Anna Karenina (1878)

”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”. Ett klassiskt citat som Lev/Leo Tolstoj väljer att öppna upp sin mastodontroman Anna Karenina med. Kanske är det också därför romanen i mycket högre utsträckning kommer att handla om olyckliga eller problematiska relationer än helt friktionsfria sådana? För vari ligger spänningen och intresset där man inte möter något som helst motstånd?

The Queen of Spades (1949)

Kapten Herman Suvorin håller sig borta från Faro-spelet som sysselsätter de unga aristokraterna i St. Petersburg. Inte för att han inte skulle vilja spela, men för att hans allt uppslukande penningahunger inte tillåter honom att slösa de få rubel han har på fickan. Han kommer dock över en gammal bok som är rätt öppen med vilka historier den vet att berätta ”True stories of people who sold their souls in return for wealth, power and influence”.

Idiot (1869)

alt. titel: Idioten

Av någon anledning har det alltid funnits ett stort motstånd att ta itu med litteraturhistoriens ryska giganter: Tolstoj, Turgenjev och Dostojevskij. Varför Dickens och Austen alltid legat närmare tillhands i sugenhetslådan vet jag inte, kanske var det skolans litteraturlektioner som av någon anledning fick ryssarna att kännas som så svårtillgängliga.

Prestupleniye i nakazaniye (1866)

alt. titel: Brott och straff, Crime and Punishment

Ett sällsamt skådespel äger rum på St Petersburgs kvävande heta sommargator. Vem är den uppenbarligen förryckta kvinnan som tvingar sina barn att dansa och sjunga som positivhalarapor medan hon själv dunkar takten på en gammal gryta? Och vilka är den unga mannen och kvinnan som skyndar efter och försöker få galningen att ta reson medan de samtidigt tröstar de vettskrämda små barnen?

Irrational Man (2015)

Woody Allens senaste film inleds med en ung kvinna som konstaterar att Abe Lucas sannolikt var galen ”from the beginning” (av den historia som ska berättas får man anta). Om han ändå inte varit ”so damn interesting”… Och PANG, blev publiken sittandes i samma unkna Allen-mans-smet som regissören haft med sig nästan redan från sin egen början.

It Follows (2014)

Än en gång får jag anledning att förbanna detta filmgissel som är förväntningar. Och då hade jag inte ens tagit reda på särskilt mycket om It Follows. Men hajpen på sociala media räckte för att jag trodde att jag skulle få se något i hästväg, inte en ojämn blandning av atmosfärskräckis, hoppa till-effekter och genomsnittlig indie-film.

En månad med Kurosawa

Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.

***

Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31)  filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.

Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.

Hakuchi (1951)

alt. titel: Idioten, The Idiot

Om Kurosawas mästerverk Rashômon utforskade människans drivkrafter utifrån själviska motiv fokuserar han i Idioten mer på det motsatta spektrat. Vad kännetecknar sann godhet? Total uppoffran för andra människor rent fysiskt? Nonchalerande av den egna bekvämligheten? Att närma sig varje medmänniska på hans eller hennes villkor? Och hur skulle en person som besatt denna sanna godhet ses av andra? Uttalanden som ”Han är ju så snäll att han är dum” är inte helt ovanliga. Fjodor Dostojevskij försökte besvara den frågan i sin mastodontroman Idioten och historien om Prins Mysjkin blir i Akira Kurosawas händer historien om den blide Kameda.