Café Society (2016)

Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!

***

Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.

Men så har det inte alltid varit för Bobby. Nyfiken på nya scenerier och en stad som kunde få för sig att servera kaffet före apelsinjuicen (kan det bli galnare?!) flyttade han några år tidigare till Hollywood för att försöka be sin morbror Phil om ett jobb på dennes agentur. Till slut lyckas Bobby inte bara klämma sin morbror på ett jobb, han träffar också den undersköna och jordnära Vonnie och blir hals över huvud förälskad.

När Vonnie blir dumpad av sin gifte pojkvän står Bobby till tjänst med vin, tända ljus och en axel att gråta ut mot. Och genom ihärdigt uppvaktande kan Vonnie snart tänka sig att göra helt andra saker mot den där axeln. Bobby börjar så smått fundera på giftermål och flytt tillbaka till New York med sin blushing bride. Men tack vare ett nytt erbjudande från den numera nyskilde pojkvännen (som, eftersom detta är en Woody Allen-film, dessutom råkar vara ingen annan än morbror Phil) får Bobby snällt nöja sig med att göra den där flytten på egen hand. Men så en dag dyker Vonnie upp på nattklubben.

Ska man försöka beskriva någon slags historia i Café Society blir det oundvikligen fokus på relationen mellan Bobby och Vonnie. Men Woody Allens senaste film är minst lika mycket en svepande bild av det ljuva trettiotalet och en krets som senare skulle komma att kallas ”jet set”. Plus Bobby och Bens lite halvdysfunktionella judiska familj som förutom de själva består av mamma, pappa samt systern Evelyn som är gift med kommunistisk akademiker.

Så en slags mash up mellan Radio Days och Bullets over Broadway skulle man kunna säga. Kopplingen till Radio Days säger nog sig självt och eftersom Ben inte är någon särskilt laglydig nattklubbsägare får vi också en del gangsterinfluenser. Lättsmält, underhållande och välgjort förstås. En av dessa Woody Allenfilmer som är som en trygg snuttefilt (jazzigt soundtrack, check. Rejäla förtexter, check. Ensemble cast, check. Snyggt typsnitt, check. Roligt dystra one-liners, check.) trots att den är helt ny.

Det är egentligen inte så mycket annat att göra än att hänga med på färden och njuta av ett oklanderligt hantverk som haft cirkus 50 år på sig att mogna till vad det är idag. Min enda invändning skulle i så fall vara att något som inte blivit bättre med åren är Allens kvinnoroller.

Vi serveras förvisso inte samma bottenlösa oskönhet som förhållandet mellan Emma Stones student och Joaquin Phoenixs professor i förra årets Irrational Man. Men visst är det så att i valet mellan den mäktige mannen och den romantiskt känslige poeten väljer Allens kvinnor förhållandevis ofta Makten?

Här får Kristen Stewarts Vonnie dessutom använda nästan exakt samma ord om Steve Carrells Phil som Stone om Phoenix: den mäktige artistagenten är ”incredibly alive and very exciting”. Det som skaver ännu lite till i den annars så härliga ”rich and famous”-exposén är Blake Livelys Veronica som inte får vara så mycket mer än en bländande vacker trofé för att därefter i princip försvinna ur historien när hon ”succumb to the joys of motherhood”.

Men detta är invändningar som ärlighetens namn fått växa till sig under inflytande av eftertankens kranka blekhet och inget som allvarlig förtog njutningen av Café Society så länge den pågick. För njuter av filmen, det gör man, och det är lika bra att passa på. För som Bobbys mamma säger: ”Live every day like it’s your last and one day, you’ll be right”.

I likhet med Irrational Man visades Café Society på Malmö Filmdagar och jag tror minsann att alla bänkade sig för en Allen-fix
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito