Stake LandJag kanske inte skulle ha varit så snabb med att klanka ned på regissören Jim Mickle när jag skrev om boken The Anatomy of Fear. Inte kollade jag upp att han (och medmanusförfattaren Nick Damici) gått vidare från den halvdana debuten Mulberry St och sedan gjort de mer omtalade Stake Land, We Are What We Are (amerikansk remake) och Cold in July.

Men man är väl inte sämre än att man kan ändra åsikt och i det här Halloweentemat passade ju film nummer två, Stake Land, alldeles utmärkt. Världen som vi känner den (särskilt USA förstås) har dukat under i vampyrpandemin. Hela mänskligheten är på flykt och vi får följa två individer, Martin och Mister, när de försöker ta sig till fristaden New Eden som ska ligga någonstans norrut på den amerikanska kontinenten.

Jag vet inte om det är något med det här pandemitemat som gör att även vampyrfilmer tenderar att kännas mer som zombiediton eller om det är för att Mickle och Damicis vampyrer i alla väsentligt är zombies, bara utrustade med huggtänder och en oförmåga att vistas i dagsljus.

Stake Land är en blandning mellan I Am Legend, Zombieland, valfri Romero-zombierulle (inte heller kan man missa blinkningen till hans vampyrfilm Martin) och den postapokalyptiska The Road. Ta kanske särskilt Zombieland (för teamet äldre jägare – ung man), strippa bort allt som skulle kunna kallas för humor och vi har Stake Land.

Färgpaletten är indie-urvattnad och känslan är nästan enbart sorg och tröstlöshet. Det finns inget att längre glädjas åt i denna nya vampyrvärld, vilket egentligen inte har så mycket med vampyrerna att göra som med hur de som fortfarande är mänskliga är funtade. För särskilt mänskliga är de nämligen inte längre, ett faktum som understryks av frånvaron av namn. Rollfigurerna ”heter” oftast bara Mister, Sister eller Sheriff. Ett stort hot utgörs också av det fanatiska Brödraskapet som tycks fullt inställda på att se till att domedagen kommer så snart som det bara är möjligt.

Om Mulberry St i en post 9-11-anda handlade om hur människor samarbetar när situationen så kräver det är det en anda som Mickle och Damici definitivt har övergett i Stake Land. Här har det hunnit gå tillräckligt lång tid efter apokalypsen för att sådan meningslös (ur ett överlevnadsperspektiv) altruism ska ha spelat ut sin roll. Nu är det var man för sig själv.

Stake Land är ingen dålig film, men jag hade nog tyckt att varit ännu bättre om den inte hade kommit efter såväl The Zombie Survival Guide som Zombieland och The Road. Nu känns den tyvärr lite som en upprepning av två filmer som var för sig lyckades bättre med sina respektive uppdrag – att få oss att skratta och att få oss att förtvivla.

star_full 2star_full 2star_full 2

Effekter
Jag upplever att Stake Land främst jobbar med make up och fysiska effekter. Inget av det är direkt dåligt, men jag känner att filmens stämning gör att det aldrig blir någon direkt skräckfilm av Stake Land.

Coolhet
Är Viggo cool i The Road? Nej, återigen är det stämningen som sätter käppar i hjulet. Nick Damicis Mister är skoningslös och förbannad men coolhet är en känsla det inte finns plats för i Stake Land.

Vampyrtyp
Den lägsta sortens monstervampyrer måste man nog konstatera. De flesta som Martin och Mister stöter på är inte långt bättre än djur, de kan inte kommunicera och är förhållandevis lätta att lura i diverse fällor. De tycks bara vara sin jaktinstinkt, precis som zombies. Möjligen kan man invända att det är en konstig sjukdom som får folk att helt plötsligt ha skarpslipade hörntänder i käften men det är något man kan ta inom ramen för historien. Överhuvudtaget väljer Mickle och Damici att förklara ganska lite kring sina vampyrer.

Jägaren
Mister påminner en hel del om en av alla de där anonyma westernhjältarna som en dag rider in och rensar upp i stan. Han är en fullkomligt blank sida, vare sig Martin eller vi i publiken får någon som helst ledtråd till vem han är eller vem han kan ha varit. På ett sätt påminner han om vampyrerna – de har sin jaktinstinkt, han har sitt vampyrhat. Eftersom Stake Land ska vara en någorlunda realistisk postpandemihistoria är det heller inte aktuellt med någon heroisk plan som skulle kunna rädda världen eller utrota vampyrerna en gång för alla.

Religionen
Stake Land är fullsmockad med kristna symboler högt och lågt men de har inte mer koppling till vampyrerna än att religion är något folk söker sig till för att få svar eller åtminstone trygghet när helvetet brutit loss på jorden. Det är inte vampyrerna som får kors att börja brinna, det är kristna sekter. Om något är det religionen som är den stora skurken i Stake Land, snarare än vampyrerna. Religionen tillåter människor att begå alla möjliga grymheter i dess namn. Så egentligen är det väl kanske människorna, som använder religionen som en täckmantel för sin egen grymhet, som är storskurken?

Annonser