The Spy Who Came in from the Cold (1965)

alt. titel: Spionen som kom in från kylan

I ett kallt och svart-vitt London förbereder sig Alec Leamas för att resa bort. Men det är ingen nöjesresa till Mallis som tidigt charterturist som väntar Alec. Istället ska han ge sig iväg till kontinenten och långsamt börja arbeta sig vidare till ett ännu kallare Östeuropa. Alec Leamas har nämligen tänkt sälja sin själ och spionkunskaper till kommunisterna och på arenan för ett iskallt krig är det en omständlig apparat.

Efter att ha blivit väldigt positivt överraskad av le Carrés spionroman The Spy Who Came in from the Cold var det ju inte mycket annat att göra än att också se filmen som kom bara två år efteråt. Det är inte svårt att tänka sig att ämnet kändes högaktuellt, därav den snabba produktionstakten.

På samma sätt som le Carrés Leamas knappast var något James Bond är inte heller filmen en putslustig spänningshistoria om en britt som åker världen runt och sparkar skurkstjärt lika bra på land som i vattnet och luften. Man har som sagt valt att göra den i svart-vitt; scenografin är avskalad samt realistisk (i alla fall så länge man håller sig på rätt sida om järnridån) och kostymering likaså.

Såsom varandes en le Carré-historia är det mer prat än aktiv handling och även om ingen av de inblandade på något sätt gör bort sig kan jag ändå inte tycka att man lyckas uppnå samma täta stämning som i boken. Möjligen är berättelsen, med sina subtila skiftningar och vävningar fram och tillbaka mellan vän och fiende (oftast det senare, mer sällan det förra), beroende av ett ännu långsammare berättande. Det kanske är så att den helt enkelt inte gör sig i det visuella mediet?

Eller också var problemet att jag redan kände till alla historiens krökningar kring sig självt. Men även den i boken olidligt spännande inledningssekvensen vid Checkpoint Charlie blir lite platt och är över alldeles för snabbt. Däremot gillade jag det faktum att det var väldigt lite av ”stämningsmusik” som talade om för en vad man ska känna, den där eviga ljudmattan som man blivit så van vid. Istället blir vi trakterade med noga utvalda små jazziga kompositioner av Sol Kaplan.

Richard Burton är lätt skrynklig, sammanbiten och cynisk. Han spottar ur sig sina desillusionerade slutsatser om det oglamorösa spionlivet samt det hjärtlösa spelet om världsherravälde där individer aldrig blir mer än spelpjäser, lätta att avvara. Men jag måste nog se mer av honom som skådespelare för att kunna bilda mig en uppfattning, för här känner jag att det aldrig riktigt bränner till. Burton blir för mig hela tiden en skådespelare som spelar karaktären Leamas. Men det kan förstås också bero på historien.

Då tyckte jag nästan bättre om Claire Bloom som den unga och idealistiska kommunisten Nan Perry. Bokens ”Liz Gold” är droppat, både för att undvika kopplingar till Liz Taylor och tona ned de judiska dragen misstänker jag (eftersom det ändå blir ett visst fokus på karaktären Fiedlers judiskhet och antisemitismen hos hans fiende Mundt). Hon känns naturlig och hennes relation till den tjurige Leamas är trovärdig och på något sätt rar (om än remarkabelt korkad). Mer bisarrt blev det däremot att se (en förvisso väldigt ung) veterinär Siegfried Farnon (eller Cornelius Fudge) i sin näst första filmroll som mellanhög kommunistvärvare (på klubben ”Pussy Willow”).

Ett mnja är väl resultatet av den här titten känner jag. The Spy Who Came in from the Cold är välgjord och ambitionen att göra boken rättvisa märks tydligt, men riktigt medryckande blir det tyvärr aldrig.