The Spy Who Came in from the Cold (1963)

Tack vare uppmärksamheten som närvaron av Tinker Taylor Soldier Spy vid Stockholms Filmfestival rönt träffar vi idag spiongenrens nestor . Flera bloggare har redan skrivit om TTSS: Fiffi, Movies-Noir, Jojjenito och Henke men här fokuserar vi på en annan historia.

Det är svårt att inte läsa John le Carrés välkända 60-talsspionroman The Spy Who Came in from the Cold anakronistiskt. Alltså att läsa den med en lika fräsch uppskattning (alternativt upprördhet) som den måste ha rönt när den publicerades 1963, mitt under ett djupfryst krigsläge mellan Öst och Väst.

För nu för tiden är man nämligen så tillvand vid berättelser om desillusionerade spioner (eller varför inte CIA-agenter?), vars avsky för den ”fiende” man ska bekämpa mycket väl matchas, ja inte sällan övertrumfas, av självhat och avsky inför den egna organisationens eller landets metoder.

Men när den trötte och cyniske George Leamas drabbade västvärlden var man oförberedd på en sådan antihjälte. Det kalla kriget hade dittills primärt utkämpats på boksidor och filmdukar av oberört sofistikerade och martinidrickande James Bond-typer som kunde göra det mesta iförda smoking.

I The Spy… finns istället en brännande realism och då inte bara i sina beskrivningar av trista London-lägenheter utan givetvis framförallt när det gäller den synnerligen pragmatiska och känslokalla spionbranschen. Trots att Leamas är le Carrés huvudkaraktär och den vi fullt naturligt identifierar oss med finns det egentligen inga ”good guys” och ”bad guys”, alla är istället involverade i ett intrikat spel där vinsten råkar vara världsherravälde. Eller så nära man nu kan komma ett sådant.

George Leamas är ansvarig för den brittiska spionverksamheten i Östberlin men har fått ett förnedrande avsked på grått papper efter att hela hans verksamhet har kollapsat tack vare den skicklige Mundt, chef för den östtyska säkerhetstjänsten. Detta är ett nederlag han inte kan hantera utan går ned sig mer och mer i bitterhet, grubblerier och alkohol. En dag brister det totalt och han åker i fängelse för att ha misshandlat en affärsinnehavare.

När han blir frisläppt, utan en penny på fickan, blir han emellertid raskt kontaktad av en man som påstår sig känna Leamas sedan hans Berlin-dagar. Leamas förstår dock snabbt att denne Ashe och hans ”vänner” har helt andra prioriteringar än att återfå kontakten med en gammal kollega. Hastigt och lustigt sitter han på ett plan på väg till Holland, och detta är bara det första steget på en väg som ska ta honom ännu längre österut. Men har George Leamas verkligen tappat all tro på den västerländska demokratin och är beredd att sälja sin kunskap och kompetens till kommunistiskt högstbjudande?

The Spy… är inte den första le Carré-roman jag läser men jag kan mycket väl förstå att den fortfarande är en av hans mest populära. Bara upptakten är av den lågmält andlösa thrillerkaraktären som gör att man forsar fram som en torped genom sidorna för att se ”vad som händer”. Till det kommer ett mästerligt hanterade av den totala bristen på fast mark under fötterna som hemsöker varje spion och övriga undercoverpersoner.

Man kan egentligen inte lita på någon och vad som ena sekunden ser ut att vara ett vattentätt bevis för sympati åt ett visst håll kan i den nästa bli intäkt för det diametralt motsatta. Paranoian och dubbelspelet är helt enkelt allenarådande och närmast omöjligt att navigera sig igenom. Det går heller inte att finna någon förtröstan i det faktum att man jobbar åt ”rätt” sida eftersom den rätta sidan hela tiden förändras beroende på från vilket håll man tittar. Heder och moral har inget med den här saken att göra.

Till stilen är le Carré rättfram och något pratig. Egentligen är boken mer ett återberättande, i olika sjok, av något som hänt utanför den aktuella historiens kronologiska ram. Men trots att mycket av romanen alltså består av detaljerade samtal kring olika typer av spionupplägg är den i likhet med upptakten både intressant och spännande.

Till de rent praktiska detaljerna kring spioneriet finns också Leamas funderingar kring hur han gärna skulle lämna allt ränksmideri och dubbelspel bakom sig, ”komma in från kylan” som han uttrycker det. Eftersom spiongenren, men i förklädnad av undercovergenren, fortfarande lever i högönsklig välmåga på filmduken känns också hans tankar kring att ständigt ljuga för omgivningen igen. Så även slutsatsen att för att klara av detta med livhanken i behåll måste man när allt kommer omkring även ljuga för sig själv. Det är mycket kallt ute i spioneriets ingenmansland.