The Martian 2011Valfri astronautrymdhistoria som möter Robinson Crusoe? Tja, varför inte? Så kanske i alla fall Andy Weir tänkte när han gav sig i kast med att skriva sin The Martian (eller också hade han just sett filmen Robinson Crusoe on Mars från 1964). En bok som alltså inte alls handlar om en illvillig utomjording som vill förgöra mänskligheten, utan en helt vanlig människa som råkar bli strandsatt på Mars.

Fast ”helt vanlig” är kanske inte en korrekt benämning på hjälten för dagen Mark Watney. Visst, astronauter är väl per definition övermänniskor (”This is it Marge. We’re rich! Richer than astronauts!”) men Mark är verkligen något i hästväg. På något sätt lyckas denne botanistingenjör vara så smockfull med jävlaranamma att han inte bara överlever att bli spetsad på en antenn utan också skapa sig någon form av liv där på Mars när han övergetts av sina besättningskamrater som trodde han var död.

Varje dag är en ständig kamp för att producera tillräckligt med vatten, tillräckligt med kalorier och tillräckligt med teknologiska lösningar för att Mark ska kunna överleva i det ogästvänliga Marsklimatet (temperaturer på mellan 143 minusgrader och 35 plusdito samt ett vanligt förekommande sandstormar. Inte särskilt mycket syre heller). Och som av en ren händelse har vår Robinson inte det minsta emot att berätta om denna kamp. I detalj.

Mark Watney för nämligen dagbok i sin ensamhet och hur fantastisk han än må vara som botanistingenjör och överlevare är han nästan en ännu mer fantastisk historieberättare eftersom denna ”dagbok” snarare har tonen av ett högironiskt samtal med en tydlig mottagare. Plus lite polerad berättelse eftersom han här och var lägger in lämpliga recaps.

Även om stilen sannolikt slank ned bra mycket lättare eftersom jag lyssnade på en uppläsning av boken är det svårt att komma ifrån att få människor skriver dagbok som Mark Watney gör. Faktum är att det hela påminner rätt mycket om det lika osannolika förhållandet i found footage-filmer där fullkomliga amatörer tycks oförmögna att släppa den förbannade kameran och springa för livet.

Jag kan mycket väl förstå att The Martian är som kattmynta för de coola hard science fiction-katterna. Men eftersom jag än så länge inte lyckats rätta in mig i deras led måste jag erkänna att den i och för sig imponerande realistiska detaljrikedomen rörande allt från kemiska och astronomiska beräkningar till hur man strippar en Mars-pryttel för att skapa en helt annan Mars-pryttel blir aningens tröttsam. Hade jag inte kunnat zona ut i lyssnandet nu och då vete tusan om jag hängt med Mark ända till det bittra slutet.

Alltså, missförstå mig rätt, The Martian är en välreresearchad, underhållande, tidvis spännande och förhållandevis välskriven bok men jag har ändå svårt att låta bli att hänga upp mig på de där delarna som inte funkar. Ibland blir det så, so bear with me. Om inte annat för att kanske få lite balans i alla lovord som annars unisont verkar strömma från både kritiker och läsare.

Stilen är som sagt väl detaljerad ibland. Efter ett tag mister också ironin sin slagkraft – när Mark för femtielfte gången hänvisar till något som extremt teknologiskt för att sedan avslöja att det handla om en vanlig jäkla plastpåse blir jag helt enkelt inte lika road som de första femton gångerna. Rent psykologiskt försöker Andy Weir att grunda för Marks obändiga livsvilja med ett tidigt uttalande från en psykolog som jobbade med Mars-besättningen, men kom igen?! Hur lösningsinriktad kan en människa rimligtvis vara? Oavsett vad som händer blir den oförliknelige Watney aldrig mer nedslagen än att han efter ett par svordomar (vilka aldrig når värre grovlek än ”Fuck” eller ”Shit”) raskt kastar sig in i koncentrerade och vanligtvis fruktbara funderingar på hur det aktuella problemet ska lösas. Han tycks helt enkelt ha en mental konstitution motsvarande sådan där oförstörbar keramisk stekpanna som säljs på TV.

Mark Watney är som sagt fantastisk på alla sätt och vis. Vid något tillfälle försöker han hänvisa sitt singelskap till den vanliga nördförklaringen (vilka tjejer är intresserade av botanik och tenik?) men det undermineras minst sagt av Weirs tidigare försök att förklara hur det kommer sig att Mark överlever på Mars. Den klassiska nörden är nämligen inte partnerinkompatibel på grund av sina intressen, utan på grund av att hen är som en elefant i den sociala porslinsbutiken. Och en sådan elefant är Mark verkligen inte, snarare tvärtom, vad vi förstås är han ständigt the life of the party.

Mark matchas dock mer än väl av sin fantastiska arbetsgivare. Andy Weir tog nämligen det kloka författarbeslutet att en hel bok med bara Mark Watney inte skulle bli någon storsäljare. Därför får vi lite nu och då följa både arbetet nere på jorden för att hitta ett sätt att rädda den tappre samt Marks besättningskamrater ute i rymden. Såvitt jag kan förstå tillhör de alla NASA och eftersom de alla jobbar outtröttligt och osjälviskt känns The Martian ibland mest som en propagandaskrift för sagda organisation.

Och så har vi till slut en fantastisk mänsklighet. Visst förstår jag enögdheten i bokens upplösning men vid det laget har jag samlat på mig tillräckligt med gnällighet för att faktiskt vara lite småtjurig. Så hela världen engagerar sig i Marks öde? Hela världen stannar upp för att ta del av det som händer 8 miljoner mil bort? För ett par timmar existerar vare sig svält, diktatur, krig eller annan mänsklig grymhet?

Samtidigt vet jag ju att amerikaner är helfrälsta på berättelser av typen ”the human spirit will prevail” och älskar pragmatiskt rådiga hjältar som Mark Watney. Plus att jag måste erkänna att jag i vanliga fall faktiskt gillar berättelser som i alla fall försöker hitta något positivt i den jämmerdal som vi ständigt befinner oss i. Som vill beskriva hur människor bryr sig om och stöttar varandra istället för att vara egoistiska och hugga folk i ryggen så fort tillfälle ges. Det blev kanske bara lite väl tjockt här.

Nåvälan, gnället till trots är The Martian som sagt en smart upplagd berättelse som skulle kunna bli en sjujäkla bra film. Nu återstår bara att se hur Ridley Scott, Matt Damon och de andra klarade sig. Svar kommer imorgon. Spänningen är olidlig!

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Fripps filmrevyer har också läst in sig på Marks astronautöde.

Annonser