Woody Allens senaste film inleds med en ung kvinna som konstaterar att Abe Lucas sannolikt var galen ”from the beginning” (av den historia som ska berättas får man anta). Om han ändå inte varit ”so damn interesting”… Och PANG, blev publiken sittandes i samma unkna Allen-mans-smet som regissören haft med sig nästan redan från sin egen början.
Ok, ska man vara rättvis hade smeten kanske inte hunnit bli unken när det begav sig med Annie Hall eller Manhattan. Då kunde det till och med säkert ha känts fräscht med en överspänd och halvgnällig antihjälte som ändå lyckas lägga omkull kvinns till höger och vänster.
Men när Allen fortfarande 40 år senare vill få oss övertygade om relevansen av den akademiska neurotiker-groupien börjar smaken av galla bli väl pregnant i munhålan. I Allens förra film Magic in the Moonlight fick Emma Stone förmånen att falla som ett måskrockat flygplan för Colin Firth, den här gången är det Joaquin Phoenix som gäller. Och i och för sig, jämför man Phoenix 40 år mot Firths 55 är det ju en förbättring på hela 50 procent för Stone (som är 26 år).
Den beryktade existentialisten Abe Lucas kommer för att undervisa på Braylins anrika college. Alla möjliga rykten går om detta krisande geni och studenten Jill är inte den enda som är fascinerad. Han är ju så komplex, så briljant, så originell, så lidande, så sårbar, så deprimerad, så halvalkoholiserad, så desillusionerad. Helt enkelt ett oemotståndligt kap, full av radikalfilosofiska plattityder, för såväl utleda fruar som ljuva studentskor i singoallaklänningar vilka alla kan tänka sig att ställa upp som hans förlösande musa.
Men Abe själv förändras när han inser att den filosofiska teorin är lika värdelös som han börjat misstänka den för. Skit i Heidegger och fascismen! Nu handlar det om att istället skrida till handling, Rodion Romanovitj Raskolnikov-style!
Rent hantverks- och utseendemässigt är det självklart svårt att ifrågasätta Irrational Man – för det är Allen alldeles för erfaren. Filmen är högoktanig östkustcollegeporr, filmad vid Salve Regina University i Rhode Island. Undervisningssalarnas mörka trä, campusytornas frodiga grönska och mängder av ”anspråkslösa” cocktailmottagningar. Soundtracket är en charmig blandning av Bach och mer jazziga tongångar från Ramsey Lewis Trio.
Men när det kommer till det som inte handlar om ytan blir det mer problematiskt. Frågan är om det går att hålla på så länge som Allen har gjort utan att upprepa sig? Handlings- och dialogmässigt hittar även en ovan Allen-tittare halvmögliga brödsmulor från både Manhattan Murder Mystery, Husbands and Wives, Match Point samt Scoop allt eftersom Irrational Mans historia utvecklar sig.
De huvudsakliga skådespelarna är Phoenix, Stone och Parker Posy men jag har väldigt svårt att avgöra om de gör halvdana prestationer eller bra prestationer med ett halvdant material. Generellt känns dock alla rollfigurerna väldigt grunda. Phoneix Abe är varenda Allen-man sedan som sagt 40 år tillbaka och manuset droppar de klassiska nyckelorden enligt ovan, inte som pärlor för svin utan snarare som gråstenar för en i vanliga fall uppskattande publik som borde vara värd något bättre.
Andra som borde vara värda ett bättre öde är Stones student Jill och Poseys vantrivsamma Rita. Den äldre Rita erbjuder per omgående både sprit, sex och inspiration, vilket förstås gör henne ointressant för Abe (hennes ålder är säkert heeeelt oviktig i det här sammanhanget). Hon vill inget hellre än att han ska enlevera henne till Spanien, bort från det kvävande collegelivet och den triste maken men självklart kommer hon att bli besviken även på den här relationen.
Abe påpekar i sin tur gång på gång för Jill att han inte är bra för henne och att de verkligen, absolut, inte på några villkors vis borde inleda en relation. Hennes svar när han trots alla dessa förbehåll bjuder henne på restaurang? ”I love that you order for me”… Ye gods, är då Kvinnligheten totalt förlorad för världen om Allen får bestämma?
Irrational Man är en film för de som satt sig före det respektingivande projektet att se varenda film som Woody Allen klämmer ur sig med ibland ruggig regelbundenhet. De flesta andra göre sig icke besvär.
Malmö filmdagar bjöd på Irrational Man. De som passade på då var:
Fiffis filmtajm (Fiffi pratar också om Irrational Man i avsnitt fyra av podden Snacka om film)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Ja, jag älskade miljön i alla fall. New England, Rhode Island. Filmen och dess miljö påminde mig mycket om favoritfilmen Wonder boys.
Sen håller jag med om att karaktärerna i filmen är grunda och att filmens moral är återanvänt från tidiga Allen, speciellt Crimes and Misdemeanors (Små och stora brott). Men jag tyckte att den var mysig så länge den varade, men därefter lättglömd. Helt ok och 2/5 från mig.
Inga invändningar från min sida om östkustscollege-miljöer, de är tacksamt filmgodis. Men själva temat såg till att det inte blev något mys ändå för min del.
Apropå hur kvinnor porträtteras i Allens filmer, brukar det inte hävdas att han bra på att skriva roller för kvinnor? Eller är det Almodóvar jag tänker på. Eller Bergman.
@Jojjenito: Allen, Almodovar, Bergman — same, same 😀 Ibland kan väl Allen ha hyfsade kvinnoroller, men rätt ofta upplever jag att alla roller utom möjligtn hans alter-ego är ganska otrevliga. Inte sällan hans alter-ego också…