You are currently browsing the tag archive for the ‘Adolf Hitler’ tag.

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

Skräcken härskar i den djävulske latinlektorn ”Caligulas” klassrum på det högre allmänna läroverket. Vi får väl anta att hans ömma moder inte var så grym att hon döpte sin späde gosse till Caligula men det är det enda namn som hans elever kallar honom för och det är det enda namn som vi lär känna honom under.

Han är den sortens lärare som får de mest hårdpluggande av elever att helt tappa koncepterna när de står inför honom och ska översätta en komplicerad mening på det helvetesspråk som är latin (ärligt, det tycks bara existera för att plåga de som tvingas studera det!). Den unge Jan-Erik Widgren får heller inget gehör för sina klagomål på läraren hos pappa direktören.

Den ende Jan-Erik kan prata med är kamraten Sandman. I de samtalen blir det tydligt att Jan-Erik är en känslig själ, som hellre vill spela fiol än plugga och som drömmer om att bli kär på riktigt i en flicka. Men den flicka han träffar är inte den rena och oskyldiga ängel han fantiserat om, utan det konjaksbegivna ciggarbodsbiträdet Bertha Olsson. Men förutom Jan-Erik finns även en annan man i Berthas liv, någon hon är dödligt rädd för.

Nå, men det här var ju riktigt spännande, både rent historiemässigt och som visuell upplevelse. Alf Sjöberg tycks, tillsammans med filmfotografen Martin Bodin, ha fattat två för filmen avgörande val. För det första ska så många tagningar som möjligt göras ur extrema grodperspektiv, helst ska tittaren kunna räkna näshåren på alla inblandade. För det andra måste herrarna med gemensamma krafter ha lagt beslag på varenda strålkastare som stod att uppbringa i SF:s förråd, för i nära nog varenda inomhusscen förekommer det ett skarpt och överdimensionerat skuggspel. Ofta skapar det en suggestiv stämning men ibland kan det kännas lite väl överdrivet.

Detsamma gäller egentligen alla de huvudsakliga skådespelarna: Mai Zetterling, Alf Kjellin och Stig Järrel. Ofta är prestationerna i alla fall helt ok men ibland blir det väl häftiga känslostormar. Jag måste också erkänna att jag emellanåt saknade Hasse Ekmans talang för naturliga relationer mellan sina rollfigurer. Jag gissar att Hets brist på sådana beror både på Ingemar Bergmans manus och Alf Sjöbergs regi.

Såsom anställd inom skolvärlden sedan (alldeles för?) många år tyckte jag att det var riktigt intressant att ta del av filmens funderingar över pedagogens huvudsakliga uppgift – en motsättning representerad av Stig Järrels Caligula å den ena sidan och Gösta Cederlunds mildsinnade klassföreståndare ”Pippi” å den andra. Pippi menar på att man som lärare ändå måste måna om ”sina pojkar”, läraryrket är ett kall som bör innehålla såväl hjärta som glädje. Att som sin kollega se varje lektion som en strid på liv och död håller inte. Medan Caligula i sin tur anser att det borde räcka för en riktig lärare att vara saklig och inte dalta med eleverna.

Däremot blir jag inte helt klar över manusets logik (kanske inte Bergmans bästa gren?) i alla avseenden. Kjellins Jan-Erik framträder exempelvis snart på kant med allt och alla inom läroverket, från kravet att passa tider till det meningslösa pluggandet. Men när vi landar i filmen är det bara en månad kvar till själva studentexamen och han verkar hela skoltiden fram tills just nu ändå ha varit en ganska ordentlig elev. Men under inflytandet av relationen med Bertha (?) slutar han läsa läxor samt sitter håg- och kavajlös i skolbänken med det rufsiga håret på ända.

Ska man ta manusförfattare Bergman på orden synes Jan-Erik dessutom få representera alla som, i likhet med Bergman själv, ”avskydde skolan som princip, som system och inrättning”. Och det är klart, när Bergmans egen rektor, i samband med premiären, säger att han minsann basade för en skola som inte var ”anpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor” förstår man att det är ett inrättning som inte passar alla.

Men i Hets är det ju bara Caligula själv, i egenskap av en person som dras med psykisk ohälsa (vilken tyvärr dessutom råkar vara lärare), som är elevernas främste baneman. Det vi utöver honom får se av läroverket är den snälle Pippi samt en högst resonabel rektor. Problematiken i filmen förläggs alltså inte huvudsakligen på system- utan på individnivå. Och då blir det mest bara märkligt när rektorns fina stundenttal om skolans ärliga och uppriktiga vilja att dana goda samhällsmedborgare ödesmättat avbryts av den ena skarpa åskknallen efter den andra.

Nu var det i och för sig mest tack vare Stig Järrel som jag överhuvudtaget tog mig för att se Hets och för min del blev det också mestadels hans film. Det försmädliga leendet under den prudentliga mustaschen, pekpinnen blank som en värja, spärrelden av frågor. Lågor i dunklet gjorde hans latinlärare till en Jekyll-och-Hyde-figur, en man som egentligen inte alls ville foga sig efter samhällets trista konventioner. Hets visar snarare upp en i grunden trasig person som passar på att försöka lappa ihop sig själv genom att ta sönder andra människor. (Och eftersom jag hade Lågor i dunklet i färskt minne och året är 1944 kan jag inte låta bli att undra om även detta porträtt ska vara en slags Hitler/nazist-kommentar?)

Edit:
Oooops, jag hade helt lyckats glömma bort att det redan fanns en kort text på bloggen om Hets. Men jag var inte författaren och året var 2011, så misstaget är kanske ursäktligt. Men om du vill läsa vad Plox skrev om Hets när det begav sig, klickar här.

Annonser

Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.

Läs hela inlägget här »

Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.

Läs hela inlägget här »

Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?

Läs hela inlägget här »

Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Läs hela inlägget här »

När en favoritförfattare som China Miéville nämner en tydlig inspirationskälla har jag nästan inget val annat än att söka upp den walesiska reseförfattaren Jan Morris Hav. Boken består av Morris Last Letters From Hav från 1985 och en slags uppföljare, Hav of the Myrmidons, från 2006. Morris har grävt djupt i sin skrivarerfarenhet och åstadkommit en påhittad stad som känns så verklig och påtaglig att många först hos resebyrån besviket tvingats konstatera att det inte går att köpa en resa till Hav.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathDet drar ihop sig. Bloggen passar på att ta rejält med ledigt och återkommer efter helgerna den 4 januari. Men då bränner vi å andra sidan av en årsbästalista på en gång! Den som väntar på något gott och allt det där.

Vi lämnar er med en högkvalitativ kvarleva från årets Halloween-tema och en oroande tanke — om 2017 kommer att innehålla lika många otroliga  (and not in the good way…) händelser som 2016 är det kanske dags att börja hålla ögonen på Antarktis?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaKanske ett uppenbart mål att inom ramen för filmspanartemat ”Tyska städer” fokusera på Berlin under andra världskriget. Men slumpen spelade in: jag hade fått möjlighet att utnyttja streamingtjänsten Filmnet där en sökning på ”Tyskland” klämde fram omtalade Der Untergang från 2004. Samma sökning levererade också Anonyma – Eine Frau in Berlin från 2008, vilken blev ett självklart komplement eftersom bägge filmerna utspelar sig under sluttampen av Slaget om Berlin.

Der Untergang Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaKanske var det för att det blev mycket nymfomaniprat på senaste filmspanarträffen, men när temat ”Överdrift” deklarerades gick mina tankar omgående till Nymphomaniac. Jag menar, var är mer överdrivet än en femtimmarsfilm? En femtimmarsfilm som dessutom låtit tala om sig i samma ordalag som en porrfilm, en erogen zon som bolaget Zentropa redan varit inne och pillat på med filmer som Pink Prison och All About Anna.

Även regissör Lars von Trier själv torde kunna passa väl in i ett överdriftstema, både vad gäller filmskapande och person. Å ena sidan har vi som sagt Nymphomaniac, å andra hans inspel med Dogme 95 där överdriften gick åt andra hållet. Minimalistiskt, avskalat och realistiskt var ledorden. Ledord vid det här laget torde kunna sägas vara ganska så övergivna av von Trier själv.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Valkyria

ValkyrieKriget går inte bra. Tyskland börjar få storstyrk på alla fronter, men Führern vägrar att backa eftersom han står med ryggen mot väggen. En grupp högt uppsatta militärer och statsmän vill försöka få ett slut på det hela för att spara människoliv. Hellre en neslig kapitulation inför de allierade än mer dödande. De är övertygade om att de skulle kunna få en tillräckligt stor del av folket med sig i en statskupp.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, The Stranger
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser