Doctor Strange (2016)

Sedär, Sherlock Holmes har förvandlats från en egotrippad, hypersmart privatdetektiv till en egotrippad, hypersmart neurokirurg. Den hyllade läkaren Stephen Strange delar dessutom en uppsättning halvtaffliga social skills tack vare en övertro på logik och rationalitet med sin brittiske motsvarighet. Det görs snart klart att Strange exempelvis inte är främmande för att handplocka patienter till sin banbrytande forskning. Vad den framgångsrike läkaren däremot är ensam om är en supermodern New York-swingin’ bachelor pad, tillräckligt med svindyra klockor för ett helt kompani och en supersnabb bil.

Men ett upptaget sinne och en supersnabb bil går inte så bra ihop, vilket Strange snart får erfara när han ligger på sitt eget sjukhus med de dyrbara kirurg-handsingarna som veritabla nåldynor tack vare omfattande ingrepp för att rädda dem överhuvudtaget. Föga förvånande kan han inte acceptera att hans gamla liv är över, så när han får nys om att en lösning på handproblematiken kan finnas i Nepal lägger han sina sista slantar på enkel till Katmandu. Där kommer han i kontakt med The Ancient One och mystiken som lärs ut vid Kamar Taj.

Det var dags att lappa över de sista hålen i Marvelväven för min del. Det kan ha varit så att jag aldrig ansträngde mig för att hugga Doctor Strange när det begav sig eftersom kritiken var lite halvljummen. Framförallt att den inte kändes som en ”riktig” Marvel-film. Samtidigt fick jag ju chansen att (innan uppföljaren Doctor Strange in the Multiverse of Madness) bekanta mig med rollfiguren Stephen Strange i såväl Thor: Ragnarok som de två sista Avengerfilmerna. Så med de förutsättningarna i bagaget plus möjligheten att se filmen så att säga utanför Marvelbubblan borgade för en ganska trivsam upplevelse.

Avståndet till Marvel gjorde till exempel att det inte störde överhövan att Benedict Cumberbatch tolkning som sagt påminde mer om Sherlock än Thor eller Captain America. Inte heller tonvikten på österländsk mystik-mumbo jumbo-light. Jag överraskade samtidigt mig själv med att sitta och småskrocka åt den patenterade Marvel-humorn som funkade riktigt bra för Cumberbatch. Jag var heller inte mer utanför Marvel-bubblan än att jag resignerat inför en evighetslång avslutningsfajt (eller ja, i sedvanlig ordning typ minst tre fajter som smälter samman till en enda) vilket vi ju också fick.

Men trots en helt ok underhållande titt var det inte svårt att se var Doctor Strange klev snett och det är tyvärr inte bara ned i en dypöl vid sidan av den upptrampade stigen. Å ena sidan är många av särskilt mystik-elementen ganska far off för Marvel-världen på ett inte odelat positivt sätt (alltid svårt att jonglera österländsk mystik-mumbo jumbo-light). Å andra sidan bjuder själva historien inte på några större överraskningar, med den fallne lärlingen som vänt sig till den mörka sidan och den kaxige nykomlingen som måste lära sig en läxa innan han kan axla sin utvalda roll (ärligt talat, är inte det typ 90% av alla Marvel-hjältar i nuläget?!)

När det gäller mystiken går det dessutom i alla fall för min del lite väl fort mellan stegen där Stephen Strange inte kan uppamma några krafter tills han kan det för att livet hänger på det (men inte heller här får vi någon ledtråd till hur det egentligen gick till) tills han i princip blivit lärlingen-som-överträffar-mästaren.

Med sina klara Christopher Nolan-influenser (vi får både Inception och Tenet) kryddade med lite M.C. Escher hade Doctor Strange sannolikt också tjänat på att ses på bio men det kan jag ju knappast lasta filmen för. Det jag däremot kan beskylla den för är att ha en big boss med ett nästan lika fånigt namn som DC:s Justice League. Jag menar, Dormammu?! Det låter mer som en uråldrig nanny än en allsmäktig dimensions-härskare.

Essential X-Men, vol 1 (2006)

Jag var i min barndom ingen stor serieläsare men visste ändå ganska väl vad jag gillade av det jag kom över. I främsta ledet stod Fantomen och X-men. Fantomen-filmen från 1996 med Billy Zane i lila spandex gjorde inte underverk för mitt vuxna seriesug men fenomenala millenniefilmen X-Men gav mig en spark i baken att på vinst och förlust inhandla någon slags samlingsvolym – Essential X-Men, volym 1.

Fortsätt läsa ”Essential X-Men, vol 1 (2006)”