Jag skäms inte för mig, utan snor eminenta Fiffis idé om olika recensioner om samma film, i det här fallet Get Smart. I sann Hollywoodanda måste ju dock uppföljare vara bigger ‘n better, så den här gången tar vi med fyra texter. Nå, vem har rätt — surmagade Fiffi och RJ eller mer vänligt inställda FLMR och jag?

Publicerad på Fiffis filmtajm 06 maj 2010

Max Smart (Steve Carell) är smart. Han jobbar för en hemlig brottsbekämpande organisation och är en riktig nitisk pappersvändare. Hans mål här i livet är att slippa skrivbordsjobb och kontor och istället bli en riktig agent, en sån som gör nytta på fältet med balla gadgets och ett spännande liv.

Max bantade 75 kilo, gjorde om alla fysprov och klarade dom med bravur, men chefen tyckte han var för oumbärlig ”under jord” så agentdrömmen sprack. Igen.

Men då det här är en Hollywood-film, en film som hade varit om möjligt ännu mer beige om vi fått följa Max en dag på kontoret, så självklart ändrar sig chefen och gör honom till agent och självklart får han med sig en vacker kvinnlig agentpartner (Anne Hathaway) när dom beger sig till Tjeckien och Moskva för sitt superhemliga och jättespännande uppdrag.

ÖYYIIIIIIIIIHHYYYYYYY. Det är nu jag lägger till med the most annoying sound in the world, för det är så ospännande det kan bli. Det är bara keckigt och larvigt och även då det på pappret ska vara kul så är det inte ens ett ryck i mungipan.

Visst fattar jag att Get Smart ska vara nån slags James Bond för minderåriga, men vad fan, det här är att underskatta en tioårings intelligens – EN MASSE!

(Betyg 1 för filmen. Betyg 2 för Steve Carell som sliter som ett djur för att göra nåt vettigt av sin roll i det hela.)

***

Publicerad på FLMR 22 augusti 2010

Lite småtramsigt i dvd-spelaren är inte fel då och då. Här en modern variant av Mel Brooks gamla tv-serie från 60-talet om den fumlige agent 86 i tjänst hos superhemliga organisationen CONTROL, vars främsta mål är att hålla koll på skurkarna i brottssyndikatet KAOS.

Tv-serien flörtade kärleksfullt med hela Bond-konceptet på sin tid och lade vikten på humor och ren slapstick. Den här moderna, uppfräschade, varianten förvaltar arvet väl och lägger sig någonstans mellan dumhumor och klantig slapstick.

Analytikern Maxwell Smart (Steve Carell) hos CONTROL vill inget hellre än att bli en fullfjädrad agent. Han har tränat och läst på inför alla prov som finns, men eftersom han också är den bästa analytikern i organisationen tvekar chefen att befordra honom. Ett gyllene tillfälle ges dock när hela CONTROL utsätts för ett attentat och bristen på agenter ger Smart möjligheten bli den nya nr 86 och totas ihop med den vackra agent 99 (Anne Hathaway) för att de tillsammans ska undersöka vilka som ligger bakom det illvilliga dådet. Spåren leder dem till Ryssland och en lustig karusell tar sin början, fylld av klichéer och tokiga händelser.

Filmen tar ut svängarna men blir aldrig fånigt tramsig. Ett lyckat drag att låta vansinnigt rolige Carell spela huvudrollen som den naive, aningens klantige, men ändå framgånsrike agent Smart. Carells lite udda, återhållsamma, humor kommer mer än väl till pass här och vissa scener får mig att skratta högt även om man inte kan kalla filmen hysteriskt rolig. Snarare lite mer skönt tillbakalutad och gjord med lite nostalgiskt kärlek till forna spionrullar.

Gott om roliga biroller, där bla Bill Murray och Dwayne ”The Rock” Johnson dyker upp. Alan Arkin som chefen för CONTROL har ett par sköna scener också. Till och med Terence Stamp dyker upp i en skurkroll och gör precis vad som förväntas av en sådan figur; en sorts parodi på sig själv.

Get Smart är underhållande trams med lite sköna blinkningar mot spionrullar i allmänhet, och Bond-eran i synnerhet. Vissa scener är till och med stulna rakt av, vilket naturligts förhöjer stämningen för oss gamla Bond-älskare. Steve Carell och Anne Hathaway har en inspirerande gnista mellan sig och det avspeglar sig i filmen som håller gott humör, ok tempo och finurliga effekter blandat med ren dumhumor och inslag av mer subtil sådan. Trivsamt.

Betyget: 3

***

Publicerad på RJ:s filmblogg 19 april 2010

Filmen Get Smart bygger på en gammal Mel Brooks-serie från 60-talet och den fungerar nog bäst för seriens fans. För mig fungerar den inte alls, varken som spionparodi eller actionkomedi.

Det roliga med att se en film som bygger på en TV-serie är att jämföra smådetaljer mellan serien och filmen men eftersom jag inte har sett Get Smart-serien har jag ingenting att jämföra filmen med, utan måste helt förlita mig på storyn och karaktärerna. Och de två sakerna finns det inte mycket av.

Steve Carell är kontorsnissen Maxwell Smart som jobbar för organisationen KONTROLL och som alltid drömt om att få bli agent. Efter en taskig ursäkt får han äntligen rycka ut och tillsammans med Anne Hathaway – som stöddige agent 99 – ska han stoppa lömske Terence Stamp – som skurken Siegfried – från att göra någonting riktigt lömskt.

Jag har sett nästan allt Steve Carell är med i och jag gillar honom. Här är han ganska rolig men skämten han spottar ur sig med stenansikte kan inte rädda filmen. De andra skämten – som att han råkar svälja en sömnpil eller ska skjuta sönder ett par handfängslen men en minipil och endast träffar sig själv – är tråkiga. Storyn är lika papperstunn som den i Johnny English – en annan spionparodi – och karaktärerna är helt ointressanta. Anne Hathaway är helt okej också men den utvecklande relationen mellan henne och Carrell är förutsägbar och oengagerande. Andra skådespelare i biroller gör dock väldigt bra ifrån sig, som Dwayne Johnson och Alan Arkin.

Vi får en hel del actionscener men under dem är specialeffekterna så usla att jag blir irriterad. Slutet är en enda stor biljakt och under den tittar jag bara på klockan och längtar tills eftertexterna börjar rulla.

Filmens bästa moment är en liten Zombieland-artad cameo av Bill Murray. Varför han dyker upp har jag ingen aning om men det spelar ingen roll för herr Murray är en skådespelare som alltid är välkommen. There’s always room for Jell-O.

***

Publicerad på Rörliga bilder och tryckta ord 18 september 2010

Trodde du att spionorganisationer dog med kalla kriget? Och nu snackar vi alltså riktiga spionorganisationer, där agenterna blir utrustade med sprängdeg i tandkrämstuben, inte mesklubbar som CIA. Fel, fel, fel! Spionerna inom organisationen CONTROL jobbar och står i som aldrig förr och ingen mer så än analytikern och kontorsråttan Maxwell Smart. Men Max vill inget hellre än att bli agent (de har till exempel precis fått en ny kaffeautomat) och han gör faktiskt tillräckligt bra ifrån sig på alla tester för att kvalificera för jobbet. Problemet är bara att Max är en så mycket bättre analytiker och agenter har CONTROL massor av, så Max chef låter honom helt enkelt inte byta jobb.

Max får emellertid sin chans när huvudkvarteret blir attackerat och skurkorganisationen KAOS stjäl filer som ger dem information om alla CONTROLs spioner. Nu är det bara Max och den nyss plastikopererade Agent 99 som kan hejda KAOS från att döda alla agenter samtidigt som de spränger hela världen i luften med atombomber (eller åtminstone en tillräckligt av den stor del för att de ska få betalt för att lämna resten ifred).

Efter Austin Powers-trilogin trodde jag på fullaste allvar att det nu var slut med spionspoof-genren — ingen kunde göra det bättre än Mike Myers (ju mindre vi talar om katastrofen Johnny English, desto bättre). Jag vet väl inte om Get Smart var bättre än International Man of Mystery men Max Smart är tillräckligt olik Austin Powers för att både han och filmen ska stå på egna, om än stundtals lite ostadiga, ben. Humorn rör sig obehindrat på flera olika nivåer; dratta-på-ändan-buskis, retsticks-banter, skratta-åt-nördar-och-tjockisar samt gravallvarlig uppsyn à la M. Hulot — och sammantaget blir det en ganska smaklig blandning. För att återigen dra paralleller till den brittiska föregångaren, håller sig Get Smart oftast också ovanför bältet.

Max Smart har äntligen förflyttat Anchormans Brick Tamland bakåt i kön när det gäller Steve Carell-associationer för min del och det är skönt, för han är en mer begåvad skådis och komiker än vad Brick låter honom ge uttryck för (Brick är också rolig, men kanske lite enkelspårig för att uttrycka det milt). Max Smart är inte bara en Papphammar-karaktär, utan får faktiskt glänsa lite nu och då, även om han i det mesta givetvis får finna sig i att bli brädad av Anne Hathaway. Både Hathaway och Dwayne ”The Rock” Johnson visar att de också kan vara är riktigt bra komiker.

Get Smart bör dessutom gå till historien som filmen som presterar den roligaste War Room-scenen sedan Dr. Strangelove — varför är det så roligt med gubbar som slåss?