I ett dystopiskt Los Angeles anno 2019 får vi följa Rick Deckard på jakt efter fyra mordiska replikanter — androider som uteslutande används för farliga arbetsuppgifter bortom jorden. Man får intrycket av att Deckard egentligen har slutat eller pensionerats som androidjägare men han åtar sig trots det uppdraget. I sökandet efter androiderna och vad som driver dem träffar Deckard också Rachel, en android så avancerad att hon själv är övertygad om sin egen mänsklighet.

Tja, egentligen är ju själva plotten inte så värst mycket mer avancerad än så här. Så vad är det med Blade Runner som får horder av sci-fi fans att fullkomligt gå upp i brygga? Grundhistorien är actionladdad, upplagd för slagsmål och skottlossning, men stämningen är klart noir-betonad (med en äkta femme fatal i Rachel) och tempot förvånansvärt långsamt. Det Los Angeles som skapas i filmen är både väl genomtänkt och detaljerat, från de sydamerikanska pyramiderna, till den speciella ljussättningen och de klara asiatiska influenserna i reklam och nere på gatunivå (man kan förstå att William Gibson blev sänkt när filmen kom eftersom han då fortfarande arbetade på Neuromancer). Tematiskt finns element rörande både miljöförstöring, vad som egentligen utgör mänsklighet samt påtagliga Jesus- och Frankensteinkopplingar (vi blir serverade både spikstigmata och faders-/skaparanklagelser). Till mixen hör också Vangelis välkända score.

Men framförallt är mycket outtalat, vilket sannolikt är en av filmens starkaste dragkrafter: det öppnar upp för oräkneliga tolkningar samtidigt som det fortfarande känns fräscht i en filmindustri där man som tittare är van att få en halvtimmes förklaring till varför vattnet kokade på spisen. Här får man inte ens veta exakt varför Deckard egentligen kallas för Blade Runner. Finns det fler som han och i så fall var? Vad är hans historia och varför tycks han samla på gamla fotografier? Varför drömmer han om en enhörning? Varför fastnar han för Rachel? Varför regnar det hela tiden? Är L.A. den enda fungerande staden som finns kvar på jorden? Och, kanske den största frågan av dem alla: är Deckard själv egentligen en android?

Blade Runner är rätt skum och jag inser att jag inte har något emot det. Jag kan emellertid inte heller tycka att det tillför så mycket mer än ett milt intresse. Däremot är det svårt att undvika att tycka att det var lite synd att man i all annan luddighet valde ett så specifikt årtal som 2019. Profilerade varumärken som Atari och TDK har varit borta från marknaden ganska länge och man får rappa på om man ska hinna bygga alla de där pyramiderna inom de närmsta nio åren.

Annonser