X2: Alistair MacLean (1957 & 1967)

Alistair Stuart MacLean tycks ha haft en ganska lågmäld uppväxt, en dryg mil från Inverness, innan han med dunder och brak kastades ut i vuxenvärlden. Som 19-åring värvades han till flottan 1941 och verkar sedan ha varit med om både det ena och det andra på världens olika hav innan avskedet 1946.

Väl tillbaka på hemmaplan väntade universitetsstudier och ett läraryrke. Men redan under sin universitetstid hade Alistair börjat skriva och 1955 publicerades debuten HMS Ulysses. Som synes var författaren klok nog att gräva där han stod, vilket lönade sig så bra att han i princip omgående kunde börja ägna sig åt sitt skrivande på heltid. Dryga 30 romaner hann produceras innan bortgången 1987.

MacLean har väl aldrig passerat för finkultur men har utan problem lockat horder av läsare med sin patenterade ”combination of hot macho action, wartime commando sagas, and exotic settings”. Själv passade jag på att hugga två av hans mest välkända böcker, The Guns of Navarone och Where Eagles Dare från 1957 och 1967, vilka torde uppfylla alla de tre tidigare nämnda kriterierna.

Eller kanske inte, ändå? Jag skulle vilja säga att det beror ganska mycket på hur man definierar ”hot macho action”. Det som händer i de bägge berättelserna är förvisso våldsamt så det räcker men samtidigt känns det inte överdrivet macho eftersom bägge utspelas under andra världskriget. Själva beskrivningarna eller berättandet skulle jag inte heller kalla för macho, ett ord som i mina ögon signalerar något mer överdrivet och skrävlande.

Det läsaren snarare får stifta bekantskap är ytterst kompetenta män, vilka utan större åthävor gör sitt jobb. Ett jobb som i bägge fallen i och för sig är extremt riskabelt. Uppdrag vilka utmålas som mer eller mindre omöjliga men som ändå måste göras eftersom Stora Saker står på spel (i den första boken 1 200 brittiska soldaters liv och i den andra de allierades framgång på västfronten). A man’s gotta do what a man’s gotta do. Så ja, jo, kanske lite macho i alla fall då…

Bägge historierna utmärks också av att uppdragen inte bara är riskfyllda, deras framgång hotas också av förrädare och infiltratörer. Ett grepp som jag gissar att MacLean förfinade under de tio år som hann förflyta mellan The Guns… och Where… eftersom det i den senare boken används med betydligt större finess. Där har dubbelspelet upphöjts till skön konst och utnyttjas i lika hög grad för spänningens skull som för att sätta myror i huvudet på läsaren. Men absolut, om alla spionhistorier som inte befinner sig på John le Carré-nivå är macho, så är MacLeans romaner über-macho.

En annan sak som MacLean verkar ha gnuggat under den där tioårsperioden är psykologin hos sina romanfigurer. Nu lyssnade jag i och för sig på dem i ”fel” ordning men jag känner mig rätt säker på att en hel del av de våndor och överväganden som hemsökte vår lilla trupp i The Guns… inte har fått hänga med till Where… Möjligen skulle man också kunna tolka det som att MacLean med blott sin andra roman fortfarande hade en del att bearbeta från sina egna krigsupplevelser medan den självterapin hade fått löpa linan ut innan Where… blev aktuell.

Det var en väldans massa år sedan jag såg filmatiseringen av The Guns… och jag är nästan lite rädd för att återbesöka den eftersom jag minns den som ohyggligt bra. Where… står däremot i hyllan så det var bara att klämma in en titt när suget satte in. Den höjde sig i och för sig något lite med boken i ryggen men jag kan bara inte komma över att Richard Burton är den tristaste karl som någonsin mejat ner nazister i alperna. Det behöver kanske inte ens nämnas att Clintan däremot är über-cool. Förstås.

Ian Fleming blev mer av en positiv överraskning eftersom jag inte hade läst något av honom innan. Men bägge herrarna skriver utan tvekan förbålt underhållande spänningsromaner. Jag skulle utan tvekan rekommendera läsning av dagens romaner. The Guns… för sin skildring av soldatkamratskap och Where… för sitt intrikata dubbelspioneri. Däremot finns absolut en viss risk att man kan börja skönja återkommande och lite lata berättarknep om man läser fler än två Alistair MacLean. Bäst i små doser, kanske.

The Guns of Navarone (1957)

Where Eagles Dare (1967)

Exorcist II: The Heretic (1977)

alt. titel: Exorcisten II: Kättaren

Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?

Where Eagles Dare (1968)

alt. titel: Örnnästet

Det skulle ju ha varit så enkelt. In och ut, utan att nazisterna hann fatta vad det var som så kapitalt satte käppar i krigshjulet. ”Stealth and secrecy”. Eller ja, enkelt och enkelt… Om det nu är enkelt att fallskärma sig ned i tyska alperna vintertid, obemärkt ta sig in i ett tokbevakat och otillgängligt slott, rädda en tillfångatagen general som egentligen inte alls är general och sedan ta sig tillbaka till första bästa allierade näste med hälsan i behåll.

The Spy Who Came in from the Cold (1965)

alt. titel: Spionen som kom in från kylan

I ett kallt och svart-vitt London förbereder sig Alec Leamas för att resa bort. Men det är ingen nöjesresa till Mallis som tidigt charterturist som väntar Alec. Istället ska han ge sig iväg till kontinenten och långsamt börja arbeta sig vidare till ett ännu kallare Östeuropa. Alec Leamas har nämligen tänkt sälja sin själ och spionkunskaper till kommunisterna och på arenan för ett iskallt krig är det en omständlig apparat.