Divergent (2014)

Trots att Divergent-filmen blivit så rejält utskälld att man nästan undrade om filmbolaget Summit Entertainment överhuvudtaget ens skulle bry sig om att släppa uppföljaren Insurgent på bio var jag ändå nyfiken på eländet. Dels eftersom jag tagit mig igenom Veronica Roths trilogi och det skulle vara lite kul att se hur den skulle ta sig ut på film, dels eftersom jag såg både Shailene Woodley och Ansel Elgort i The Fault in Our Stars och tyckte att de var rätt duktiga.

Upplägget torde vara välkänt vid det här laget. Tillräckligt välkänt i alla fall för att filmen inte ska hymla om var vi befinner oss (vilket i och för sig också är betydligt svårare att hymla med i en film som ska visa svepande stadslandskap jämfört med en bok): ett postkrigsapokalytiskt Chicago. Staden är strikt uppdelad i fem olika delar där alla lever så enkelspårigt det bara är fysiskt möjligt.

Vår huvudperson Beatrice Prior tillhör självförnekarna som klär sig i grått, inte ser sig i spegeln och på det hela taget viger sina liv åt andra. De är också Chicagos nya politikerklass, vilket väl kanske är det mest futuristiska och osannolika elementet av dem alla i Roths berättelse. Men Beatrice drömmer om ett liv hos de tatuerade, piercade och allmänt kick assande Dauntless.

Alla ungdomar i det nya Chicago har möjlighet att välja sin egen fraktion, men till ett pris: ”faction before blood”. Byter du fraktion är det bye bye till mor och far och det är precis vad Beatrice gör. Hennes förutsättningar är dock annorlunda än alla andras eftersom hon fått veta att hon har fallenhet för flera olika fraktioner. Något som gör henne till en farlig medlem (men naturligtvis också Speciell) i det enkelspåriga samhället.

Beatrice (som nu kallar sig Tris) får helt plötsligt många tallrikar att hålla snurrande – ta reda på vad hennes divergenta personlighet egentligen innebär, klara av initieringen hos Dauntless, utforska vad som tycks vara inledningen på en statskupp från den iskalla Jeanine Matthews och, inte minst, hantera sina känslor för instruktören Four.

Jag tyckte Veronica Roths debut Divergent var en helt ok bok om än inte särdeles komplex, särskilt inte vad gällde språket. Och i det kan jag inte säga att filmen gör mig besviken, den är helt enkelt en pang-på-rödbetan-adaption av en pang-på-rödbetan-berättelse. Överhuvudtaget skulle jag våga påstå att inom kategorin bokserier-med-en-kvinnlig-protagonist-som-blivit-filmatiserade (i klartext:Twilight, Hunger Games och Divergent) tycks bolagen ha siktat in sig på att ge fansen vad de sannolikt föreställt sig under själva läsningen (de genomsnittliga fansen ska kanske förtydligas, vi snackar knappast S/M-fanfiction-nivå här).

Ingen av filmatiseringarna anstränger sig överhövan för att röra sig utanför berättelsernas ramar, vare sig storymässigt eller visuellt, samtidigt som produktionerna är förhållandevis påkostade. Ingen av dem jobbar för att bli starkare än sin grundberättelse, däremot kan de bli betydligt svagare om det vill sig illa. WYSIWYG-filmer, helt enkelt. Filmer där det känns obegripligt bortkastat att dundra in Kate Winslet i rollen som den makthungriga Jeanine Matthews.

Så i det här fallet kan jag för en gångs skull tycka att det faktiskt lönade sig att läsa boken först. Jag visste vad jag hade att förvänta mig och eftersom förlagan inte fått mig att hoppa jämfota fanns det inte mycket att bli besviken över. Ty även om Shailene Woodley i min bok är en klart bättre skådis än Kristen Stewart, får hon mig inte mer engagerad i Tris öden och äventyr (och kärlek, icke att förglömma!) än jag blev av boken. Alltså inte särskilt.

Dessutom tyckte jag mig i den här tittningen upptäcka ett stort problem med just Kärleken som enbart Suzanne Collins undviker i sin Hunger Games-trilogi. För både Tris och Bella Swan är kärleken något stort, oförklarligt och oåterkalleligt. Efter genomläsning kan i alla fall inte jag förklara vad det är hos Four/Tobias och Edward som gör dessa unga kvinnor så övermåttan kära att de är beredda att bokstavligt talat dö för denna kärleks skull. Uteslutande för att det blir tydligt att männen är beredda att dö för den (eller dem)?

Divergent levererade för min del en fullt förväntad upplevelse, utan några som helst överraskningar, men som samtidigt gled ned utan några större problem. En snabbmatsprodukt (McDonalds, Burger King, Subway, what ever takes your fancy…) bland filmer skulle man kunna säga.

Annons