Alien: Covenant (2017)

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Närmast på tur i hackordningen står styrmannen Christopher Oram. Han är dock inte helt säker på att han har hela besättningen med sig, bland annat beroende på att han är något så udda som en troende man på 2100-talet. Därför tycks det som en försynens skickelse när de genom en slump upptäcker en högst beboelig planet bara ett par veckors resa bort. Jättemycket närmare än de sju år det skulle tagit att bege sig till deras ursprungliga destination.

Oram bestämmer att de ska kolla läget och i trygg Alien/Slasher-konvention delar besättningen upp sig. Några är kvar upp i skeppet medan resten landstiger på den nya planeten. Där hittar de till sin förvåning lämningar från den försvunna forskaren Elisabeth Shaw och bekantar sig med en viss android vid namn David. Det är oklart vilka David är mest exalterad över att träffa på, de mänskliga besättningsmedlemmarna eller hans broder i anden, den uppgraderade androiden Walter?

Under sin Robinson-period har David emellertid stött på en rätt speciell typ av Fredag och snart är kramkalaset i full gång.

Med förbehållet att jag faktiskt inte sett om Prometheus sedan den gick på bio tycker jag nog att Alien: Covenant är bättre i många avseendet. Historien är tajtare och trots att miljöerna fortfarande är lika bombastiska som i den föregående filmen känns den mindre anspråksfull. En glad överraskning var att den sneak peak som vi fick se i somras och som jag då tyckte var lite mellanmjölk nu blev olidligt spännande i sitt rätta sammanhang.

Det var också oerhört skönt att den besättning vi får träffa generellt beter sig som normala och kompetenta människor och inte som de dumdristigt hämningslösa och testosteronstinna stridspittarna som bemannade stackars Prometheus. Genom att återigen använda USA:s geografi när det gäller namngivning (Tennesse istället för Dallas) samt kort krull och linne på hjältinnan Daniels fick i alla fall jag till och med lite vibbar från originalfilmen från 1979.

Med tanke på att en av de största förändringarna mellan Prometheus och Alien: Covenant är manusförfattarna är jag benägen att lägga mycket av förtjänsten hos dem snarare än Ridley Scott. Särskilt John Logan är en veteran på området med erfarenheter från både Skyfall och The Aviator. Alien: Covenant utnyttjar dessutom en ganska lyckad blandning av kostymer, animatroniska delar samt CGI som gör dessa filmmonster ganska obehagliga eftersom jag aldrig riktigt vet hur de ska röra sig. Sannolikt bör en del cred också gå till Jed Kurzel som skapat ett score vilket på bästa sätt tar tillvara originalets tongångar.

Att Alien: Covenant är en film som handlar om både gudomlighet och skapelsens smärtsamma process är knappast något den hymlar med eftersom det hela inleds med Davids mentala uppvaknande under ledning av den numera avlidne Peter Weyland. Genom konst och musik betonas båda temana och David får snart anledning att fråga sig ”If you created me, who created you?” Längre in i filmen får vi dock anledning att fråga oss om rollerna nu inte är omkastade – maskinerna tar på sig en skapar- och föräldraroll men vem kan egentligen sägas ha format deras medvetande såsom det nu ter sig?

Refrängen om roboten med gudskomplex är knappast ny men jag tycker att den utgör en ganska smaklig fyllning i denna sjätte del av Alien-sagan. Avslutningen återkopplar på ett bra sätt till filmens två inledningar (David och Covenant), då vi ser födelsen av ett helt nytt förbund. En allians som i sig nästan kan ses som en ark (om vi byter till båtlingo): ett skepp som kommer lastat med många, många potentiella uppföljare.

Till den här fyllningen hör också utbytet mellan David och Walter där den äldre modellen får möjlighet att upptäcka vad hans mänskliga herrar och skapare inte tyckte fungerade hos honom. Inte heller när det gäller eventuella kopplingar mellan kreativitet, genialitet och galenskap plogar Alien: Covenant upp några nya fåror men jag ser inga större problem med det.

David tror säkert att han lyckats ta herreväldet över både sitt eget medvetande och öde men frågan är om han inte, i likhet med så många andra, bara är dömd att återupprepa sin faders synder.

Många filmspanare kände suget efter lite facehuggers och chestbursts på stora duken
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

11 reaktioner till “Alien: Covenant (2017)”

  1. Helt klart tajtare och mer jordnära film jämfört med Prometheus. men också mindre ambitiös i production design. Jag fann denna nästan ful i vissa delar. Den nya planeten känns inte alls lika galet snygg som flertalet miljöer i Prometheus var.

    Folk har jämfört denna med The Force Awakens och dubbat den Alien-sagans motsvarighet till omstarten på SW. Jag ser likheterna men denna film lyckades inte ge oss lika mycket nostalgi och nya älskvärda karaktärer som TFA. Där TFA var en engagerande och spännande space opera var Alien: Covenant en blekare och mindre spännande blandning av Alien och Aliens.

    Betyg 3,5 är mitt i prick. Samma hos mig.

  2. Som vanligt otroligt spännande att du låter så mycket mer besviken än jag och ändå landar vi på samma betyg 😀 Spontant skulle jag nog säga att jag gillade denna Alien mer än TFA, det blev en bättre film kanske just tack vare att den inte tyngdes ned lika mycket av alla nickningar bakåt?

  3. Seriens speciella plats i min filmiska uppväxt gör att det ställs höga krav på filmerna, men också att lägstanivån är hög då jag gillar ”universat”… 🙂

  4. @Henke: Som vi brukar säga: låga förväntningar är inte det sämsta 🙂

    Steffo: Tack 😀 Alltid lättare när man kan komma i alla andras bakvatten…

  5. Återupprepa sin faders synder. Bra spanat där. Synd bara att inte ens en android kan använda sin kunskap på ett bättre sätt.

    Sen måste jag ju tillägga att jag blir glad av att läsa att du gillade filmen så pass mycket som du gjorde nu när man läst så himla mycket (oförtjänt) neggo om den. 🙂

  6. @Fiffi: Jag tyckte det blev intressant hur pass mycket betoning historien lade på att fantasilöshet (anit-kreativitet) är tryggt och ofarligt.

    Nu hade jag nog inte särskilda förväntningar men som sagt, i likhet med dig är jag sugen på att se Prometheus och Covenant back to back.

  7. Ja, det som var märkligt för min del var att jag såg att det egentligen var en bättre film på många sätt. Problemet var att den kändes mindre udda och mer som en vanlig rymdaction, trots Alien-världen.

    Nej, att David ska kunna kontrollera det han skapar är föga sannolikt. Vi får väl se i uppföljarna. Tror vi Daniels och Tennessee är vid liv i dem?

    (Fasiken. Tennessee. Jobbigt. Dubbla n, s och e.)

  8. @Jojjenito: Tja, även om jag gillar de tidigare Alien-filmerna inser jag att jag verkar ha gått omkring med betydligt mer modesta förväntningar eller förhoppningar på Covenant. Och vi vet ju vad vi säger om låga förväntningar 😉

  9. Fast där har du ju Prometheus att tacka. 🙂

    Och när jag skrev att Covenant var en bättre film så var det just Prometheus jag jämförde med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: