You are currently browsing the tag archive for the ‘John Logan’ tag.
Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.
Hugo Cabret är den som ser till att tiden flyr på den parisiska järnvägsstationen Gare Montparnasse. Sitt arbete med att vrida upp och underhålla stationens klockor måste tolvåringen dock sköta i all hemlighet eftersom det egentligen är hans försupne farbror Claude som officiellt innehar jobbet. Och eftersom farbror Claude varit försvunnen ett bra tag är det stationens matförsäljare som ovetandes bistår Hugo med skaffning.
Jag undrar just vad Donald Bartlett och James Steele tyckte om sin förläggares försäljningsknep. De är välkända och respekterade journalister och författare vars bok om Howard Hughes gavs ut första gången redan 1979. Men den nyutgåva som jag har i bokhyllan marknadsförs med taglinen ”The life that inspired the major motion picture”. Märk väl ”the life”, inte ”the book”.
Scorseses film fokuserar på den period i Hughes liv som av Bartlett och Steele klaras av på drygt 100 av totalt 600 sidor. Alltså inte särdeles intressant i det stora hela om man ska gå efter deras omdöme. Lyckligtvis gör inte Scorsese (eller kanske snarare manusförfattaren John Logan) den bedömningen.
Kapten Nathan Algren må vara både alkoholist och ångestriden, men när det verkligen gäller, då är han grabben hela dan’. Efter att ha avslutat amerikanska inbördeskriget och gjort sig smått omöjlig i staterna blir han värvad som utbildare för japanska armén. Själva poängen är att Algren ska lära de ovana soldaterna att slåss mot samurajrebeller. Givetvis går det första slaget åt helsike, soldaterna är alldeles för otränade och Algren blir tillfångatagen av rebellerna, men inte innan han hunnit vinna ledaren Katsumotos respekt genom att intill idioti vägra ge upp en fight. Vår amerikan finner sig lockad av samurajernas traditionella och strikta levnadssätt och lyckas på typ sex månader inte bara lära sig slåss som dem utan också snacka en passabel japanska. Just det, och så var det ju en kärlekshistoria också.
That’s what HE said!