Twilight series #1

Förra veckan körde Fiffis Filmtajm igång sommarens fredagstema — kärleksfulla vampyrer. Som den snyltare jag är passar jag naturligtvis på att rida in genom den öppna dörren via Fiffis rockskört. Fiffi kommer att publicera sitt inlägg om film numero due i serien, New Moon, klockan sju ikväll. Under tiden är ni varmt välkomna att läsa nedanstående epistel.

Mina två första inlägg kommer att avhandla de fyra (original)böckerna och de två nästkommande de fem resulterande filmerna. Det här innebär att om ni vill vara ospoilade vad gäller händelseutveckling i Fiffis olika inlägg får ni sluta läsa här. Men förstås gärna återkomma när ni tycker att ni har koll på vad som händer. Mycket nöje!

***

X4: Twilight series #1  (2005-2008)

Tja, det är väl bara att vara tacksam för att Stephanie Meyer inte är knarklangare eller vapenhandlare för åtminstone i Twilight-böckerna visar hon en rent enastående förmåga att ge sin publik precis det de vill ha. Även om de själva inte ens vet om det. Eller det omgivande samhället inte vill att de ska vilja ha det.

Få lär väl ha missat att höra talas om vampyrböckerna som blivit en lika stor franchise som Harry Potter om än inte lika välsedd. Lätt hånfulla återrapporteringar har gjorts från exempelvis San Diegos Comic Con där invasionen av Twilightfansen inte sågs med blida ögon av Trekkiesarna.

Grejen med Twilight är att böckerna egentligen inte är vampyrfiktion. Begreppet FNL-litteratur kände jag till innan; flärd-lidelse-njutning, alltså tantsnusk med ett mindre finkänsligt ord. Men jag var nog inte klar över genren ”romance”. På Bokhora beskrivs romance träffande av ”Sveriges enda romanceförfattare” Simona Ahrnstedt som en deckare, men istället för att det handlar om ett brott eller ett mysterium som ska lösas, ligger ”mysteriet” i själva kärleksrelationen.

Alla någorlunda vana deckarläsare vet att det inom deckarramen kan gömma sig en mängd olika subgenrer och på samma sätt är det med romance. I vanliga fall kanske romance är mer av en ”vuxen” genre men sätt in ett gäng tonåringar i huvudrollerna där vissa av dem är vampyrer och tadaaa! Vampyrromance för kärlekstörstande tjejer.

I min egen läsning av böckerna är det nämligen ingen större tveksamhet om vilka Meyer riktar sig till. De känslor som uttrycks upplever jag inte som tillräckligt allmängiltiga för att på något enkelt sätt låta även killar identifiera sig med protagonisten Bella Swan.

För den som av någon anledning skulle ha missat hela debaclet handlar Twilight en tjej som flyttar till nordvästra USA för att bo hos sin pappa som också är polis i det lilla samhället Forks. Hon känner sig lite utanför, har aldrig riktigt passat in. Men i Forks möter hon den gudomlige (epitetet ”Greek God” kan tydligen inte överanvändas i det fallet) Edward Cullen. Grejen är bara att Edward är vampyr som finner Bellas blod alldeles oemotståndligt.

Emellertid Edward är en jäkel på mind over matter och han och Bella blir ett par efter sju sorger och åtta självmordsförsök. I bok nr 2, New Moon, försöker de leva åtskilda för att i slutänden kapitulera inför faktum. Eclipse, bok nr 3, handlar om Bella och Edwards försök att komma fram till en kompromiss om hur de ska leva sitt gemensamma liv eftersom Bella mer än något annat vill bli vampyr som Edward. Samtidigt som Bella också har känslor för kompisen Jacob som visat sig vara varulv (egentligen hamnskiftare om vi ska vara petiga).

Varulvar och vampyrer är naturliga fiender även om de just i Forks ingått avtal om vapenvila och Bellas Guinevere slits mellan sin Arthur och Lancelot. I seriens sista bok, Breaking Dawn, är slitandet dock över. Bella och Edward gifter sig, skaffar barn och Bella får äntligen bli vampyr. Ett yttre hot mot tomtebolyckan förenar även varulvarna och vampyrerna, vars relation varit lite instabil i samband med födseln av Edward och Bellas dotter.

Språkmässigt är författandet tillräckligt kompetent för att den hugande läsaren ska kunna klämma ned det hela utan allt för mycket motstånd. Däremot kan det konstateras att det är sällan karaktärer bara ”säger” något rakt upp och ned. Det är mycket ”muttered”, ”sneered” och ”chuckled”. Meyer tycks vara lika förtjust i ordet ”rip” (typ ”a snarl ripped through his clenched teeth”) som J.K Rowling blev i ”roar” i Deathly Hallows. Någon större innovationsförmåga kan heller inte märkas i författarens användning av liknelser, så länge det inte handlar om olika sätt att beskriva “sten” när det kommer till Edwards kropp och hud. Det är bara att konstatera att det grekiska gud-konceptet passar bra ihop med femtielva omnämnanden av marmor.

Meyer serverar också sina läsare lite litterär bildning på köpet, dock inte särskilt subtilt. Inte minst eftersom Bella är en högst fashionabel sucker för klassisk litteratur och då särskilt kärlekshistorier förstås.

I Twilight är Edward givetvis en Pride and Prejudice-Darcy medan de unga tu får leka suicidala Romeo och Julias i New Moon. Edward uttrycker så småningom en viss förståelse för Heathcliff, ologiska mänskliga känslor och Wurthering Heights i Eclipse när han ställs inför Jacobs konkurrens om Bellas gunst. I Breaking Dawn är det gamle Wille som återigen får komma till bokstavlig och bildning undsättning i form av The Merchant of Venice. Att Edward är en fantasihjälte av klassiskt brittiskt snitt (influerad av förutom de ovan nämnda exempelvis också Jane Eyres Mr. Rochester) har intygats av författarinnan själv. Och därmed, som en intervjuare formulerat det, “ruined regular men for a lot of teens”.

***

Nästa vecka gör jag ett försök att skärskåda Twilight-böckerna ur ett könsperspektiv. Törs ni vara med på en djupdykning i genusträsket är ni välkomna tillbaka då.

Annons