You are currently browsing the tag archive for the ‘Filosofi’ tag.
alt. titel: Exorcisten II: Kättaren
Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?
Men fader Lamont är en samvetsgrann medarbetare och beger sig till New York där allas vår Regan MacNeil befinner sig. Regan tycks vara en välanpassad tonåring men psykiatrikern Gene Tuskin är övertygad om att flickan förtrycker minnen från det som hände fyra år tidigare. Och är det något som hemsöker psykiatriker är det tanken på förtryckta minnen.
Lämpligt nog har Tuskin utvecklat ”the syncronizer”, en mackapär som låter två personer under hypnos befinna sig i varandra medvetanden. Eftersom hon är en representant för vetenskapen i en (så kallad?) skräckfilm har hon inte en aning om vad hon gör när hon än en gång väcker demonen Pazuzu till liv inne i Regan.
Men allt är inte förlorat. Genom ytterligare hypnossynkroniseringar förstår fader Lamont att Merrin ägnat stora delar av sitt liv att bekämpa Pazuzu och att lösningen kanske finns hos en afrikansk man vid namn Kokumo som Merrin exorcerade för många år sedan.
Är Exorcist II en dålig skräckfilm? Nej, för det är ingen skräckfilm. Är Exorcist II en dålig film? Ja. Är Exorcist II en av filmhistoriens värsta styggelser? Mja, riktigt så långt vet jag inte om jag skulle vilja gå. Men jag kan förstå om biopubliken tyckte så 1977. Den förväntade sig en film som på något sätt skulle motsvara det de fått se fyra år tidigare och fick istället detta oheliga mischmasch av flashbacks (med en ny ”Regan” vilken inte är det minsta lik Linda Blair från originalet), gräshoppssvärmar, filosofisk evolution och ett ”Afrika” som helt uppenbart byggts upp i en studio.
Inte heller går det att jämföra Max von Sydow och Jason Millers intensiva insatser med Richard Burtons uttråkade uppenbarelse som Philip Lamont. Vill man vara snäll kanske man skulle kunna tänka sig att den katolske prästen helt enkelt ska vara överväldigat oförstående inför denna tvättäkta demon, men någon slags känsla borde man väl ändå kunna förvänta sig att karln ska förmedla? Von Sydow repriserar sin Merrin i flashback-scenerna men känns tyvärr ganska håglös, han också.
Regissörsuppgiften gick den här gången till John Boorman, vilken tydligen hade problem med besatta småflickor (till skillnad från manlig våldtäkt får man anta) och därför hade tackat nej till The Exorcist när det begav sig. Den här gången bjöd manuset på mer filosofiskt existentialistiska utmaningar vilket uppenbarligen var smakligare för Boorman. Dock inte smakligare än att han tillsammans med en viss Rospo Pallenberg skrev om stora delar av William Goodharts ursprungsmanus. För är det något en inspelning vinner på, är det ju att börja filma utifrån ett halvfärdigt manus, det vet ju alla.
Men även om Exorcist II inte är en av filmhistoriens sämsta produktioner dras den ändå med en hel del problem, där jag redan outat Burtons prestation och Boormans manus. Själva tempot är klunsigt och ryckigt. Boorman har i någon slags etnografisk frenesi varit alldeles för förtjust i att visa upp religiösa ritualer och scenerna i den ”afrikanska” grottkyrkan känns oändliga. Kanske hade det blivit bättre om regissören fått som han velat och kunnat spela in allt på plats i Etiopien? Nu satte budgeten p för sådana planer och det är smärtsamt uppenbart att ”Afrika” befinner sig på typ Warner Brothers parkering.
En detalj som sannolikt inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet på slutet av 70-talet men som nu känns både unken och spekulativ är hur Regan genom sina särskilda krafter (se nedan…) mer eller mindre “botar” en autistisk flicka på Tuskins klinik. I en handvändning börjar flickebarnet inte bara prata utan springer också spontant fram för att ge sin mamma en stor kram.
Överhuvudtaget skulle jag vilja påstå att Boorman är fullkomligt kompetensbefriad vad gäller det mesta som skulle kunna skapa en skräckfilm av Exorcist II. Han siktade sannolikt på en drömsk stämning om djupsinnigt filosofiska spörsmål men slutresultatet blir sällan något utöver pseudometafysiskt snömos. Lägg till det det olyckliga valet att låta Pazuzu representeras av världens sämst inkompade flygande gräshoppa.
Bland halvhjärtade eller usla mittenpartier i trilogier (Matrix, Indiana Jones, Back to the Future, Mission Impossible, Austin Powers) kan Exorcist II: The Heretic tryggt ockupera i princip hela prispallen.
Demonstatus:
Ja, här fick vi alltså ett namn på typen som ibland låtsas vara Satan i (film)originalet. Merrins föraningar vid de irakiska utgrävningarna i The Exorcist antyder att Pazuzu skulle kunna vara en assyrisk demon. Klart är i alla fall att han är herre över alla luftens onda andar och manifesteras som ett moln av gräshoppor. Tyvärr betydligt mindre skrämmande än de halvt söndervittrade statyerna i originalet.
Anledningen till att Pazuzu hemsöker både Regan, Kokumo och en namnlös flicka som Lamont försöker exorcera är att de är människor med starka helande krafter och sådana godhjärtade typer vill Satan inte veta av. Förutom att besätta människor tycks Pazuzu också ha förmåga att också leverera tvångsföreställningar i form av mardrömmar eller syner. Exorcist II antyder dessutom att de besatta personerna eventuellt skulle kunna utgöra nästa evolutionära steg i mänsklighetens utveckling, vilken skulle leda fram till ett gemensamt medvetande.
Regan lyckas ju fördriva Pazuzu men exakt hur detta går till är högst oklart, manuset nöjer sig med luddiga hänvisningar till att hon är den som kan bryta det hypnostillstånd som uppstår när gräshopporna gnider vingarna mot varandra. Eller något i den stilen… Att Lamont handgripligen sliter hjärtat ur hennes dubbelgångare (också en manifestering av Pazuzu?) hjälper säkert också till.
Som synes är Exorcist II verkligen ingen stabil ledstång att hålla sig i om man behöver veta hur man ska exorcera demoner. Vänd er i så fall med förtroende till mr Friedkin och originalet istället.
Annonser
Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.
The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!
alt. titel: Brott och straff, Crime and Punishment
Ett sällsamt skådespel äger rum på St Petersburgs kvävande heta sommargator. Vem är den uppenbarligen förryckta kvinnan som tvingar sina barn att dansa och sjunga som positivhalarapor medan hon själv dunkar takten på en gammal gryta? Och vilka är den unga mannen och kvinnan som skyndar efter och försöker få galningen att ta reson medan de samtidigt tröstar de vettskrämda små barnen?
Woody Allens senaste film inleds med en ung kvinna som konstaterar att Abe Lucas sannolikt var galen ”from the beginning” (av den historia som ska berättas får man anta). Om han ändå inte varit ”so damn interesting”… Och PANG, blev publiken sittandes i samma unkna Allen-mans-smet som regissören haft med sig nästan redan från sin egen början.
That’s what HE said!