Life of Pi (2012)

alt. titel: Berättelsen om Pi

Life of PiJag vill se mer vattenfilm i 3D. Efter Life of Pi längtar, trånar, jag efter att återuppleva Titanic, Deep Blue Sea eller varför inte Le grand bleu med samma tekniskt raffinerade ögongodis som regissör Ang Lee, fotograf Claudio Miranda och Rhythm & Hues Studios bjuder på.

En Fantastisk Berättelse eller Sanningen? Det är vad Pi Patel ger åhörande författare att välja mellan. Föga förvånande föredrar både författaren och säkert majoriteten av filmpubliken den Fantastiska Berättelsen.

En osannolik, men likväl fascinerande historia, om hur en ung indisk pojke mot alla odds överlever otaliga dygn skeppsbruten på Indiska oceanen. Han gör det förvisso i en rikt utrustad livbåt, men måste å andra sidan dela denna livbåt med en fullvuxen bengalisk tiger. Kommer Pi och Richard Parker att kunna smida en osäker vapenvila för att de bägge ska ha någon chans att komma levande ur äventyret?

Lovord har östs över Life of Pi och jag kan inte annat än hålla med, filmen är inte bara tekniskt grymt snygg utan också andlöst vacker. Till skillnad från The Avengers gav 3D-upplevelsen verkligen Life of Pi en ytterligare dimension, en förnimmelse av förundran, som jag hittills aldrig upplevt på bio.

Scenerna på havet med prunkande solnedgångar, vrålande stormar och nattlig bioluminicens är kanske de som lyfts fram först, men själv fastnade jag direkt för den tunnbröstade Mamajis simtur i Piscine Molitor. Hela denna tidiga del av Life of Pi känns som en Jeunet/Caro-produktion (i ett läge var faktiskt också Jeunet aktuell som regissör) som fått sig en rejäl visuell skjuts. Fast det kanske bara beror på dragspelsmusiken.

Som gammal biolog kan jag förstås heller inte låta bli att nämna djurens rörelsemönster. Richard Parker, i ett allt mer utmärglat tillstånd, är förstås den vi får se mest. Hans klor på segelduk och båtskrov är helt underbara. Zebrans desperata uthopp från Tsimtsum med vilt flaxande ben och hyenans ostadiga bakben på livbåtens durk är utan jämförelse. Och surikater är en gång för alla möjligen jordens coolaste invånare.

Nåvälan. Ögongodis tills glaskroppen står i fyra hörn. Men medan jag knappast kan anklaga filmen för att på något sätt missbruka det litterära originalet kan jag heller inte komma ifrån det faktum att historien om Pi blir lite seg i det visuella mediet. När andlöst färggrann skönhet för femtielfte gången rullas upp, ackompanjerat av Mychel Dannas smäktande stråkar, utan att det egentligen händer så mycket börjar biofåtöljen ärligt talat kännas lite obekväm.

Boken klarade sig långt på en ironisk understatementton och zoologiska utläggningar om sengångare och lejon. När dessa till stor del saknas återstår en historia som jag faktiskt inte blir särskilt känslomässigt engagerad i och i rättvisans namn inser jag att detsamma gällde förlagan. Life of Pi är en bok som talar mer till hjärnan än till hjärtat.

Antagligen för att filmen renodlar just det perspektivet märker jag dock att jag i den här omgången funderar mycket mer på vad Yann Martel egentligen ville säga med sin berättelse. Om tro, om överlevnad, om Gud, om människan. Handlar det om att överlämna sig själv till Gud eller att lära sig att leva med sig själv? Är de två kanske ett och samma? Föredrar Gud allegorier framför ett torrt redogörande av ett slags sanning? Eller är det som Pi säger, ”bara” en räcka händelser som inte nödvändigtvis måste ha någon poäng?

Trots de här invändningarna skulle jag inte för allt smör i Västmanland vilja ha Life of Pi osedd på bio. Däremot känns det högst tveksam om jag kommer att söka upp filmen igen. För en ordinär TV-titt tror jag inte Pis historia håller.

11 reaktioner till “Life of Pi (2012)”

  1. Alla verkar gilla den här, vilket inte bådar gott, haha. Men det verkar vara 3D och bio som gäller, annars får det vara. Känner mig väldigt anti mot filmen trots att jag inte sett den än. Vill inte betala pengar för att se den på bio, men verkar som att man måste vika ner sig och de den en chans…

  2. Jag tyckte som sagt att bio och 3D gav ett klart mervärde. Hade jag sett den hemma tror jag att jag inte alls fattat varför alla hajpat den. Men jag hade som sagt läst boken och var därför förberedd på vad som komma skulle storymässigt, vilket kanske var en fördel i det här fallet.

  3. Här är vi väldigt överens, så jag har inte så mycket att tillägga. Kan dock säga att den var finfin även i 2D.

  4. Såg den i 2D sonen valde och jag lydde. Säger som Pladd finfin i 2D. Gillade första halvan bäst som påminner lite om Jenuet – den lite skruvade humorn. Tyvärr försvann detta iom skeppsbrottet. Hela filmen är vacker men jag hade svårt att ta till mig de filosofiska delarna.
    Ställer upp på Surikat påståendet. Lemurer är goda tvåor men inget slår en surikat 🙂

  5. @Pladd: Egentligen skulle man kanske ta den även i 2D för att jämföra, med enbart 3D-upplevelsen i baggaget känns den förstås snäppet bättre.

    @Filmitch: Ungefär så var boken också, det blev lite småsegt när båten väl hade sjunkit. Kan nog hålla med om tvåan, i alla fall om man trycker fram de ringsvansade.

  6. Jag blev faktiskt helt förtrollad av Life of Pi, som jag såg i 2D på mindre duk i fredags (ville verkligen se den i 3D men den hade slutat gått i 3D där jag bor).

    Trodde ju att den skulle vara en stabil Ang Lee-film och vacker, precis som Taking Woodstock, men att Life of Pi skulle gripa tag i mig så och få mig att flämta av det vackra och det gastkramande trodde jag inte riktigt. Jag satt med en klump i magen hela filmen och jag kan egentligen inte hitta några stora svagheter alls med filmen.

    Det filosofiska tilltalade mig också och lyfte filmen från högt betyg till ännu högre betyg.

    En kanonfilm! Den ligger där på topp 3 år 2012 för mig än så länge! 🙂 Och ja, djuren var fantastiskt utförda!!

  7. @Except Fear: Åh, vad kul att höra! En del har ju jämfört den med Tree of Life och jag vill minnas att du gillade den mycket också.

  8. Vi verkar vara överens om det mest angående filmen.

    Nu när du nämner om Jeunet så förstår jag precis hur du menar i början. Hade varit intressant att få se hans version av filmen, även om jag tyckte Ang Lee gjorde ett mycket bra jobb.

    Effekterna överlag är nog filmens stora styrka och framförallt hur man lyckades skapa liv i alla djur på ett verklighetstroget sätt. Faktumet att man inte riktigt visste när man använde riktiga djur eller datoreffekter är ett utmärkt betyg för filmen.

    Är dock sugen på att läsa boken nu, för visst berättas båda historierna fullt ut i boken?

  9. @Martin: Absolut ingen skugga över Ang Lee i det här fallet. Fast visst hade det blivit en intressant inspelning om alla djuren i början av livbåtsäventyret varit riktiga? 😉 Vad gäller boken beror det på vad du menar med ”fullt ut”, filmens upplägg följer bokens ganska så precist.

  10. Hehe, en inspelning med riktiga djur fullt ut hade helt klart varit intressant. Och samtidigt göra om det till en dokumentär 😉

    Så även boken berättar ut hela den första historien i sin fulla prakt och sedan drar igenom den andra historien snabbt? Har på något sätt annars fått för mig att boken var mer jämnt fördelad mellan de olika historierna.

  11. @Martin: Största problemet hade kanske varit att få djurvännerna att acceptera att man svalt tigern… Nej, boken liksom filmen gör den andra historien till en slags twist där parallellerna dras upp rätt snabbt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: