alt. titel: Berättelsen om Pi

Life of PiJag vill se mer vattenfilm i 3D. Efter Life of Pi längtar, trånar, jag efter att återuppleva Titanic, Deep Blue Sea eller varför inte Le grand bleu med samma tekniskt raffinerade ögongodis som regissör Ang Lee, fotograf Claudio Miranda och Rhythm & Hues Studios bjuder på.

En Fantastisk Berättelse eller Sanningen? Det är vad Pi Patel ger åhörande författare att välja mellan. Föga förvånande föredrar både författaren och säkert majoriteten av filmpubliken den Fantastiska Berättelsen.

En osannolik, men likväl fascinerande historia, om hur en ung indisk pojke mot alla odds överlever otaliga dygn skeppsbruten på Indiska oceanen. Han gör det förvisso i en rikt utrustad livbåt, men måste å andra sidan dela denna livbåt med en fullvuxen bengalisk tiger. Kommer Pi och Richard Parker att kunna smida en osäker vapenvila för att de bägge ska ha någon chans att komma levande ur äventyret?

Lovord har östs över Life of Pi och jag kan inte annat än hålla med, filmen är inte bara tekniskt grymt snygg utan också andlöst vacker. Till skillnad från The Avengers gav 3D-upplevelsen verkligen Life of Pi en ytterligare dimension, en förnimmelse av förundran, som jag hittills aldrig upplevt på bio.

Scenerna på havet med prunkande solnedgångar, vrålande stormar och nattlig bioluminicens är kanske de som lyfts fram först, men själv fastnade jag direkt för den tunnbröstade Mamajis simtur i Piscine Molitor. Hela denna tidiga del av Life of Pi känns som en Jeunet/Caro-produktion (i ett läge var faktiskt också Jeunet aktuell som regissör) som fått sig en rejäl visuell skjuts. Fast det kanske bara beror på dragspelsmusiken.

Som gammal biolog kan jag förstås heller inte låta bli att nämna djurens rörelsemönster. Richard Parker, i ett allt mer utmärglat tillstånd, är förstås den vi får se mest. Hans klor på segelduk och båtskrov är helt underbara. Zebrans desperata uthopp från Tsimtsum med vilt flaxande ben och hyenans ostadiga bakben på livbåtens durk är utan jämförelse. Och surikater är en gång för alla möjligen jordens coolaste invånare.

Nåvälan. Ögongodis tills glaskroppen står i fyra hörn. Men medan jag knappast kan anklaga filmen för att på något sätt missbruka det litterära originalet kan jag heller inte komma ifrån det faktum att historien om Pi blir lite seg i det visuella mediet. När andlöst färggrann skönhet för femtielfte gången rullas upp, ackompanjerat av Mychel Dannas smäktande stråkar, utan att det egentligen händer så mycket börjar biofåtöljen ärligt talat kännas lite obekväm.

Boken klarade sig långt på en ironisk understatementton och zoologiska utläggningar om sengångare och lejon. När dessa till stor del saknas återstår en historia som jag faktiskt inte blir särskilt känslomässigt engagerad i och i rättvisans namn inser jag att detsamma gällde förlagan. Life of Pi är en bok som talar mer till hjärnan än till hjärtat.

Antagligen för att filmen renodlar just det perspektivet märker jag dock att jag i den här omgången funderar mycket mer på vad Yann Martel egentligen ville säga med sin berättelse. Om tro, om överlevnad, om Gud, om människan. Handlar det om att överlämna sig själv till Gud eller att lära sig att leva med sig själv? Är de två kanske ett och samma? Föredrar Gud allegorier framför ett torrt redogörande av ett slags sanning? Eller är det som Pi säger, ”bara” en räcka händelser som inte nödvändigtvis måste ha någon poäng?

Trots de här invändningarna skulle jag inte för allt smör i Västmanland vilja ha Life of Pi osedd på bio. Däremot känns det högst tveksam om jag kommer att söka upp filmen igen. För en ordinär TV-titt tror jag inte Pis historia håller.