Gravity

För ett par veckor sedan var det mycket diskusson om den här A-märkningen som utgår från Bechdel-testet. Gravity kan tjäna som ett alldeles utmärkt exempel på varför en sådan märkning inte blir så lyckad när den appliceras på enskilda filmer.

Gravity kan faktiskt också tjäna som exempel på det skumma i SF:s smultronställemärkning. Filmen är inte överstruken med en rosa penna, vilket alltså kan tolkas som att den inte är en film som ”stannar kvar länge”, inte är en film som SF ”själva gillar och vill rekommendera till alla filmälskare”. Frånvaron av märkning kan eventuellt tolkas som att Gravity inte är ”utmärkt film, helt enkelt”. Jag kan ha fel, men det verkar som om större delen av västvärldens filmuniversa inte håller med…

But I digress, nu var det ju A-märkningen vi skulle prata om. Gravity innehåller en fantastiskt bra mänsklig karaktär i form av Sandra Bullocks Ryan Stone, vilken dessutom råkar vara kvinna. Men eftersom hon i Gravity är ensam om den äran skulle det inte heller bli någon approved-stämpel.

Men för all del, Gravitys persongalleri är ganska begränsat. På ett sätt skulle man nästan kunna se Alfonso Cuaróns rymdfilm som ett kammarspel – det finns klara begränsningar för historien vad gäller personer och tid. På ett sätt är också rummet begränsat, våra astronauter är hela tiden inramade av rymddräkter, hjälmens klaustrofobiskt begränsade synfält och minimalistiska rymdkapslar. Men ur ett annat perspektiv är rummet helt utan begränsningar, till och med oändligt, och det är det som gör det så skrämmande.

Gravitys titel tjänar lite samma syfte som om The Road istället hade hetat The Food, den sätter fokus på det som inte är närvarande. I det här fallet bygger mycket av händelseutvecklingen och spänningen på just frånvaron av gravitation. Våra tappra astronauter är hela tiden på gränsen till att okontrollerat spinna ut i världsrymden.

Barndomens rymdfascination, som tog sig uttryck i någon slags vag önskan om att bli astronaut (av någon anledning har jag alltid gillar det kommunistiska ordet kosmonaut mycket bättre), kvästes i och för sig effektivt nog av inledningen i You Only Live Twice. Bara tanken på att sväva ut i den där stora intigheten utan något som helst hopp om att klara sig ur knipan ger säkert inte bara mig rysningar och det är förstås den känslan som Gravity så effektfullt spelar på.

Det är inte ofta det känns som om man varit på gymmet istället för i en biofåtölj när eftertexterna börjar rulla, men astronauternas kämpande mot rymdskräp och den allestädes frånvarande tyngdkraften gjorde i alla fall att jag tidvis satt och spände mig i hela kroppen. Uttrycket att en film gör att man befinner sig ”on the edge of the seat” är synnerligen passande på Gravity. Det var länge sedan jag såg något som var så helgjutet spännande.

Men Cuarón har inte gjort någon packad rymdaction med laserpistoler, robotar och aliens. Gravity är för det mesta en otroligt välbalanserad produkt som inte bara elegant växlar mellan perspektiven (den varmt färgstarka jorden mot den isande svarta rymden, Ryans hyperventilerande synfält inifrån hjälmen mot ett iakttagande av hennes kamp utifrån), utan också mellan sinnesstämningarna. Spänningsmomenten varvas med långsammare, nästan kontemplativa, avsnitt och kärleksfulla svepningar över jordytan – så nära och ändå så oändligt långt borta.

Som regissör är Alfonso Cuarón nästan lika variationsrik som Ang Lee. Halvdan (men snygg) barnfilm i A Little Princess, halvdan (men snygg) coming of age-klassikeradaption i Great Expectations, coming of age-drama i Y Tu Mamá También, ungdomsfantasy i Harry Potter and the Prisoner of Azkaban och nattsvart dystopi i The Children of Men.

Nog skulle man väl ändå kunna säga att de flesta av dem på något sätt handlar om att inte ge upp, att fortsätta kämpa, även när det ser som mörkast ut? Gravitys protagonist Ryan kan behöva en liten spark i baken på vägen, men kämpar, det gör hon otvetydigt.

Och i det tappar tyvärr Gravity lite av sin attraktionskraft för min del. Entusiastiskt understödd av Steven Prices triumfatoriska score (som i basgången eller vad man ska kalla det faktiskt påminner en del om Carpenters Prince of Darkness), pånyttfödelsesymbolik och en ur grodperspektiv imponerande reslig Sandy B. blir det helt enkelt lite för…pompöst är orättvist, men storvulet. Jag värjer mig mot tvångsmatningen och slutar med en gång att bry mig för hur det ska gå Ryan.

Så även om Gravity fram till dess (nästan) varit ett litet mirakel av avmätt precision och datoriserat rymdögongodis kan jag inte helhjärtat stämma in i de för övrigt unisona och förbehållslösa hyllningskörerna av filmen. Vilket så klart känns trist, men så är det ibland.

Unisona och förbehållslösa var emellertid bland andra Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Jojjentio och Vrångmannen. Filmparadiset var däremot inte lika övertygad, till och med mindre än jag själv.

Annonser