You are currently browsing the tag archive for the ‘Harry Gregson-Williams’ tag.

alt titel: Flykten från hönsgården

Hörni, The Great Escape är ju en jävligt bra och lite annorlunda krigsrulle. Vad sägs om att flytta historien till en hönsgård på engelska landsbygden istället? Och göra alltihop som en leranimation? Nähä, inte det. Då packar vi väl ihop här och gör ytterligare en Disney-prinsess-film istället…

Nej, ibland är det ju tur att det finns folk som går sina egna vägar och vågar hitta på nya saker. Samarbetet mellan Peter Lord och Nick Park hade redan gjort världen bekant med ett antal letargiska djuparksinvånare (”Creature comforts”) och, förstås, radarparet Wallace and Gromit.

I Chicken Run får vi möta hönan Ginger som oförtrutet försöker fly från paret Tweedys hönsgård. Själva arbetet med att lägga ägg dagarna i ända är väl rätt ok men för den höna som inte klarar av att prestera väntar inget annat än huggkubben och Tweedys middagsbord. Och liksom så många andra har Ginger insett att frihet inte är lika med att bli serverad mat och hållas skyddad bakom stängsel.

Men över det där stängslet kommer en natt tuppen Rocky farande. Ginger inser att han kan bli deras biljett ut ur fångenskapen om han bara skulle kunna hjälpa hela gänget att lära sig flyga. Men Rocky är kanske inte riktigt vad Ginger hoppas och tror att han är. Och samtidigt har Mrs. Tweedy kommit på en plan som innebär en radikalt kortare livslängd för hönsgårdens invånare.

Oh, det finns så mycket att gilla med Chicken Run! Till att börja med giftermålet mellan krigs/POW-berättelsen och hönsgårdsmiljön som är vansinnigt underhållande. Manusförfattaren Karey Kirkpatrick har med en enastående fingertoppskänsla klarat av att behålla de precis rätta nyckelscenerna. På det en klassisk klara-sig-ur-maskin-hinderbanan-scen.

Dessutom en hel del ”vanlig” komedi också förstås. Språklig, men inte minst fysisk i hönsens alla försök att både fly och flyga. Jag vet inte varför, men tuppen Fowlers utrop ”The turnip’s bought it” när de med föga framgång testar sin katapultidé får mig alltid att fnissa hysteriskt.

En stor del i den fysiska humorn har förstås de kluriga leranimationerna. Alla som sett något av Wallace och Gromit vet att Nick Park är veritabel lermagiker. Jag gillar generellt leranimationer (who doesn’t?!) och tycker att de i det här fallet både understryker och förhöjer filmens komiska poänger.

Dessutom är det väldigt lätt att tycka om huvudpersonen Ginger som lånat sin röst från Julia Sawalha. Här har vi en höna som är smart, tuff, ärlig och omtänksam.. Hennes enda brist är egentligen att hon driver alla andra lika hårt som sig själv, vilket ibland kan få omgivningen att tappa sugen. Då är det ju tur att hon flankeras av Rocky som fattat det där med #treatyourself.

Trots filmens alla förtjänster vad gäller historia, roller, humor och röstcasting är det en omöjlighet skriva om Chicken Run och inte ta upp musiken av John Powell och Harry Gregson-Williams. Jag har redan utgjutit mig om dess förträfflighet, så varför inte köra lite återbruk? ”’Opening Escape’ sätter stämningen perfekt – djärvt och storstilat med en kraftfull blåssektion. Scoret är liksom filmen en riktigt bra pastich på klassiska krigsfilmer, som The Great Escape. Spänningen som skapas i ’Lift Off’ är påtaglig och andan i ’Building the Crate’ får mig nästan alltid på gott humör, för vem kan egentligen motstå en kazoo-orkester?”

Jag utnämnde en gång Chicken Run till den fjärde bästa filmen från millennieåret 2000 och jag tycker absolut att den utnämningen håller även vid denna senaste omtitt.

Mer Oscarskopplingar! Första Shrek vann Bästa animerade långfilm 2002 och Shrek 2 var nominerad i samma kategori 2005 men förlorade mot The Incredibles. De två efterföljarna har dock varit utan både nomineringar och vinster. I fallet med trean var det fullt berättigat.

***

ShrekShrek (2001)
På ytan kanske det inte såg mycket ut för världen. Men filmen om ett grönt träsktroll skulle komma att förändra den animerade filmindustrin och etablera Dreamworks som en rejäl medtävlare till Pixar som dittills dominerat scenen fullkomligt med filmer som Toy Story och A Bug’s Life.

Läs hela inlägget här »

Med dagens individcentrerade perspektiv är det kanske inte så konstigt att mer och mer fokus har kommit att läggas på vad du gör. Vad du är, vilka dina intentioner är, är mindre viktigt. Den åklagarförnumstiga Rachel påpekar för Bruce Wayne i Batman Begins att det är helt ointressant huruvida han fortfarande är den där egentligen rätt trevlige killen så länge hans agerande är skit. Läs hela inlägget här »

Med gårdagens Halloweenenkät tog jag hand om det säsongsbetonade, now for something completely different.

När jag funderade på bra öppningsscener insåg jag att jag hade lättare att komma på filmmusik som jag tycker är riktigt bra. Så eftersom man på sant filmnörderimanér måste kanalisera denna insikt i en lista (det är mycket listor just nu…) ger jag er: 10 fantastiska filmscore utan inbördes ordning Här handlar det alltså om musik komponerad enkom för filmsyfte, inte soundtrack, och musikaler har jag tänkt bort den här gången. Det blir en annan lista…

Läs hela inlägget här »

I ett snöigt Klippiga bergen är en ensam man jagad. Han lyckas undkomma och katt-och-råtta-leken fortsätter vidare ned mot slättlandet och öknen.

Jag blir fascinerad av Seraphim Falls. Länge, länge får vi inte veta vem den ensamme mannen är, vilka det är som jagar honom eller varför, och det häftiga är att det inte spelar någon roll. Det är intressant hur lätt det är att ta den ensammes parti bara för att vi sett honom först och han är ensam mot många motståndare för vi vet ju egentligen inte om någon av dem är god eller ond. Harry Gregson-Williams eftertänksamma och vemodiga score betonar Seraphim Falls som en lite annorlunda Western, här är det verkligen ingen pang-pang action.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg