Blade Runner (1982)

I ett dystopiskt Los Angeles anno 2019 får vi följa Rick Deckard på jakt efter fyra mordiska replikanter — androider som uteslutande används för farliga arbetsuppgifter bortom jorden. Man får intrycket av att Deckard egentligen har slutat eller pensionerats som androidjägare men han åtar sig trots det uppdraget. I sökandet efter androiderna och vad som driver dem träffar Deckard också Rachel, en android så avancerad att hon själv är övertygad om sin egen mänsklighet.

Tja, egentligen är ju själva plotten inte så värst mycket mer avancerad än så här. Så vad är det med Blade Runner som får horder av sci-fi fans att fullkomligt gå upp i brygga? Grundhistorien är actionladdad, upplagd för slagsmål och skottlossning, men stämningen är klart noir-betonad (med en äkta femme fatal i Rachel) och tempot förvånansvärt långsamt. Det Los Angeles som skapas i filmen är både väl genomtänkt och detaljerat, från de sydamerikanska pyramiderna, till den speciella ljussättningen och de klara asiatiska influenserna i reklam och nere på gatunivå (man kan förstå att William Gibson blev sänkt när filmen kom eftersom han då fortfarande arbetade på Neuromancer). Tematiskt finns element rörande både miljöförstöring, vad som egentligen utgör mänsklighet samt påtagliga Jesus- och Frankensteinkopplingar (vi blir serverade både spikstigmata och faders-/skaparanklagelser). Till mixen hör också Vangelis välkända score.

Men framförallt är mycket outtalat, vilket sannolikt är en av filmens starkaste dragkrafter: det öppnar upp för oräkneliga tolkningar samtidigt som det fortfarande känns fräscht i en filmindustri där man som tittare är van att få en halvtimmes förklaring till varför vattnet kokade på spisen. Här får man inte ens veta exakt varför Deckard egentligen kallas för Blade Runner. Finns det fler som han och i så fall var? Vad är hans historia och varför tycks han samla på gamla fotografier? Varför drömmer han om en enhörning? Varför fastnar han för Rachel? Varför regnar det hela tiden? Är L.A. den enda fungerande staden som finns kvar på jorden? Och, kanske den största frågan av dem alla: är Deckard själv egentligen en android?

Blade Runner är rätt skum och jag inser att jag inte har något emot det. Jag kan emellertid inte heller tycka att det tillför så mycket mer än ett milt intresse. Däremot är det svårt att undvika att tycka att det var lite synd att man i all annan luddighet valde ett så specifikt årtal som 2019. Profilerade varumärken som Atari och TDK har varit borta från marknaden ganska länge och man får rappa på om man ska hinna bygga alla de där pyramiderna inom de närmsta nio åren.

29 reaktioner till “Blade Runner (1982)”

  1. Får också krypa till korset och erkänna att jag inte sett den. Frågan är väl bara vilken version man ska se. Har det inte släpps flera varianter på dvd?

  2. Oj oj oj! Här sätter man nästan morgonkaffet i halsen av upphetsning när du väljer att titta närmare på min absoluta favoritfilm genom alla år! Tycker du får med det viktigaste i dina reflektioner. Det som går hem så våldsamt hos mig är dock inte actionbitarna eller tonerna av gammal noir, utan istället det filiosofiska…frågeställningarna som genomsyrar hela filmen i en ödesmättad ton: vilka är vi människor? Vad har vi för rättighet att bestämma över liv och död? Vilken är vår uppgift i livet? ( ja jag vet…mycket flumtankar och filofiskt dravel..men det är vansinnigt vackert invävt i den snygga miljön…)

    Har länge umgåtts med tankar på att skriva en egen recension på den här filmen,men börjar inse att jag inte skulle kunna hålla mig kort. Antagligen skulle jag sväva ut i alldeles för många rader… 😉

    Den är mäktig dock. En utmärkt inkörsport om man vill diskutera livet och filosofin med oss människor…

    BRC: Du kanske ska sikta in dig på Directors Cut…? Så som Ridley Scott verkligen ville ha den, med ett koppel listiga detaljer som går förlorade lite i den första versionen. Även om den officiella bioversionen inte är dålig den heller…

  3. Jag har sett båda versionerna och jag måste säga att Director´s cut är sååååå mycket tråkigare.

    I den ”vanliga” versionen fungerar Harrison Ford som berättarröst och det är så mysigt, det ger helt klart en extra dimension till filmen och för mig gör det att jag hamnar I filmen direkt första kvarten vilket jag absolut inte gör i den andra versionen.

    Director´s cut är långsammare och ”bajsnödigare” än bioversionen men givetvis och självklart sevärd ändå även om jag personligen väljer bioversionen eftersom jag inte direkt gillar det som andas pretto och/eller förstoppning. 😉

  4. Såg aldrig denna på bio, utan det blev premiär hemma i tv-soffan hos storasyster; när vi hade fått våra (dåförtiden) småttingar i säng. In med videokassetten och på med tv’n.
    Vi visste inte så mycket om filmen, jag hade läst novellen som filmen är löst baserad på, fast för länge sen, men vi visste att det var en sån där konstnärlig film.
    Därför blev vi inte så förvånade över den underliga färgsättningen, allting hade ett kraftigt rödstick. Vi tyckte inte att det tillförde filmen något speciellt, utan ansåg det vara väl manierat.
    Nåja, det var lite störande, men inte värre än att filmen fortfarande var klart sevärd.
    När filmen var slut och det var dags att spola tillbaka (nostalgi 🙂 var det någon nyhetssändning på tv. Alla i studion var kraftigt rödtonade.
    Gissa om vi kände oss dumma när vi insåg att någon av de små telningarna hade ändrat inställningarna på tv’n utan att vi begripit det. Vi orkade inte se om filmen med rätt färg förrän flera år senare…
    Men jag gillar den. 5 stjärnor!

  5. Underbar film. Men faktiskt fick Scott böja sig alldeles för mycket inför producenterna. Inte bara berättarrösten som lades på i sista minut. Originalmanuset var helt fantastiskt, något av det bästa jag läst: enormt mycket mer suggestivt, betydligt våldsammare, svartare och intressantare. Kanske skriver ett inlägg om det så småningom. Nu har jag tyvärr inte tid.

  6. En höjdare och en av de få 80-tals filmer där filmmusiken fortfarande håller. Det är en pärs att se om 80 tals filmer med allt plippade o ploppande. Pröva med Beverly hills Cop eller Ladyhawke.
    Finner Rutgers sista tal mycket rörande. Bra Recension av en bra film.

  7. @BRC: Jag har bara sett icke-Director’s Cut, tycker inte att den är så bra att jag känner ett behov av att tröska den i olika varianter.

    @Steffo: Hoppas du lyckades avsluta kaffet 🙂 En bautarecension kanske skulle vara på sin plats — intressant skulle det i alla fall vara. Nu kanske jag hädar men jag tycker nog att man lyckades bättre med att införliva filosofin i Matrix, här blir det lite väl övertydligt och pretentiöst. OBS! Denna jämförelse gäller enbart hur de filosofiska element går ihop med narrativet.

    @Fiffi: Tack för att du ger mig anledning att vara fullt nöjd med mitt val av version! 😉

    @Agneta: Hahaha, rödtintad Blade Runner kanske skulle vara något för auteurerna.

    @D-LR: Skulle vara intressant att läsa, kan inte påstå att jag har någon större vana att jämföra originalmanus med färdig film.

    @filmitch: Tack. Och så ska vi inte basha Axel F 🙂 Eller vad sägs om Danger Zone och Top Gun Anthem — mäktigt…

  8. När jag nyss skaffat bluray hyrde jag superutgåvan på 5 discar med filmen i 4 versioner eller nått liknande. Jag kollade det som anses vara huvudvarianten typ directors cut och såg sen de övriga med komnmentators spår.

    Måste säga att jag är så förvånad över hur vissa filmers popularitet blir så enorm. Denna inkluderad. Som jag skrivit tidigare älskar jag musiken, verkligen ett soundtrack som håller enormt bra. Däremot all spiritualitet och liknande kopplar bara bort mig och dramaturgin är ju inte fulländad heller (sidospåret med Darryl Hannah).
    I grund och botten är det en ok film det jag har svårt för är det utbredda kanoniserandet av den som en topp 5 eller topp 1 film som är ständigt närvarande. Jag tycker att fans av filmen har en tendens att överdriva interaktionen genom sina egna drömska tolkningar av vad den egentligen handlar om.
    Herregud det är en prisjägar film? En av grundmallarna för western filmer och som har funnits hur länge som helst. Slutligen har jag svårt för filmer med extremt rörig scenografi och kostym. Den här är inget undantag. Kan verkligen rekomendera fullängds dokumentären som finns med i Bluray boxen den är minst lika intressant som själva filmen.

  9. Väldigt intressanta kommentarer. Jag gillar director’s cut mest, även om berättarrösten är riktigt mysig. Har dock inte analyserat de olika versionerna speciellt ingående, utan mest sett dem med alldeles för lång tid emellan för att verkligen kunna bestämma vilken som är bäst.

    Som Joel skriver, så är dokumentären i allra högsta grad sevärd. Oavsett vad man tycker om själva flimen så är den oerhört intressant.

    Riktigt bra text du har fått ihop. En sån film som är enormt svår att skriva om. Jag gav mig på det i en av mina första texter och tur var väl det, för idag hade jag inte alls kommit långt.

    Länk till den intresserade: http://addepladde.wordpress.com/2009/04/22/recension-blade-runner/

  10. Burman: kanske inte top 5 men väl top 20 definitivt. Visst är det en prisjägarfilm med mycket yta men det är en riktigt bra prisjägarfilm.

    Bilderord: Hör till den lilla exklusiva skara som INTE har sett Top Gun har gjort två försök och somnat båda gångerna. Axel F får mina öron att blöda 😉

  11. @Joel: Även om jag inte håller med de som tycker det, kan jag mycket väl förstå varför Blade Runner har blivit så extremt populär. Och visst är det en prisjägarfilm, men som filmitch påpekar är det en film som ganska väl applicerar det klassiska westerngreppet på en helt annan genre. Som genreövergång måste jag säga att den är rätt lyckad.

    Hade missat att de körde just den dokumentären direkt efter filmen när jag spelade in den och blev riktigt mulen när jag fattade vad jag hade missat 😦

    @Pladd: Tack — din var bra den också och kul eftersom vi i princip tog upp samma teman men ändå var de väldigt olika. Kan dock inte hålla med om Rutger, jag hade velat ha någon lite mer tillbakahållen.

    @filmitch: Somna till Top Gun? Blasphemer!

  12. Jag kan faktiskt förstå att man inte inser Blade Runners briljans såhär direkt. Men min erfarenhet av den är att det är en film man kan se hur många gånger som helst, aldrig tröttna på och som växer på en likt en svulst. Vilket är få filmer förunnat. Jag älskar Blade Runner, utseendet, karaktärerna, musiken, stämningen – ja mer eller mindre allt. Sen spelar det antagligen in att jag såg den i ”rätt ålder” och förstår de som kan vara lite skeptiska såhär 2010. Nu matas vi ju med specialeffekts-rullar var varannan dag. Det var bättre förr. 🙂

    Här försökte jag förklara lite om varför jag gillar den: http://www.plox.se/?p=689

  13. @Plox: Man ska aldrig underskatta nostalgifaktorn 🙂 Jag gillade din recension och kan hålla med om att stämningen både är bra uppbyggd och skön. However, an atmosphere alone does not a movie make… Vad jag tyckte om Rutger har jag redan deklarerat ovan.

  14. Intressant, tror du fångar en stor del av dess kärna: filmens förutsägbarhet och alla antydningar som lämnar betraktaren mycket stort utrymme att bli medskapare i sin upplevelse/ tolkning av filmen. Tycker just detta karaktäriserar bra film, antydningar, mycket nyanser och symbolik. De väcker tankar, berör känslor och skapar därmed en personlig relation till åskådaren. Därav dess framgång, popularitet och hängivna fans. Filmen växer och utvecklas med betraktaren.

    Ett framgångsrecept som alla försöker kopiera (företag, produkter, konstverk).

    Intressanta diskussioner men att reducera en film till dess grundstruktur är väl rätt ointressant och tråkigt? Enligt någon analys inom berättartraditioner finns det ett 30 tal teman som summerar merparten av mänsklighetens berättelser … gör det dem ointressanta? Är det våra skelett som gör oss människor intressanta, unika och urskiljbara från varandra? Men visst Blade Runner är en prisjägarfilm … vatten är vått, himlen blå.

    Har för övrigt också påbörjat en egen ”recension” http://www.scifishop.se/blade-runner/ mest svammel just nu men jag har bara sett den ett 15 tal gånger hittills, och merparten på en gammal sliten VHS kopia … Oh happy days! Jo, jag gillar Blade Runner :-)!

    PS tempot är inte långsamt för en existentiell betraktelse :-).

  15. @Thomas: Oj, vilken ambitiös text du hade börjat på — intressant! Nja, jag vet inte om jag tycker att det gör en film ointressant att reducera den till dess grundstruktur, det är ju bara ett sätt att se på den av många.

    Sedan vet jag väl inte om jag skulle kalla Sean Young ”begåvad”, men det är en diskussion vi kan ta en annan gång 🙂

  16. Ja, jo, visst blir en grundstruktur något att jobba vidare med och fundera på men det beror väl också på hur mycket man upplever att verket har jobbat med aktuell grund. Har man lyckats gå above and beyond eller är det i grund och botten ”bara” en prisjägarberättelse (bara för att ta ett exempel ;))?

    Ok, det robotlika ställer jag upp på. Är inte hon och Keanu Reeves lite lika varandra i det avseendet? Och båda har de varit människa-/maskinhybrider. En slump? I think not! 😀

  17. Jo visst är det så, en del filmer stannar där vilket inte behöver vara dåligt men de brukar inte bli prisvinnare (om inte regissören heter Tarantino eller liknande).

    Haha, jo, de är helt klart i samma klass, robotarnas sammansvärjning 😉

  18. Nä, en renodlad grundhistoria är inte det sämsta. Och visst finns det regissörer som ofta lyckas ge intrycket av där finns något mer även om det inte gör det. Kejsarens nya kläder och allt det där 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: