Snow White and the Huntsman (2012)

Åtminstone castingmässigt tycks Snow White… bestå av alldeles för många missade chanser. När det gäller hjältinnan själv fanns bland andra Felicity Jones och Alicia Vikander med i leken innan producenterna bestämde sig för Kristen Stewart. Även om jag tyckte Kristen, till skillnad från inte mindre än fem vampyrrullar, gjorde ett hyfsat jobb i Adventureland vet jag vem av de tre jag skulle ha föredragit och det var inte hon.

Jägaren kunde ha spelats av Tom Hardy, Michael Fassbender, Johnny Depp, Viggo Mortensen eller Hugh Jackman. Nu blev det Chris ”Thor” Hemsworth som fick hugga tag i yxan istället och jag gissar att avhoppen ändå säger något om exempelvis manusets kvaliteter. Fast tusan vet om någon av de förra hade kunnat göra särskilt mycket skillnad. Jägaren har förvisso en kortare monolog där han gråtmilt ska prata om sin döda fru, men annars ges karaktären inte särskilt mycket känslomässigt utspel.

Och det skulle nog ha behövts för nu får i alla fall jag ingen som helst känsla för vilket sorts relation som ska finnas mellan många av filmens karaktärer. Jag fattar så mycket som att Charlize Therons elaka drottning vill döda Kristen Stewarts Snövit. Den elaka drottningen vill faktiskt så gärna döda Snövit att hon framstår som minst sagt mentalt instabil.

Vilket bara gör det ännu konstigare och storymässigt konstruerat att drottningen inte passade på när prinsessan bara var ett flickebarn istället för att spärra in ungen i ett av slottets torn och sedan vänta ut tillfället när hon inte bara blivit den skönaste i landet utan också utgör ett hot mot drottningen med sitt exceptionellt rena blod.

Jag fattar också att Snövit och Sam Claflins hertigson William är BFF’s när de är sju, men känner mig mer osäker på varför han skulle hänga kvar vid den känslan så hårt att han mer än tio år senare drar iväg som ett skållat troll vid blotta misstanken om att Snövit fortfarande lever. Och när Sam och Kristen väl står mittemot varandra är det verkligen inte många BFF-vibbar att hurra för. Detsamma gäller för Chris och Kristen, fast där ska det väl vara lite mer än BFF-vibbar. Japp, ni ser rätt, än en gång är Kristen involverad i ett triangeldrama mellan en varulv och vampyr hertigson och jägare.

Till stor del känner jag mig benägen att skylla denna blankhet på Snövit själv. Dels får vi som tittare egentligen ingen som helst hjälp med att förstå vad som egentligen är så himla speciellt med tjejen. Alla påstår sig bli övertygade om att det är hon som ska ”heal the land” och ställa allt tillrätta igen genom sin ”innocence and purity”. Hon utropas som både god och rättvis men det enda vi får se henne göra är att ta hand om en skadad skata, springa vilse i en läskig skog och tämja ett troll genom att göra…ingenting.

Dels spelas rollen av Kristen Stewart, en skådespelerska som konstant ser ut att ligga tio sekunder efter alla andra och av förklarliga skäl därför känner sig förvirrad (VSB: Bella Swan i Twilight-filmerna). Hennes peppande tal om hur det är dags att tända en revoltens eld och i denna smida vapnet som är hon själv övertygar inte, för att uttrycka det milt. För egen del hade jag knappast ställt upp på det självmordsuppdraget utan mer motivering än så.

Jag gillar själva vinkeln att Charlize Therons onda styvmor är en bitter och försmådd kvinna som nu vigt sitt liv åt att inte bara förgöra män på löpande band utan hela kungariken. Hon är som en en-kvinnas V’ger. Hennes omättliga konsumtion av unga töser länder henne ett drag av Elizabeth Báthory men trots allt detta blir hon ändå aldrig varken läskig eller respektingivande.

Jag antar att målet var att skapa en slags vuxen version av den klassiska sagan men sagokänslan lyser med sin frånvaro. Produktionsdesignteamet har gnetat på bra, visuellt är filmen både snygg och suggestiv på sina ställen men det är inte mycket annat som funkar. Kanske hade det hela kunnat bli något att räkna med i händerna på en mer erfaren regissör, men ett gäng reklamfilmer för Halo 3 under debutanten Rupert Sanders bälte räckte inte den här gången. Snow White… begår en värre synd än att vara dålig, den är bara tråkig.

Annons