DivergentHarry Pott… Beatrice Prior upptäcker när hon närmar sig 16 år en sak om sig själv som förändrar allt. Uppväxt som hon är i ett samhälle vilket prioriterar osjälviskhet framför allt annat har hon ändå under hela sitt liv kämpat mot diverse själviska tendenser. Nyfikenhet över att se sig själv i en spegel är väl det minsta tankebrottet i de sammanhangen skulle man väl kunna säga.

När det är dags för sorting h… serumtestet som en gång för alla ska ge besked om i vilket elevhus… fraktion Beatrice hör hemma visar det sig att hon är en så kallad ”divergent”. Ett fancy-schmancy-ord för velig helt enkelt eftersom det innebär att hon har fallenhet för flera olika fraktioner.

Staden där Beatrice bor består nämligen inte bara av hennes egen fraktion Abnegation, utan av fyra ytterligare delar: Erudite, Candor, Amity och Dauntless. Alla lika enkelriktade på sitt eget lilla vis. I Abnegation handlar det som sagt om att vara osjälvisk till utplåningens gräns. Erudite gillar kunskap före allt annat, inklusive andra människor.

Candors motto skulle kunna vara ”I’m just sayin’ it like it is”. Amity är ett enda stort hippiekollektiv som inte kan tro någon om ont. Dauntless är mer dumdristiga än djärva och hyllar enbart fysiskt mod. När man fyller 16 är det dags att välja att fraktion och Beatrice känner såklart pressen att återvända hem med mor och far till ett liv i fortsatt uppoffring.

Men de där häftiga Dauntless utövar en obetvinglig lockelse för Beatrice och hennes test visar som sagt att hon faktiskt skulle kunna välja flera olika fraktioner, ett karaktärsdrag som tydligen inte alls är särskilt positivt. Hon uppmanas nämligen att hålla klaffen om denna lilla detalj och hennes testresultat fejkas att ge ett helt annat resultat.

När det kommer till kritan väljer Beatrice att hoppa på Dauntless-tåget och nu följer en period av evinnerliga nollningsutmaningar för att se vilka som är tuffa nog att fortsatt få vistas i de djärvas skara. För den som inte passar in återstår bara ett liv i fraktionslös förnedring. Voj, voj, VAR kommer Beatrice (som passat på att byta namn till Tris) att passa in någonstans?

InsurgentDetta är som ni kanske gissat bara handlingen i bok numero uno, Divergent. Författarinnan Veronica Roth vidgar successivt perspektiven i de påföljande Insurgent och Allegiant att omfatta hela det dystopiska Chicago med omnejd.

Japp, serien är en rejäl postapokalypsdystopi och för den som är bekant med stadens landmärken gissar jag att den är lättidentifierad redan i Divergent. Vår protagonist får emellertid vänta ända till Allegiant innan hon får ett namn på sin hemort. Det visar sig nämligen att man i USA försökt att komma tillrätta med alla upptänkliga mänskliga svagheter genom genetisk modifiering. Hur bra gick det, tror ni?

Inte så väldigt bra förstås och de resulterande genetiska skadorna har man på olika sätt försökt att fixa. Ett av experimenten är Chicago och dess olika fraktioner har egentligen bara som mål att skapa personer vars genetiska uppsättning tillåter dem att överskrida gränserna. Alltså en slags divergent-uppfödning och det är kanske inte så överraskande att vår egen Tris visar sig vara något av kronjuvelen i det avseendet.

Men i sann ungdomsromanprotagonistanda känner sig förstås Tris inte alls som någon kronjuvel. Det spelar ingen roll att hennes älskade Edward Cu… Tobias gång på gång försäkrar att hon är det tuffaste som går i ett par skor. Hon tvivlar ständigt på sin förmåga och, allt eftersom serien fortskrider, på sina bevekelsegrunder.

Tematiskt gapar serien över många saftiga köttstycken. I grunden upplever jag att frågor om identitet och val ligger väl förankrade men ovanpå staplas sedan lojalitet, mod, kärlek, offer, skuld (det pågår mycket skuldvältrande här), makt, klass och kontroll. För att nämna några, vill säga…

AllegiantVeronica Roth visar tydligt att hon inte hyser mycket tilltro till kunskap för kunskapens egen skull (knappt ens teoretisk kunskap överhuvudtaget) eller formell makt. De stora skurkarna är nästan undantagslöst vara de som är beredda att offra individer för vad de ser som ”the greater good” eller för sin egen makthunger. Baron Actons välkända fras ”absolute power corrupts absolutely” har Roth verkligen tagit till sitt och seriens hjärta.

Det hon däremot gillar är det kristna credot om det osjälviska offret. I likhet med klassiker som Harry Potter eller Narnia är det finaste som finns i Divergent-universat att offra sig för kärleken.

Som synes finns en hel del paralleller till populära föregångare som både Harry Potter och Twilight. Jag skulle nästan säga att Roth försökt att passa in Bella Swan i Harry Potters ramverk. Tris är tjej och i samma ålder som Bella, vilket grundar för en lite vuxnare ton. Men förutom den typiskt kyska kärlekshistorien mellan Tris och Tobias ligger Divergent-seriens teman betydligt närmare Harrys kamp mot ondska och orättvisor.

En annan uppenbar föregångare är Hunger Games-Katniss (och hela post-apokalyps-dystopi-köret förstås) och jag tror det bara hänger på att jag har lille Harry i färskare minne som gör att mina tankar först och främst går till honom. I likhet med Katniss (och Bella) får jag som läsare exempelvis en gräddfil rakt in i Tris hjärna tack vare ett första personsperspektiv som dessutom sker i presens.

Tyvärr klickar jag inte alls med Tris på samma sätt som jag gjorde med Katniss. Kanske är det Roths språk som ställer till det, det är pang-på-rödbetan utan några som helst krusiduller och ibland blir det helt enkelt lite tråkigt. Greppet att införa ytterligare ett perspektiv i Allegient framstår (alldeles för) länge som onödigt. Den nye berättaren skiljer sig inte heller i ton eller språk tillräckligt mycket från Tris för att jag på ett enkelt sätt ska kunna hålla isär dem.

När Divergent övergår i sina uppföljare tappar jag dessutom hela tiden tråden, det är ett jäkla rännande mellan olika byggnader och huvudkvarter. Kadern av mer eller mindre maktfullkomliga och egoistiska ledare (*host* politiker) är månghövdad och klämmer likt en hydra ur sig minst två nya när man trott sig vara färdig med en av dem. Det är en uppsjö av konspirationer, invirade i komplotter och jag orkar till slut inte hålla reda på vilken ”sanning” som Tris för tillfället tror sig sympatisera med.

Divergent är en bra uppstart och bygger på ett spännande koncept. I efterhand känns tyvärr Insurgent mer som ett enda långt mellanspel och det är som sagt ett evigt hattande mellan de olika fraktionerna utan att jag egentligen får någon tydligare känsla för någon av dem. Allegiant inför ett par nya element som funkar bra men i slutänden har jag helt enkelt inte blivit tillräckligt engagerad av Tris och hennes lilla gäng för att bry mig om vilka val de gör.

Divergent (2011)

star_full 2star_full 2star_full 2

Insurgent (2012)

star_full 2star_full 2

Allegiant (2013)

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser