The Gift (2015)

Gåvor kan vara känsliga saker. En källa till glädje, visst, men också något som försätter mottagaren i skuld. I någon mening måste mottagaren också acceptera givarens inbrytning i en privat sfär, en godtagen gåva tar sig igenom de eventuella integritetsbarriärer man kan ha försökt upprätta. Och hur svårt blir det inte då när mottagaren inte ens får en möjlighet att tacka nej?

Snart efter flytten till Los Angeles från Chicago tillsammans med hustrun Robyn stöter Simon ihop med den före detta high school-kompisen Gordon. Simon är helt uppenbart inte särskilt intresserad av att återuppta bekantskapen men har i slutänden inget annat val än att utbyta telefonnummer.

Och plötsligt börjar det dyka upp små gåvor utanför det nyköpta husets dörr. En flaska vin, en burk fiskmat (för att föda de likaledes tillhandahållna koi-fiskarna i husets damm). Gordon dyker upp lite nu och då när Simon inte är hemma. Märkligt nog tycks Robyn känna sympati för den till synes sällskapstörstande mannen men Simon, som berättar high school-historier om ”Gordo the Weirdo”, är inte lika trakterad.

Men Robyn har andra problem att brottas med och snart börjar hon känna sig illa till mods i huset när Simon är på jobbet. Hon blir allt mer labil och snart förstår man att flytten från Chicago handlade om att lägga jobbiga händelser bakom sig och försöka ta nya, friska tag. Som Simon säger ”Time heals everything”. Men frågan är om det verkligen är sant?

Australiensiske skådespelaren Joel Edgerton har med The Gift sannolikt prövat på hur det är att jobba tills man gråter av utmattning med tanke på att han själv inte bara spelar Gordo the Weirdo utan också står för manus, regi och en tredjedels producentansvar.

Och för att vara en debut från någon med detta ansvar på sina axlar är The Gift en trevlig och solid liten thriller. Produktionsvärdet känns stabilt och de tre huvudsakliga inblandade skådespelarna: Edgerton, Jason Bateman och Rebecca Hall gör alla bra insatser. Bateman gör ju sällan bort en roll medan Hall för mig var något av ett oprövat kort. Det man möjligen kan ifrågasätta är den reella åldersskillnaden mellan de två på 13 år när filmen (som jag uppfattar det) utmålar dem som nära nog jämnåriga.

Handlingen planterar många frön som ska spira längre fram och medan alla kanske inte är särdeles subtila fungerar de allt som oftast. Särskilt väl tycker jag att The Gift lyckas med sin fokusförflyttning som i slutänden har ägt rum, det är en vridning som man för all del lägger märke till men som Edgerton ändå låter ta tid på sig att utvecklas.

Filmen lyckas särskilt väl med att glänta på det där obehaget i alla fall jag känner inför de oombedda gåvorna och den spelar länge och väl på flera olika fioler. Är det en homeinvasion-rulle typ Pacific Heights vi ska få se? En identitetsförflyttning à la Single White Female? Ett Repulsion-liknande nervsammanbrott? Eller utstuderad hämnd i enlighet med The Hand That Rocks the Cradle?

Som så ofta med kluriga thrillers lyckas dock The Gift bättre med sin atmosfär av krypande obehag än själva historien som inte tål att synas allt för noggrant i sömmarna om man inte vill börja hitta störningsmoment i form av lösa trådar och slarvigt sydda stygn. Men helheten är fortfarande tillräckligt imponerande för att lova gott inför framtiden om nu Edgerton bestämmer sig för att fortsätta på denna inslagna bana.

The Gift blir årets sista film från Malmö filmdagar och sågs av de andra filmspanarna på plats. Until next year!
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer