Divergent (2014)

DivergentTrots att Divergent-filmen blivit så rejält utskälld att man nästan undrade om filmbolaget Summit Entertainment överhuvudtaget ens skulle bry sig om att släppa uppföljaren Insurgent på bio var jag ändå nyfiken på eländet. Dels eftersom jag tagit mig igenom Veronica Roths trilogi och det skulle vara lite kul att se hur den skulle ta sig ut på film, dels eftersom jag såg både Shailene Woodley och Ansel Elgort i The Fault in Our Stars och tyckte att de var rätt duktiga.

Upplägget torde vara välkänt vid det här laget. Tillräckligt välkänt i alla fall för att filmen inte ska hymla om var vi befinner oss (vilket i och för sig också är betydligt svårare att hymla med i en film som ska visa svepande stadslandskap jämfört med en bok): ett postkrigsapokalytiskt Chicago. Staden är strikt uppdelad i fem olika delar där alla lever så enkelspårigt det bara är fysiskt möjligt.

Vår huvudperson Beatrice Prior tillhör självförnekarna som klär sig i grått, inte ser sig i spegeln och på det hela taget viger sina liv åt andra. De är också Chicagos nya politikerklass, vilket väl kanske är det mest futuristiska och osannolika elementet av dem alla i Roths berättelse. Men Beatrice drömmer om ett liv hos de tatuerade, piercade och allmänt kick assande Dauntless.

Alla ungdomar i det nya Chicago har möjlighet att välja sin egen fraktion, men till ett pris: ”faction before blood”. Byter du fraktion är det bye bye till mor och far och det är precis vad Beatrice gör. Hennes förutsättningar är dock annorlunda än alla andras eftersom hon fått veta att hon har fallenhet för flera olika fraktioner. Något som gör henne till en farlig medlem (men naturligtvis också Speciell) i det enkelspåriga samhället.

Beatrice (som nu kallar sig Tris) får helt plötsligt många tallrikar att hålla snurrande – ta reda på vad hennes divergenta personlighet egentligen innebär, klara av initieringen hos Dauntless, utforska vad som tycks vara inledningen på en statskupp från den iskalla Jeanine Matthews och, inte minst, hantera sina känslor för instruktören Four.

Jag tyckte Veronica Roths debut Divergent var en helt ok bok om än inte särdeles komplex, särskilt inte vad gällde språket. Och i det kan jag inte säga att filmen gör mig besviken, den är helt enkelt en pang-på-rödbetan-adaption av en pang-på-rödbetan-berättelse. Överhuvudtaget skulle jag våga påstå att inom kategorin bokserier-med-en-kvinnlig-protagonist-som-blivit-filmatiserade (i klartext:Twilight, Hunger Games och Divergent) tycks bolagen ha siktat in sig på att ge fansen vad de sannolikt föreställt sig under själva läsningen (de genomsnittliga fansen ska kanske förtydligas, vi snackar knappast S/M-fanfiction-nivå här).

Ingen av filmatiseringarna anstränger sig överhövan för att röra sig utanför berättelsernas ramar, vare sig storymässigt eller visuellt, samtidigt som produktionerna är förhållandevis påkostade. Ingen av dem jobbar för att bli starkare än sin grundberättelse, däremot kan de bli betydligt svagare om det vill sig illa. WYSIWYG-filmer, helt enkelt. Filmer där det känns obegripligt bortkastat att dundra in Kate Winslet i rollen som den makthungriga Jeanine Matthews.

Så i det här fallet kan jag för en gångs skull tycka att det faktiskt lönade sig att läsa boken först. Jag visste vad jag hade att förvänta mig och eftersom förlagan inte fått mig att hoppa jämfota fanns det inte mycket att bli besviken över. Ty även om Shailene Woodley i min bok är en klart bättre skådis än Kristen Stewart, får hon mig inte mer engagerad i Tris öden och äventyr (och kärlek, icke att förglömma!) än jag blev av boken. Alltså inte särskilt.

Dessutom tyckte jag mig i den här tittningen upptäcka ett stort problem med just Kärleken som enbart Suzanne Collins undviker i sin Hunger Games-trilogi. För både Tris och Bella Swan är kärleken något stort, oförklarligt och oåterkalleligt. Efter genomläsning kan i alla fall inte jag förklara vad det är hos Four/Tobias och Edward som gör dessa unga kvinnor så övermåttan kära att de är beredda att bokstavligt talat dö för denna kärleks skull. Uteslutande för att det blir tydligt att männen är beredda att dö för den (eller dem)?

Divergent levererade för min del en fullt förväntad upplevelse, utan några som helst överraskningar, men som samtidigt gled ned utan några större problem. En snabbmatsprodukt (McDonalds, Burger King, Subway, what ever takes your fancy…) bland filmer skulle man kunna säga.

star_full 2star_full 2star_half_full

14 reaktioner till “Divergent (2014)”

  1. Det kanske är tur att det är just duktiga Shailene Woodley som har huvudrollen här och inte nåt mindre begåvat stolpskott? Hon gjorde i alla fall (för mig) att det fanns ett liiiiitet uns av trovärdighet i historien. Ett litet. Men å andra sidan tror jag varken du eller jag är målgrupp för denna typ av film – egentligen.

    Tänker du se uppföljaren nu? 😉

  2. @Fiffi: Eller är det kanske otur? Utan Woodley hade filmen glatt kunnat sågas vid fotknölarna och förpassas till målgruppen (som säkert hade uppskattat den oavsett) och vi hade kunnat slippa dra ut på processen med blekare och blekare kopior av något som en gång var ett lyckat koncept.

  3. @Carl: Filmen kan ju sågas ändå och jag hade antagligen sett den även med Claire Wikholm i huvudrollen men visst, hade Woodley inte gjort denna film (och uppföljarna) hade hon ju kunnat hoppa på något BRA projekt istället 😉

  4. @Fiffi: Vi tillhör nog inte den primära målgruppen, man jag tyckte ändå första boken var helt ok. Du får väl se imorgon 😉

    @Carl & Fiffi: Fast jag tänker att det inte främst hänger på skådisarna om sådana här filmserier ska kunna lyfta till att bli hela serier. The Golden Compass hade rätt bra skådisar, där var det helt andra saker som fallerade (typ allt annat…). Eller också handlar det om ifall bolagen bestämt sig på förhand eller inte. The Golden Compass blev en försöksballong som inte klarade måttet medan Divergent blev första delen i en serie som redan var beslutad, budgeterad och kontrakterad, i princip oavsett hur bra eller dåligt denna första del gick hem hos publiken.

  5. @Fiffi: Som om Claire Wikholm inte skulle vara ett dragplåster.

    @Sofia: Det krävs onekligen mer än skådespelare, men om det var en dussinproduktion utan bra skådespelare så skulle nog fler avfärda serien innan andra delen. Mitt argument motbevisas av Twilight, men den var mer revolutionerande medan Divergent jobbar på en mogen marknad.

  6. @Carl: Hon är säkerligen ett dragplåster för många i flera sammanhang men hennes namn som dragplåster i Divergent, näääää inte så mycket va? 😉

  7. Inte sett kommer nog inte att se – jag får min ungdomspostapokalyptiskados fullt tillfredsställd med Hunger games.

  8. @Carl: Tyckte man det? Jag har en känsla av att den fick omdömet ”generisk”. Vilket iofs är bättre än ”usel” 😉

    @Filmitch: Den är absolut överhoppningsbar

  9. @Sofia: Enligt Rotten Tomatoes stack den ut från mängden och är 63% färsk. Svårt att tro, men tomaterna ljuger inte.

  10. Var tvungen att se Divergent idag och jag förstår nu varför vissa tyckte att Maze Runner var ett lyft för genren. Jag antar att filmen är gjord för de som redan är frälsta på boken. Det här var bland det sämsta jag sett i år och jag börjar tvivla på det där att Shailene Woodley är bättre än Kristen Stewart.

  11. @Carl: Joooo, hon är _mycket_ bättre 🙂 Men som fristående film betraktat är Maze Runner bättre, det håller jag helt med om. Har dock inte läst de böckerna och förlagorna har spelat stor roll för min del i fallen Divergent och Hunger Games, både positivt och negativt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: