Det finns en allt starkare massmedial kultur som pumpar ut ett budskap om kroppslig perfektion. Mönstret ser oftast likartat ut. I ett första steg påverkas tänkandet hos den massmediala publiken. Allt fler personer vänjer sig vid att se perfekta kroppar (och i västvärlden är perfekt allt som oftast liktydigt med smal eller atletisk) som först något naturligt och sedan som något man bör förvänta sig även hos ”vanliga” människor.
Resultatet blir att människor inte bara börjar känna en press från massmedia att skaffa sig en perfekt kropp, utan också från sin omgivning eftersom allt fler delar samma uppfattning om en ideal kroppstyp. Det här leder ofta till missnöje med den egna kroppen eftersom den mycket sällan motsvarar idealet. Det här missnöjet skapar i sin tur en försämrad självkänsla. För att förbättra sin självkänsla försöker man därför ofta att på olika sätt uppnå vad man ser som ett samhälleligt kroppsideal.
Många undersökningar visar hur människor, efter att ha ”utsatts” för olika massmediala budskap (via TV-serier eller reklam), reglerar sitt ätande, uttrycker missnöje över sin kropp eller sitt kaloriintag, alternativt upplever depression. I förlängningen kan det anses väletablerat att känslor som de här kan leda till ätstörningar av mer eller mindre allvarlig grad.
Än så länge är internet i det här perspektivet ett förhållandevis outforskat område av det massmediala landskapet. Det finns dock studier som tyder på att särskilt sociala forum (på grund av sin interaktivitet) till och med kan skapa en större effekt än TV-serier eller reklam. På Facebook eller Instagram är man sällan bara mottagare av ett budskap, man förväntas dessutom vara sändare av sin egen image. Det finns också betydligt större möjligheter att dela erfarenheter och upplevelser med andra.
Ett annat sådant interaktiv forum är olika former av fanfictionsajter, där fans av olika populärkulturella fenomen tar möjligheten att utforska och expandera sina favoritvärldar. På sajten fanfiction.net är Twilight den näst vanligaste bokvärlden, efter Harry Potter. Det finns exempelvis mer än fyra gånger så många bidrag som handlar om Twilight jämfört med The Lord of the Rings eller The Hunger Games.
En sökning på ordet ”anorexia” genererar drygt 40 olika bidrag gällande just Twilight där författarna låter Bella bland annat börjat röka för att kontrollera sin aptit eller hetsäta. Inte sällan sätts hennes ätande i relation till Cullen-familjens vegetarianism: ”Edward had so much control with humans so why couldn’t I with food?”
Även om Bella i Meyers eget Twilight-universum inte lider av ätstörningar är steget alltså inte särskilt långt till att läsarna själva ska börja laborera med det ämnet. Lägg till detta sedan de populära filmerna där Kristen Stewarts uppenbarelse kan bli ytterligare en trigger för Twilight-fansen.
På sajten MyProAna nämner en användare “how gorgeously skinny” Stewart är i de två sista filmerna medan en annan anser att “…it’s her body that I can’t stand! Maybe they made her look better in the movies with CGI or videoshop or something, but in real life she looks so, so chubby.”
Här föreligger alltså en tydlig koppling mellan Twilight (både böcker och filmer) och fansens verklighet. Att hävda att flickor eller unga kvinnor kommer att drabbas av ätstörningar nu eller längre fram i livet på grund av att de läser Twilight-serien eller ser filmerna är förstås att dra resonemanget allt för långt. Däremot tror jag inte att man bör nonchalera det faktum att särskilt Meyers beskrivningar av Bellas mänskliga ätande mycket väl passar in i en allmänrådande bild av hur kvinnor bör äta för att skapa sig en socialt acceptabel kropp.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Tänk att man kan få ut så mycket ur dessa böcker. Sammantaget med dina förra artiklar om serien börjar man undra hur ohälsosamma dessa böcker är på ett försåtligt vis. Nu behöver det inte vara som så att läsande/tittande av Twilight leder till anorexia men det sätt en norm som tillsammans med andra budskap som strömmar ut från media tecknar ett bekymmersamt mönster.
Väl skrivet och observerat.
Tack, vilket trevligt omdöme! Visst kan man se böckerna som försåtliga. Eller också är det bara min läsning av dem som är det 😉 Det som känns lite oroväckande är väl i så fall att de egentligen bara uttrycker en etablerad samhällssyn, kanske bara lite mer uppenbart än vissa andra kulturuttryck.