let-sleeping-corpses-liealt. titel: No profanar el sueño de los muertos, Don’t Open the Window, Let Sleeping Corpses Lie, The Living Dead at Manchester Morgue

Det kan synas som en oändligt sjumilakliv mellan 40- och 70-talet men då ska vi komma ihåg att vi redan passerat milstolpar som Mathesons I Am Legend och Romeros Night of the Living Dead.

***

George stänger sin antikaffär för helgen och försöker fly storstaden osanitära gator. Men ute på den engelska landsbygden går det snart åt helsicke med hans helgplaner eftersom hans motorcyckel blir påbackad av Edna. George är först oväntat generös genom att avvärja alla Ednas försök att ersätta honom för nödvändiga reparationer, för att sedan vända på en femöring och bli brysk och sur när de väl sitter i bilen tillsammans. “I’ll drive!”

Tanken är nu att Edna ska skjutsa George till Windermere (hjälpsamt uppskyltat, vilket kanske är bra eftersom utomhusmiljöerna ser avgjort o-engelska ut) men under vägens gång går han motvilligt med på att istället skjutsa henne till hennes syster och sedan själv åka till Windermere. Riktigt varför Edna är så jäkla het på att få sällskap hela vägen att hon skulle låta en främling köra iväg med hennes bil är något oklart. Lika oklart är det varför George är så misstänksam mot hennes intentioner att han ser sig tvungen att plocka med sig bilnycklarna när han måste gå och fråga om vägen.

På en närliggande bondgård får han inte bara information om hur de tar sig fram till systerns hus utan också span på en märklig mackapär som testas av jordbruksdepartementet. Genom “ultrasonic radiation” ska maskinen ta kål på allsköns insekter och parasiter. George befäster sin redan etablera storstadsstatus (långt hår och polisonger) genom att ställa sig tveksam till en sådan påverkan på naturen.

Alltnog, nere vid bilen har Edna lyckats bli attackerad av en märklig man med röda ögon men när George kommer tillbaka syns ingen förövare till. Kan möjligen bero på att han redan tagit sig bort till Ednas syster Katie och hennes fotografman Martin (vilka, i likhet med landskapet, sannolikt är det mest o-engelska engelska par filmhistorien någonsin skådat). När Edna och George äntligen kommer fram är Martin redan död och Katie förståeligt nog hysterisk. Inte blir det bättre av att den lokala polisen tycks övertygad om att det är Katie som har dödat Martin. Ett nervöst sammanbrott senare är Katie inlagd på sjukhus och den dynamiska duon Edna och George fast beslutna att ta reda på vad som egentligen pågår. First stop, the cemetary!

Under 70- och 80-talen producerade våra sydliga europeiska grannländer en del jäkligt märkliga skräckfilmer. Let Sleeping Corpses Lie kommer från spanske regissören Jorge Grau och är mestadels inspelad i Italien (vilket förstås förklarar utseendet hos filmens utomhusscener). Casten är en salig blandning av spanjorer, italienare och engelsmän och dubbningen burkig.

Inget av detta är förstås någon större överraskning i sammanhanget och man ser sällan sydeuropeisk skräck för dess höga produktionsvärde. Tyvärr har inte dagens exempel särskilt mycket att komma med i andra perspektiv heller. Historien är som brukligt något osammanhängande och zombiefieringen inkonsekvent. När George ska köra ut från London är det många bilder på avgaser, fabriksrök, folk med munskydd och döda fåglar. Plötsligt slänger sig en naken kvinna ut i trafiken, vilket dock inte renderar mer än ett par ögonkast från uttråkade bilförare. Tydligen ser man sådana grejor i Londontrafiken var och varannan dag. Inget av detta är dock något som plockas upp igen, om man nu inte ska tänka sig att maskinen som utsöndrar sin “ultrasonic radiation” ska ses som blott en del av ett mer övergripande miljöproblem. Just maskinen blir för övrigt också lite kuriös eftersom ultraljud inte sällan används för att undvika användning av strålning. Huruvida maskinen verkligen är ansvarig för den lokala zombiefieringen, och i så fall hur, förblir luddigt.

Ljudbilden jobbar ivrigt med flåsanden, hjärtljud, mullranden, andetag, lågfrekventa brummanden och konstiga fågelljud som låter mer som en borr. Allt i syfte att skapa en obehaglig stämning gissar jag men för min del funkade det inte. Till det kommer att filmen som sådan tyvärr är ganska tråkig, jag blir aldrig skrämd av zombiesarnas långsamma framryckningar eller engagerad i George och Ednas försök att hitta sanningen.

Det den bistår med är dock ett gäng trovärdiga odöda. Vi slipper gråsminkade ansikten eller elaborerad förruttnelsemakeup, här har vi män och kvinnor som helt enkelt bara är döda men som ändå uppe och knallar. Och är hungriga…

star_full 2star_half_full

Zombietyp
Filmen föredrar den långsamt stapplande varianten. De främsta tecknet på zombiefieringen är röda ögon och de verkar kunna väcka sina med-döda till odött liv. Dock är det oklart om de kan smitta sina offer eller om dessa personer kommer till liv tack vare den illvilliga jordbruksmaskinen. Ultraljudsstrålningen ska göra insekter så agressiva att de dödar varandra och det är då frågan om döda personer (och spädbarn) har så primitiva nervsystem att de också blir påverkade? Klart är i alla fall att de inte bara gillar att döda utan på sant zombiemanér också äta människor (Människa — om zombien själv får välja!).

Omfattning
Än så länge relativt begränsad men om det nu är så att zombiesarna kan väcka liv i lik eller att maskinen börjar användas på större skala vet man förstås inte var det kan sluta.

Vapen
Oklart om, och i så fall hur, det går att ta kål på de odöda. Eld verkar funka och som vanligt är zombiesarna överraskande lättantändliga. Annars blir det de tillhyggen som finns till buds, mestadels stenar men vid ett tillfälle också en yxa.

Fristad
Inte särskilt aktuellt. Vi kan väl i alla fall vara överens om att vare sig kyrkogårdar eller bårhus är särskilt bra ställen att hålla till på när det finns risk för zombiefiering?

Annonser