AdventurelandJag kan relatera till James Brennans jobbproblem. När man söker vanliga jobb är det inte särskilt meriterande att ha CV:n full av ”extra curricular activities” och kurser i litteraturvetenskap. Generellt är arbetsgivare tveksamma till om akademikerråttor verkligen kan göra ett vettigt handtag.

Nu slutade mitt jobbsökande mer lyckligt än James som till sin stora förtret inte bara missar den utlovade resan till Europa utan också måste jobba på den förhatliga nöjesparken Adventureland över sommaren. Å andra sidan är jobbet inte särdeles betungande, som föreståndare för ett spelbås finns egentligen bara en regel att hålla sig till: “Nobody wins a giant ass panda”. Sommaren ser faktiskt ut att arta sig ganska bra när han väl lär känna de andra som jobbar i parken och då särskilt Em. Inte minst eftersom en av de Europafarande kompisarna förärade honom en stor påse majja innan avfärden.

Det var nog tur att jag tog Adventureland på ren rekommendation från (många) kloka bloggkollegor (Fiffi, Pladd, Filmitch, Henke och Filmmedia) och inte läste på allt för mycket om filmen innan. Hade jag vetat att det var Superbad-regissören Greg Mottola (som dessutom också skrivit manus) som stod bakom det hela hade titten nämligen kunnat få ett hastigt avslut. Detta eftersom Adventureland inleds med att James blir dumpad av flickvännen han haft i hela elva dagar och kompisarna raskt kommer fram till att det han behöver är ett par lösaktiga europeiskor för att förlora oskulden.

Och även om James jungfrutillstånd följer honom som en libidinös skugga genom hela filmen, gör både manuset och Jesse Eisenberg ett riktigt bra jobb med att inte låta det ta en allt för stor plats. Jesses James är i grund och botten en romantiker som hellre funderar över relationer i förhållande till Shakespeare än försöker låtsas att han är tight med Lou Reed. Vilket förstås gör honom väldigt frustrerad när han upplever att han kan (eller möjligen måste?) välja mellan själsfränden Em och den betydligt mer förföriska (och generöst utrustade) Lisa P.

Till en början trodde jag att Adventureland skulle vara mer av renodlad komedi, men ganska snart blir det tydligt att filmen snarare är ett drama med komiska inslag (eller komedi med dramatiska inslag om man hellre vill det). Det mer hysteriska lämnas åt Bill Hader och Kristen Wiigs nöjesparksägare (varför måste Bill Hader alltid vara mer eller mindre galen i alla roller jag ser honom i?) medan det för våra ungdomar finns både små och stora problem med i bilden.

Särskilt fint tyckte jag att de oroliga stråken kring hur James pappa egentligen mår i sin hemmatystnad vävdes in i den övergripande historien. Men protagonisten är nu en gång för alla James själv och det är också hans problem som står i centrum. Nära kopplade till dem blir förstås också de problem som Em har (särskilt med sin pappas nya kvinna), för Em är inte någon särskilt sorglös person ska det visa sig. Till skillnad då från den betydligt mer okomplicerade Lisa P som nöjer sig med att fundera på ifall det skulle vara coolare med en segelbåt eller en motorbåt och åmande gogodansa till Rock Me Amadeus.

Det ska erkännas att min enda erfarenhet av Kristen Stewart hittills var den första Twilight-filmen och antingen har hon ändå lärt sig något på vägen eller också behövdes det bara ett annat sammanhang. För här tycker jag hon gör ett betydligt bättre jobb med att vara lite av en tafatt men viljestark outsider än i vampyrrullen.

Trots att alla inblandade, från Jesse och Kristen, till Martin Starr (ett glatt återseende – jag har inte noterat honom sedan briljanta Freaks and Geeks) och Ryan Reynolds gör bra insatser tog det ändå ett tag innan jag kom in i Adventureland. Jag brydde mig inte särskilt mycket om varken James eller hans kärleksproblem. Men filmens styrka är en trovärdighet i relationer som särskilt de båda huvudkaraktärerna också klarar av att förvalta.

På samma sätt som den klassiska 80-talsmusiken finns på plats utan att bli för påträngande som periodmarkör funkar utbytet mellan James och Em. När James känner sig försmådd kommer det inga djupsinniga eller storartade tal, det finns bara sårad tystnad. Och den allmänt rådande uppfattningen att ”Guys can’t help themselves” ligger fast utan att någon gör särskilt stor sak av den. Och som grädde på moset blir vi dessutom serverade Den Krockade Volvon.

Adventureland var ingen storartad filmupplevelse, men trevlig på ett sätt som oftast är förunnat endast amerikanska indiefilmer. Och nästa gång kommer jag i alla fall att vara mindre avogt inställd mot Greg Mottola.