Det börjar dra ihop sig till premiär av Catching Fire och vore det inte för en tidig jobbresa vete tusan om jag inte hade hoppat på The Hunger Games Night. Först första filmen och så vid midnatt premiären. Popcorn och cola på det. What’s not to like?

***

The Hunger GamesKnepet är inte att ta sig makt, det är att behålla den. Så hur ser en segrare till att de besegrade fortsätter att vara just det? I samfundet Panem (vilket tycks vara ett post-krigshärjat USA) har The Capitol (Huvudstaden) inte bara nöjt sig med att se till att ha tummen i ögat på de tidigare upproriska Distrikten (13 till antalet) genom att distribuera sina egna väktare som upprätthåller lag och ordning. Inte bara kräva att förlorarna ska bistå vinnaren med både råvaror och raffinerade produkter för att möjliggöra ett bekymmersfritt lyxliv.

För att på ett mer symboliskt plan markera Distriktens underlägsenhet begär man dessutom barnoffer. Men systemet med the Hunger Games (Hungerspelen) är mer utstuderat än så. De unga och årliga avbetalningarna tas i pant av en bortskämd och nöjeskrävande överklass och tvingas inte bara tillhandahålla sina liv utan också underhållning. Som en extra förödmjukelse hänger deras överlevnad inte bara på fysiska förutsättningar, utan också på deras förmåga att sälja sig själva till beskådarna.

Vilket varumärke är ditt att marknadsföra? Den sympatiske kompisen (kan fungera ett tag, men själv är som bekant bäste dräng), det hjälplösa offret (aldrig särskilt populär, även om det bara är en fasad) eller hjärtekrossaren (med rätt utseende kommer man långt)?

Parallellerna mellan romerska gladiatorspel eller nutida realitysåpor och Suzanne Collins hungerspel är förstås med en gång uppenbara (Huvudstaden har också tydliga antika influenser). Att den kittlande moraliska potentialen i hur någons kamp för sitt liv samtidigt kan bli en annans underhållning som tankemönster inte är sprillans nypåkommet är lika uppenbart genom litterära och cineastiska förlagor som The Running Man, Battle Royale eller The Marathon March. När det gäller ungdomsoffer finns det ju nästan ingen hejd på inte minst de mytologiska exemplen.

Catching FireFör mig var det däremot inte lika uppenbart att tänka på parallellerna till ungdomars liv i största allmänhet, sannolikt för att det börjar vara ett tag sedan den tiden. Men ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir just den symboliken i trilogin. Ska man vara krass och rent formell har barn och ungdomar inte särskilt mycket kontroll över sina liv. Föräldrar, skolsystem och eventuellt även annan samhällelig byråkrati har en icke föraktlig makt, sedan kan man vifta med barnrättskonventionen så mycket man vill.

Sociala relationer kan vara precis lika skoningslösa som hungerspelen, det kan ofta handla mer om vilken bild du visar upp av dig själv än vem du verkligen är. Enda skillnaden är att Suzanne Collins dragit den situationen till sin spets när hungerspelens deltagare tvingas sätta inte bara sin sociala status, utan sina liv på spel.

Dessutom är alla förövare vuxna och alla offer, åtminstone i The Hunger Games (alltså första boken), barn eller ungdomar. Ur Katniss Everdeens perspektiv är det främst hon och systern Primrose som får lida för faderns gruvrasdöd. Modern drar sig undan i okontaktbar depression, familjen är nära att svälta ihjäl och det dröjer nästan två bokdelar innan Katniss kan förlika sig med det.

Filmatiseringen av The Hunger Games gjorde mig inte bara sugen på mer Jennifer Lawrence (resultat: riktigt braiga Winter’s Bone är äntligen sedd) utan på mer hungerspel. Snart var hela trilogin, bestående av The Hunger Games, Catching Fire och Mockinjay, hemklickad och visst kliade det lite fingrarna att slänga med The Hunger Games Cook Book också.

MockingjayAtt klämma alla tre delarna i ett streck var en genuin läsglädje, kanske för att jag var förberedd genom filmen hade jag inga problem att dyka rakt ned i Collins dystopiska förenta distrikt. Till min förtjusning upptäckte jag bland annat att även om filmen kunde upplevas som mörk och tuff var den ändå i många lägen en ren andeviskning jämfört med böckerna.

Trilogin väjer inte för särskilt mycket när det handlar om våldsamheter, men utan att frossa i dem rent textmässigt. Det behövs ju inte, man fattar ändå vad det är som händer och jag kan inte låta bli att tycka att de här mörka stråken känns väldigt befriande. Tyvärr överger Collins den behärskningen allt eftersom och de avslutande fasorna i Mockinjay blir till slut kanske lite väl utstuderade. Något fel på författarens fantasi när det handlar om otrevliga överraskningar kan man däremot inte klaga på.

Även om det är ett enkelt grepp gillade jag också det direkta tilltalet, vilket kan kännas igen från Twilight-serien. Det funkar alldeles utmärkt att vara begränsad till Katniss värld, att inte veta mer än hon får veta och ibland är det verkligen inte mycket. Det här hänger i sin tur förstås på att man gillar eller åtminstone hyser ett visst intresse för Katniss som person och även i det fallet tror jag att Jennifer Lawrence gjorde ett rent strålande förarbete.

För jag gillar Katniss Everdeen. Mycket, till och med. Även om Collins kanske gör det lite lätt för sig genom att skapa en hjältinna som, i likhet med Bella Swan (Twilight-vibbar, go away!), trots sina känslor av otillräcklighet och o-popularitet har en rent förunderlig påverkan på sin omgivning.

Skillnaden i det här fallet torde vara att Katniss i sitt vardagliga liv inte plågas av sådana känslor. När vi träffar henne har hon lyckats mejsla ut en liten men förhållandevis trygg nisch för sig själv och familjen genom sina jaktkompetenser. Det funkar att hon är osentimental, på gränsen till brysk, handlingskraftig och kompromisslös. Det är först när hon omplanteras till Huvudstadens affekterade rabatter som det börjar skära sig. Trots att hon är realistisk och cynisk nog för att inte göra sig några illusioner om spelets regler, kan hon inte spela det fullt ut.

Uj, det blev långt det här. Trots att det finns massor av andra saker som man kan resonera kring i den här trilogin får jag nog göra halt (men vi har ju alltid kommentarsfälten). Som avslutning kan jag emellertid meddela att jag med böckerna i ryggen sett om filmen och tycker faktiskt att den i stort sett fortfarande håller måttet. Största förändringen torde vara att de små planteringarna som man försöker göra inför den kommande händelseutvecklingen i uppföljarna (uppror och triangeldrama) stör ännu mer än vad de gjorde första gången. I likhet med Fellowship of the Ring är The Hunger Games en väldigt tajt första del och det är lite synd att filmen (The Hunger Games, alltså. Jacksons Fellowship är ju perfektion. Nästan.) bryter detta fokus.

The Hunger Games

Catching Fire

Mockingjay

Annonser