som handlar om att leta upp de mest lovande kandidaterna. Om vem skulle vara bättre lämpad att styra en farkost genom maskhålet än en föredetta pilot och ingenjör?

Som en rätt bestämd åsna mellan två hötappar ser Cooper ändå poängen med att lämna sina två barn kvar på jorden med sin morfar för att förhoppningsvis kunna försäkra dem ett framtida liv som inte innebär död genom långsam svält, dammlunga, syrebrist eller varför inte alla tre på en och samma gång?

Att regissör Christopher Nolan gillar att leka med begreppet tid är ingen större hemlighet. I fallet Interstellar finns naturligtvis goda möjligheter till det eftersom grundläggande relativitetsteori bestämmer att den som färdas snabbare än någon annan också kommer att uppleva en mer långsamt flyende tid. Eller något sådant i den stilen i alla fall, jag är inte fysiker ok? Begreppet ”relativitetsteori” förekom i alla fall flitigt i filmen… Plus att tillståndet på jorden på ett sätt blev historiskt även om det låg i någon slags framtid i och med en modern Dust Bowl.

Rent berättarmässigt har Nolan i alla fall löst det genom att vi efter en viss punkt i Interstellar får följa både Cooper och hans besättningskamrater där ute i världsrymden och hans numera vuxna barn nere på jorden. Båda försöker de på sitt sätt fullfölja faderns arv, Tom som lantbrukare (fast nu med ännu sämre förutsättningar än Cooper hade) och Murphy som forskare inom NASA.

En anledning till att Interstellar är så jäkla lång (169 minuter) är att Nolan lagt ganska mycket ansträngning på att tillhandahålla en grund hos Cooper som en hängiven family man och dessutom någon som dömer ut mänsklighetens nuvarande tillstånd. Jag tycker själv att det är ett val som betalar sig rikligt. Det ger en bättre förståelse för vilka insatser som står på spel för Cooper både som person och som människa. Och det gör att jag faktiskt är intresserad av vad som händer Tom och Murphy när vi väl får återse dem.

Interstellar är en film som på ett elegant sätt förenar vad jag skulle se som rätt klassiskt existentiella science fiction-teman med lite modernare thrillerelement. Vad innebär det att vara människa? Hur långt kan man gå för att säkra sin egen överlevnad? För att säkra mänsklighetens överlevnad? Alla de här frågorna är dessutom mer eller mindre förkroppsligade i den lämpligt namngivne Dr. Mann. Död och utplåning får främst symboliseras av de flitigt förekommande referenserna till Dylans Thomas välkända diktrader. Filmen får ibland ta gott om tid på sig medan den i andra lägen blir grymt spännande.

Det är också en film som återkallar lika klassiska science fiction-filmer och då inte minst 2001. I en berättelse som i allt väsentligt handlar om fortplantning och överlevande har rymdstationen Endurance dock fått en rund ägg-form (eller klock-dito. Fast då funkar ju inte min briljanta analogi) för att komplettera 2001-Discoverys spermie. En avgörande scen handlar dessutom till stor del om vådan av att med våld försöka tilltvinga sig inträde genom Endurances (docknings)hål.

Interstellar är en mycket bra film, inte tu tal om den saken. Välgjord, välberättad, tankeväckande, ödesmättad, spännande och vacker. Bra skådespelarinsatser av Matthew McConaughey, Anne Hathaway och Jessica Chastain. Ypperlig musik av Hans Zimmer.

Men det är ingen perfekt film. Lyckligtvis inte på en (allt för) petig nit-pick-nivå, vilket oftast bara känns trist att gräva sig ned i (även om det i vissa fall inte gå att undvika. Eller vad säger du, Prometheus?). Jag inte riktigt överens med själva historien och de val som görs där. Att försöka rädda en existerande mänsklighet är ju inget konstigt och fullt förståeligt men att se samma mänsklighet som så oundgänglig för universums existens att man är beredd att försöka reboota hela arten Homo Sapiens på annan plats känns lite…förmätet. Plus att det väl redan gjorts försök (ganska många dessutom) som visar att däggdjur behöver bra mycket mer än möjlighet till artificiell mutation för att växa upp till en livskraftig population.

Anne Hathaway gör ett bra jobb som biologen Amelia Brand men jag kan inte låta bli att undra lite över hennes roll i själva historien eftersom hon mest gråter, ställer till det för de andra genom att behöva räddas och tar känslomässigt baserade beslut. Hennes övertygelse om kärlekens kraft skiljer sig väl egentligen inte från Coopers men medan hans leder till ett konkret och lyckosamt resultat leder hennes till ett åsidosättande av hennes (känslomässiga) åsikter och en sur attityd.

I det här avseendet blir möjligen också McConaugheys Cooper en lite väl perfekt man. Han må tvivla på sig själv men fattar alltid rätt beslut och genomför så väl barnatröstning som dockningar med samma stadiga hand (never send a robot to do a man’s job). Och just när det gäller barn- och familjebiten blir Interstellar från gång till annan aningens smörig.

Trots de här invändningarna känns Interstellar episk. Det ska bli spännande att se om en tjugo år sådär huruvida det har hållit i sig. Kanske historien ändå kommer att förära den utmärkelsen ”årets Gravity”?

Jag såg inte bara Interstellar på finbio, jag hade också ypperligt trevligt sällskap i form av filmspanaren Johan från bloggen Filmitch. Vad tyckte han månne? Jag är lika ovetande, och därmed nyfiken, som ni, kära läsare. Marsch pannkaka iväg och läs!

Och så ska vi inte glömma alla filmspanare som redan sett och skrivit eller pratat:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmparadiset
Flmr
Movies-Noir
The Nerd Bird
Den perfekta filmen (pod)
Mackans film

Annons