You are currently browsing the tag archive for the ‘Colin Firth’ tag.

Vem är den undersköne mannen med blod på sina händer? Inte kan väl en så vacker man av sådan börd vara förmögen till sådana illdåd?

Nej, det skulle man kanske inte kunna tro när den unge och oförstörde Dorian Gray ett år tidigare anlände till London. Han är utrustad med ett ansikte som får stadens societet att stå stum av beundran och blir genast tillfrågad om han inte kan stå som modell för den populäre konstnären Basil Hallward.

Förutom Basil blir Dorians nye, bäste vän den cyniske hedonisten Lord Henry Wotton. Lord Henry menar att det enda som räknas här i världen är ungdom och skönhet. Enligt hans sätt att se på saken strävar alla människor efter ”godhet” och ”lycka”, när det enda livet handlar om är att inse att det handlar om antingen eller. Lycklig blir man bara av saker som verkligen inte är förenliga med ett gott, moralisk liv – gin, laudanum, opium, horor och all annan sedeslöshet som tänkas kan.

Dorian kan inte låta bli att fascineras av Lord Henrys världsvanhet, hans kvickheter och hans egyptiska cigaretter. Visst skulle det inte vara så dumt att ta för sig av allt det där som hans mentor säger att livet kan erbjuda. Men vilket är priset som måste betalas? Kan det vara så att Dorian hittat en genväg genom den paradoxen?

The Picture of Dorian Gray publicerades 1890 och torde nu för tiden vara Oscar Wildes mest kända verk, i alla fall för en icke-brittisk publik. Och det är kanske inte så konstigt eftersom den med den sedvanliga Wilde-ska elegansen knådar samma triggerpunkter som R.L. Stevensons Dr. Jekyll and Mr. Hyde.

Föreställningen om att en människas identitet, hennes ”själ” om man så vill, borde synas på utsidan är fortfarande stark. Kanske till och med starkare än någonsin i vårt utseendefixerade samhälle? En sund själ i en sund kropp och visst är det så att vackra människor inte bara ser bättre ut utan faktiskt också ÄR lite bättre? Till skillnad från läkaren Jekyll använder sig Dorian Gray inte av vetenskapen för sin personlighetsklyvning, utan konsten, en på det hela taget smart lösning av Wilde.

Som här blivit en fullt funktionsduglig adaption i händerna på britten Oliver Parker. En man som inte är helt obekant vid den sortens filmer, han har både regisserat Laurence Fishburne-versionen av Othello samt The Importance of Being Earnest anno 2002.

Dorian Gray återanvänder Colin Firth från The Importance… Här får han spela rollen av Lord Henry och gör det riktigt bra. Iförd skägg och mustasch är han till förvillelse lik Kelsey Grammer och utstrålar exakt rätt blandning av uttråkning, hänsynslöshet och nedlåtenhet. Dorian själv porträtteras av Ben Barnes, annars kanske mest känd som prins Caspian i Narnia-filmerna. Åtminstone fram till Westworld började sändas, där han tydligen ska ha en roll. Barnes är helt ok även om jag kan tycka att det är lite synd att manuset ger hans Dorian en slags upprättelse som boken (och Wilde) inte alls erbjuder.

Någon direkt skräckfilm ska man nog inte förvänta sig (särskilt inte eftersom det av och till blev lite 50 Shades-vibbar med de mångahanda hänvisningarna till “Mr Gray”), jag tycker däremot att Dorian Gray lyckas ganska bra med att förvalta sitt filosofiska arv. Parker skapar också en hyfsad övernaturlig stämning, däremot känns CGI-London lika fejkat som Guy Ritchies CGI-London i Sherlock-filmerna. Dorian Gray är som bäst i sina påkostade inomhusmiljöer eller när den kan använda sig av verkliga tunnelbanestationer (Farringdon).

Ett av Wildes mest kända citat är ungefär ”det bästa sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den”. Så vad väntar du på?

NightmareHmm, jag tror banne mig att det snart börjar vara dags att döpa om årets Halloween-tema till Gaslighting istället för Brittisk skräck…

Läs hela inlägget här »

Genom större delen av Genius sitter jag och undrar när man ska nämna The Bonfire of the Vanities så jag kan få känna att jag har lite koll på modern amerikansk litteratur. Alltså, jag har ju inte läst bokuslingen men jag känner i alla fall ingen titeln (eftersom den blev en film på 90-talet med Tom Hanks, Melanie Griffith och Bruce Willis. Som jag i och för sig inte sett. Jag ska kanske sluta prata nu…). Men det dröjer och dröjer och till slut tvingas jag göra en faktakoll som drar skam över mina förmodande litteraturkunskaper. Denna biopic-BOATS handlar om Thomas Wolfe, född 1900. Allmänt ansedd som en av de skickligaste skildrarna av samtida amerikansk kultur. Alltså icke att förväxlas med Tom Wolfe, född 1931.

Läs hela inlägget här »

Ska man tro TV-serier och filmer har varje välbärgad, liberal villagata i USA ett. Ett homosexuellt par, alltså. Oftast bögar, alltid välutbildade. I de övriga kärnfamiljerna är fruarna generellt välvilligt inställda till män som (givetvis) också är intresserade av trädgårdssysslor och heminredning medan deras makar förhåller sig något mer avvaktande. På Camphor Tree Lane i Los Angeles är det här paret George och Jim. George är den äldre, mer reserverade, collegeprofessor i litteratur. Jim är den yngre, arkitekt och sannolikt mer sällskapligt lagd gentemot grannarna är sin partner.

Läs hela inlägget här »

Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?

Läs hela inlägget här »

Irrational Man

Woody Allens senaste film inleds med en ung kvinna som konstaterar att Abe Lucas sannolikt var galen ”from the beginning” (av den historia som ska berättas får man anta). Om han ändå inte varit ”so damn interesting”… Och PANG, blev publiken sittandes i samma unkna Allen-mans-smet som regissören haft med sig nästan redan från sin egen början.

Läs hela inlägget här »

Remarkable CreaturesEn viss Terry Sullivan författade 1911 en klassisk engelsk tungvrickardikt:

She sells seashells on the seashore
The shells she sells are seashells, I’m sure
So if she sells seashells on the seashore
Then I’m sure she sells seashore shells.

Läs hela inlägget här »

KingsmanMan skulle kanske kunna tro att internetmiljardären Richmond Valentine förläst sig på 60-talsekologen Paul Erlich. 1968 publicerade nämligen Erlich tillsammans med sin fru Anne klassikern The Population Bomb.

Läs hela inlägget här »

Magic in the MoonlightFå vet att den världsberömde kinesiske illusionisten Wei Ling Soo egentligen är en cynisk britt vid namn Stanley Crawford. Något Stanley drar nytta av i sin jakt på charlataner och bedragare, särskilt på det spiritistiska området. Han är av den fasta övertygelsen att sanningen, hur trist och karg den än är, alltid är bättre än den komfortablaste lögn. Folk som påstår att de kan kommunicera med andar och förmedla budskap från Andra Sidan blir därmed idioter i Stanleys ögon. Det enda han tvekar över är huruvida de är större eller lika stora idioter som de människor som väljer att tro på deras sockrade meddelanden.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg