Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?
Etikett: Hjärna
The Whisperer in Darkness (2011)
H.P. Lovecraft Historical Society är ett gäng glada (och nördiga kan vi nog tryggt anta) typer som under det tilltalande mottot Ludo Fore Putavimus (i det här fallet litar jag mer på Wikipedias ”We thought it would be fun” än Google Translates mer kryptiska ”Idrott kan vara”) inte bara lajvar och spelar in musik utan på 00-talet även börjat komma igång med film.
Deras stumfilmsversion av The Call of Cthulhu från 2005 var full av charm och kärlek och lika mycket kärlek har östs över The Whisperer in Darkness. Här har man förflyttat Mythoscopekonceptet (att blanda gammal och ny filmteknik) ett tiotal år framåt i kronologin och därmed kommit in på 30-talet och de klassiska monsterfilmerna.
X3: Sci-fi i korthet
Librivox.org är en webbplats som jag gärna pushar lite extra för. Där finns inte bara dammiga klassiker av Dickens och Flaubert, utan också likaledes klassisk (men inte det minsta dammig) science fiction (och fantasy). Jag slumpade fram tre långnoveller, alla föredömligt inlästa av Gregg Margarite (en person som kanske inte ens är en person utan enligt hemsidan lika gärna skulle kunna vara ”an existential, post-modern, propaganda construct created by the Military Industrial Complex in partnership with Madison Avenue”). Alla har en lyssningstid på ett par timmar, som en genomsnittlig film med andra ord. Fortsätt läsa ”X3: Sci-fi i korthet”
En levande själ (1980)
Många stora tänkare har gett sig på frågan om huruvida människan har en själ och om hon har en, var den i så fall sitter. P.C. Jersilds inlägg i debatten är En levande själ. Huvudpersonen, om man nu kan säga så, är hjärnan Ypsilon som bor i ett laboratorieakvarium. Här deltar han i experiment som varken han eller läsarna inledningsvis blir riktigt på det klara med vad de är till för.
Rörliga bilder och tryckta ord 