X2: To Be or Not To Be (1942 och 1983)

alt. titel: Att vara eller icke vara, Att vara eller inte vara eller Det våras för Hamlet

Av alla Mel Brooks filmer har To Be or Not To Be alltid varit min favorit. Eftersom man tidigast kom i kontakt med den under titeln Det våras för Hamlet är det kanske förståeligt att jag länge såg den som en i raden av filmer som komikern inte bara agerat i utan också regisserat och skrivit manus till. Men anledningen till att just denna är en favorit är att den ändå är lite annorlunda, står ut lite från Brooks övriga produktion. Den är mer avslappnad, storyn flyter på bättre utan absurda metainslag som Count Basie mitt i öknen och den är inte en mer eller mindre hysterisk räcka av otroligt roliga gags. Däremot är den späckad med oneliners av rent guld och en Anne Bancroft som förr eller senare aldrig varit bättre.

Total Recall (2012)

Med dagens individcentrerade perspektiv är det kanske inte så konstigt att mer och mer fokus har kommit att läggas på vad du gör. Vad du är, vilka dina intentioner är, är mindre viktigt. Den åklagarförnumstiga Rachel påpekar för Bruce Wayne i Batman Begins att det är helt ointressant huruvida han fortfarande är den där egentligen rätt trevlige killen så länge hans agerande är skit.

The Spy Who Came in from the Cold (1965)

alt. titel: Spionen som kom in från kylan

I ett kallt och svart-vitt London förbereder sig Alec Leamas för att resa bort. Men det är ingen nöjesresa till Mallis som tidigt charterturist som väntar Alec. Istället ska han ge sig iväg till kontinenten och långsamt börja arbeta sig vidare till ett ännu kallare Östeuropa. Alec Leamas har nämligen tänkt sälja sin själ och spionkunskaper till kommunisterna och på arenan för ett iskallt krig är det en omständlig apparat.

The Spy Who Came in from the Cold (1963)

Tack vare uppmärksamheten som närvaron av Tinker Taylor Soldier Spy vid Stockholms Filmfestival rönt träffar vi idag spiongenrens nestor . Flera bloggare har redan skrivit om TTSS: Fiffi, Movies-Noir, Jojjenito och Henke men här fokuserar vi på en annan historia.

Det är svårt att inte läsa John le Carrés välkända 60-talsspionroman The Spy Who Came in from the Cold anakronistiskt. Alltså att läsa den med en lika fräsch uppskattning (alternativt upprördhet) som den måste ha rönt när den publicerades 1963, mitt under ett djupfryst krigsläge mellan Öst och Väst.

För nu för tiden är man nämligen så tillvand vid berättelser om desillusionerade spioner (eller varför inte CIA-agenter?), vars avsky för den ”fiende” man ska bekämpa mycket väl matchas, ja inte sällan övertrumfas, av självhat och avsky inför den egna organisationens eller landets metoder.