Magic in the MoonlightFå vet att den världsberömde kinesiske illusionisten Wei Ling Soo egentligen är en cynisk britt vid namn Stanley Crawford. Något Stanley drar nytta av i sin jakt på charlataner och bedragare, särskilt på det spiritistiska området. Han är av den fasta övertygelsen att sanningen, hur trist och karg den än är, alltid är bättre än den komfortablaste lögn. Folk som påstår att de kan kommunicera med andar och förmedla budskap från Andra Sidan blir därmed idioter i Stanleys ögon. Det enda han tvekar över är huruvida de är större eller lika stora idioter som de människor som väljer att tro på deras sockrade meddelanden.

Av vännen Howard blir Stanley kallad till Sydfrankrike där den slipade Kalamazoo-tjejen Sophie Baker håller på att lura både pengar och giftemål av den lättledda Catledge-familjen. Unge Brice är hals över huvud förälskad i den käcka Sophie och mamma Grace har redan lovat att bekosta ett parapsykologiskt och ockult institut. Stanley rycker ut i den fasta tron att han lätt ska avslöja Sophies trix men allt längre tid går och han kan inte se genom henne.

Möjligheten att Sophies mediala förmåga skulle kunna vara på riktigt sätter Stanleys värld i gungning. Den misantropiske cynikern finner plötsligt en ny mening med livet, kanske rent av börjar njuta lite av det.

Det var ett bra tag sedan jag såg en ny Woody Allen (faktiskt inte sedan 2008 och Vicky Christina Barcelona) men Magic in the Moonlight börjar tryggt med ett glatt jazz-arrangemang av Cole Porter-klassiskern ”You Do Something To Me” (Do do that voodoo/that you do so well) och Allens välbekanta Windsor-fontade förtexter. Och fortsätter i allt väsentligt i den trygga stilen. I likhet med Stanley ser Magic in the Moonlight ingen poäng i att försöka sig på något nytt och oprövat.

Colin Firth gör ett charmigt porträtt av en man vilken på pappret som vanligt skulle kunna vara Allen reinkarnerad. I sitt utspel lyckas Firth dock faktiskt göra något eget av sin strikt logiske och snusförnuftige Stanley som får anledning att tvivla på sitt vanligtvis så tvärsäkra omdöme.

Det skulle förstås inte vara en Woody Allen-film om vår äldre cyniker inte skulle finna en (betydligt) yngre kvinna att falla för (VSB: Firth född 1960, Stone född 1988). Jag har tidigare inte sett särskilt mycket av Emma Stone, men här börjar jag förstås de hyllningar som kommit henne till del. Hon är en likaledes charmig Sophie, en tuff tjej med skinn på näsan som inte är rädd för att stå på sig mot sin högfärdige antagonist.

Det lilla elementet av osäkerhet upplever jag också är något ganska typiskt hos Allen. Vi har kanske inte ett mysterium i klass med det i Manhattan Murder Mystery men frågan huruvida Sophies förmåga är verklig eller en bluff är naturligtvis en viktig del av historien.

Firth och Stone är uppbackad av en kader av duktiga birollsinnehavare där jag gillade Jackie Weaver men gärna hade sett mer av Marcia Gay Harden.

Magic in the Moonlight är verkligen ingen storartad film men en charmig bagatell, alldeles lagom för en söndagsmatiné. Dess sömninga sydfranska ljus och oemotståndligt glad-jazziga soundtrack torde fungera alldeles utmärkt som botemedel mot höstrusket.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser