You are currently browsing the tag archive for the ‘Ernst Lubitsch’ tag.
Tag Archive
Mel en masse: Spaceballs (1987)
3 juni, 2019 in 80-tal, Aliens, Betyg 3, Film, Genus-o-meter, Humor, Meta, Sci-Fi | Tags: Alan Johnson, Alien, Anne Bancroft, Bill Pullman, Blazing Saddles, Cloris Leachman, Daphne Zuniga, Det våras för rymden, Ernst Lubitsch, George Wyner, Giftermål, High Anxiety, History of the World, Industrial Light and Magic, John Candy, John Morris, Madeline Kahn, Mel Brooks, Mel en masse, Michael Winslow, Parodi, Planet of the Apes, Police Academy, Prinsessa, Rick Moranis, Robot, Star Trek, Star Wars, The Producers, To Be or Not To Be | 2 kommentarer
I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To Be på History of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.
Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.
***
alt. titel: Det våras för rymden
Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.
Frantz (2016)
7 mars, 2018 in 10-tal, Allvar, Betyg 3, Film, Historia, Krig, Romantik | Tags: Bio på hemmaplan, Broken Lullaby, Ernst Lubitsch, Förlust, Försoning, François Ozon, Frankrike, Homosexualitet, Kvävande småstadsliv, Lionel Barrymore, Paula Beers, Period piece, Pierre Niney, Remake, Tyskland, WWI | Lämna en kommentar
Bland en imponerande mängd musikaler, romantiska filmer och komedier från Ernst Lubitsch kapabla regissörsstol under 30-talet återfinner vi också ett ensamt drama: Broken Lullaby med Lionel Barrymore. Som av fransosen François Ozon stöpts om till den svart-vita Frantz.
1983 års tio bästa filmer
5 oktober, 2016 in Film, Miscellaneous | Tags: Absurd Cinema, Al Pacino, Ally Sheedy, Anne Bancroft, Anthony Perkins, Årsbästa, Charles Durning, Christopher Lloyd, Cujo, Danton, Desmond Bagley, Ernst Lubitsch, Fiffis Filmtajm, Filmfrommen, Filmitch, Filmmedia.se, Flmr, Fripps filmrevyer, George Cukor, Gloria Swanson, Gunn Wållgren, José Ferrer, Louis de Funès, Luis Buñuel, Matthew Broderick, Mel Brooks, Monty Python, Movies-Noir, Octopussy, Psycho 2, Return of the Jedi, Scarface, Stephen King, Steve Martin, The Dead Zone, The Man With Two Brains, The Meaning of Life, To Be or Not To Be, WarGames, Woody Allen, Zelig | 21 kommentarer
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Den digitala industrin börjar flexa sina muskler: Arpanet har helt övergått till TCP/IP, datorn Apple Lisa introduceras och världens första 3D-printer ser dagens ljus.
Och så rullar förstås den matkulturella imperialismen på: i Sverige kan vi smaka Coca-Cola Light för första gången och McDonald introducerar sina Chicken McNuggets.
X2: To Be or Not To Be (1942 och 1983)
1 december, 2012 in 40-tal och tidigare, 80-tal, Allvar, Betyg 4, Betyg 5, Film, Historia, Humor, Romantik | Tags: Adolf Hitler, Anne Bancroft, Att vara eller icke vara, Carole Lombard, Charles Durning, Christopher Lloyd, Dubbelspel, Ernst Lubitsch, Gestapo, Homosexualitet, Identitetsbyte, Jack Benny, José Ferrer, Judendom, Mel Brooks, Mertyckande, Motståndsrörelse, Spion, William Shakespeare, WWII | 4 kommentarer
alt. titel: Att vara eller icke vara, Att vara eller inte vara eller Det våras för Hamlet
Av alla Mel Brooks filmer har To Be or Not To Be alltid varit min favorit. Eftersom man tidigast kom i kontakt med den under titeln Det våras för Hamlet är det kanske förståeligt att jag länge såg den som en i raden av filmer som komikern inte bara agerat i utan också regisserat och skrivit manus till. Men anledningen till att just denna är en favorit är att den ändå är lite annorlunda, står ut lite från Brooks övriga produktion. Den är mer avslappnad, storyn flyter på bättre utan absurda metainslag som Count Basie mitt i öknen och den är inte en mer eller mindre hysterisk räcka av otroligt roliga gags. Däremot är den späckad med oneliners av rent guld och en Anne Bancroft som förr eller senare aldrig varit bättre.
That’s what HE said!