You are currently browsing the tag archive for the ‘Joel Edgerton’ tag.

Om du någon gång undrat hur det skulle vara att se Dennis Quaid åkalla Bryan Adams, Jack Nicholson och Mel Gibson i en och samma film, då är The Intruder som klippt och skuren!

Men innan vi kommer dit tar sig unga paret Scott och Annie långt ut på vischan för att köpa ett hus eftersom Annie är ”a country girl at heart”. Och eftersom Scott är hennes man och älskar henne är nu en gång världens ordning så att han måste ställa upp på det. Även om det så innebär att de bosätter sig en och en halv timmes bilresa utanför San Francisco där Scott har sitt jobb. Annie målar drömskt upp deras framtid: ”We get the house, we get the kids, we get the whole thing”.

Och visst kan det verka som om de fått tag i det perfekta huset. Fastigheten Foxglove är byggd i början på 1900-talet vilket jag gissar gör den i princip uråldrig med amerikanska mått mätt. Förre ägaren Charlie påtalar gärna hur mycket av hans egen familjehistoria som är knuten till Foxglove och att det erbjuder ”lots of privacy”.

Fast inte så mycket privatliv från Charlie själv ska det visa sig. Annie tycker synd om den äldre mannen och bjuder in honom till Thanksgivingfirande samtidigt som Charlie fått ovanan att dyka upp objuden både nu och då. Det är ju så mycket de unga stadsborna inte klarar av eller begriper – var juldekorationerna finns, hur ofta man måste klippa gräset, vad man får och inte får göra med ett anrikt gammalt hus, hur man hanterar ett gevär…

På ett sätt skulle man väl kunna säga att titeln i sig utgör en spoiler, men det går samtidigt ganska snabbt för The Intruder att komma till den punkten när Charlies tjänstvillighet övergår till att kännas påträngande och creepy. Hell, det går ju i princip inte att avslöja något alls om själva historien utan att komma fram till det. Charlie spelas som sagt av en tjusigt fårad Dennis Quaid medan Annie och Scott gestaltas av för mig okända skådisarna Meagan Good och Michael Ealy.

Jag ska inte slå mig för bröstet och påstå att manusskrivande är en smal sak. Samtidigt verkar det som om berättelser som bygger på socialt obehag är nästan lika enkla att få till som sport-underdog-historier. Charlies accelererande ”tjänster” påminner en hel del om exempelvis Joel Edgertons The Gift från 2015. Det vill säga att det är ganska lätt för tittaren att identifiera sig i den oerhört obekväma situationen där någon gör något till synes snällt men som istället känns efterhängset och obehagligt.

Förutom The Gift påminner The Intruder också en hel del om filmer som Straw Dogs – det skämtas en del mellan Annie och en väninna om att Charlie är en ”manly man” medan deras makar är ”poor city boys” som garanterat kommer att gå vilse i det närliggande skogspartiet (vilket dock inte hindrar Annie och Scott från att ratta västra USA:s största SUV redan innan flytten). Scott är dessutom utrustad med glasögon och avskyr vapen. Och så har vi förstås kilen som drivs in mellan det äkta paret eftersom Annie ändå gillar Charlie medan Scott ser på hans avancemang med betydligt större misstänksamhet. Föga förvånande antyds det dessutom snart att det ligger någon slags konflikt mellan Scott och Annie längre tillbaka i tiden, vilken snabbt som attan kan användas som slagträ vid eventuella gräl.

Så någon större spänning i ”hur kommer det att gå?!” har vi väl inte i The Intruder, det handlar snarare om hur handlingen slingrar sig på vägen dit. Ytterligare svagheter filmen dras med är dels ett fruktansvärt trist soundtrack, dels att varken Good eller Ealy gör något större avtryck. Både de och deras relation är tyvärr ganska anonyma och trista. Då var det roligare att se Quaid spinna loss i fullt crazy mode.

Men det som verkligen gjorde mig konfunderad var slutet, vilket tog en så pass förväntad vändning att jag hade avfärdat det som fullkomligt uteslutet. Det gör också att den slutgiltiga moraliska lektionen, lärdomen eller utdelningen kastar tillbaka The Intruder till 70- (eller varför inte till och med 50?)-talet. Det ska dessutom ställas emot filmens budskap dittills: att det är i princip psykotiskt att klamra sig fast vid en svunnen dåtid och vägra acceptera att livet innebär oundviklig förändring. Out with the old, in with the new!

Trots det hängde jag ändå förvånansvärt länge med på färden som var The Intruder. Filmen är på intet vis dåligt gjord rent hantverksmässigt, den är som sagt bara anonym och med ett manus som i slutänden visade sig vara både unket och motsägelsefullt.

Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer WarriorThe Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.

Läs hela inlägget här »

Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Legenden om ugglornas rike

Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.

Läs hela inlägget här »

The GiftGåvor kan vara känsliga saker. En källa till glädje, visst, men också något som försätter mottagaren i skuld. I någon mening måste mottagaren också acceptera givarens inbrytning i en privat sfär, en godtagen gåva tar sig igenom de eventuella integritetsbarriärer man kan ha försökt upprätta. Och hur svårt blir det inte då när mottagaren inte ens får en möjlighet att tacka nej?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg