Beautiful Creatures (2013)

Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.

Vi kanske kan nöja oss med ynka två regler till att börja med, för det här är alltså inte särskilt komplicerat. Efter att Kami Garcia och Margaret Stohl börjat publicera sina Caster Chronicles dröjde det bara fyra år innan en filmatisering av historien såg dagens ljus.

Den första delen i denna förtrollande serie handlar om småstadkillen Ethan Wate och hur hans liv förändras när den mystiska och lockande Lena Duchannes flyttar hem till sin morbror Macon Ravenwood och börjar på Ethans high school.

Filmen har kompletterat (eller mer korrekt: närmast helt bytt ut) alla alluderingar till southern gothic samt Harper Lee och To Kill A Mockingbird (bevis på Lenas kulturella kapital: hon har läst boken flera gånger men aldrig sett filmen) med mer tonårsriktiga referenser som Kurt Vonnegut och Charles Bukowski.

Till skillnad från exempelvis Bella och Edward har alltså Ethan och Lena åtminstone ett litterärt utbyte som skulle kunna motivera att de dras till varandra. Men enligt YA-böckernas första regel blir det redan i själva uppstarten tydligt att diskussioner om alkade författare aldrig kan bli lika betydelsefulla som det faktum att Ödet vill att de ska vara tillsammans. Ethan vaknar nämligen upp från en dröm om Lena (som han då aldrig träffat) och Lena erkänner senare att hon också drömt om Ethan.

Själva händelseutvecklingen i filmen Beautiful Creatures är omstökad jämfört med boken och känns kanske lite rushig men hänger åtminstone ihop något så när. Ethans pappa får vi aldrig se röken av och rollerna av Ethans farmor Amm samt den allvetande bibliotekarien Marion är sammanslagna till en och samma kvinna men inte heller det stör särskilt mycket.

Det som blir mer problematiskt är att fokus i princip enbart ligger på Ethan och Lena, vilket gör att bokens ”världsbygge” och noggrant konstruerade småstadsmiljö med alla sina inskränktheter och trångsyntheter inte alls får det utrymme som behövs för att grunda berättelsen. Tittarna får ingen som helst känsla för vare sig Gatlin med sin kvinnoförening och inbördeskrigsnostalgi eller den brutala high school-hierarkin som stänger ute både Lena och Ethan.

Och ja, jag är helt med på att det inte alltid är rättvist att döma adaptioner utifrån deras förlagor. Att en bok och en film är olika kulturella uttryck som inte kan bedömas enligt samma måttstock. Men: när produktionen och marknadsföringen av en film som Beautiful Creatures så tydligt räknar med att den ska få draghjälp av läsekretsen hos en populär bok tycker jag att man har förverkat rätten att därefter inte bli jämförd med samma bok.

Filmens berättande lider också av att den försöker spara på uppföljarkakan samtidigt som den naggar lite i kanten (the first rule of dieting is: om man äter först en halv kaka och sedan den andra halvan räknas det aldrig som om man ätit hela kakan). Genom hela filmen förekommer det antydningar och ledtrådar om att detta bara är en första introduktion till något mycket större. Samtidigt avslutas historien på ett sätt som skulle kunna vara en cliffhanger men som också skulle kunna vara ett aningens öppet, men ändock, slut utan att det blir alltför pinsamt. Inte så pinsamt men däremot som sagt mindre lyckat i ett rent narrativt perspektiv.

Det som är lite förvånande i sammanhanget är att Beautiful Creatures regissör, Richard LaGravenese, också är en högst erfaren manusförfattare som lånat sin kompetens även till denna film. Samtidigt kan man konstatera att hans manus som regisserats av andra blivit betydligt mer framgångsrika filmer än när han själv förvaltat sitt manusarv i regissörsstolen. VSB: The Fisher King vs Living Out Loud. Eller The Bridges of Madison County vs Freedom Writers.

Rollistan skulle möjligen kunna få en att tro att detta skulle bli en betydligt bättre film än den oengagerande och livlösa kärlekshistoria som nu är resultatet. Jeremy Irons är Macon Ravenwood men tyckte tydligt att han gjort sitt bara genom att dyka upp. Emma Thompson tar i för kung och fosterland men har för lite att studsa mot för att jag ens ska kunna avgöra om hon gör en bra prestation eller inte. Viola Davis är helt ok men i likhet med Thompson trillar hennes ansträngningar platt till marken.

Lena spelas av en viss Alice Englert som inte bidrar med särskilt mycket mer än att i vissa vinklar vara nästan ruggigt lik Emily Blunt. Den ende som avslutar det hela med flaggan i topp skulle jag säga är Alden Ehrenreich som spelar Ethan. Han är bra på att spela den här osannolikt vältalige filmtonåringen som vi börjat se mer och mer av. Han har en rätt skönt avslappnad attityd och jag tror att han faktiskt kan bli en riktigt fin ungdoms-Han Solo 2018.