You are currently browsing the tag archive for the ‘David Copperfield’ tag.
Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.
Vem hade kunnat tro att den omåttligt populära magikerkvartetten som kallar sig The Four Horsemen blott ett år tidigare knappt hankade sig fram på sin ”konstart”. Kanske inte ens särskilt lagligt när nöden så krävde. Men när de fyra fick varsitt mystiskt tarotkort i näven förändrades deras liv för alltid.
Nu gör de succé i Vegas och är kanske samtidigt ett av de smartaste gängen som FBI och Interpol stött på. Att kalla sig för The Four Robin Hoods hade möjligen varit väl övertydligt men klart är i alla fall att det försvinner högvis med pengar från både banker och försäkringsbolag. Samtidigt attraherar de fler och fler fiender, varav den främste är en föredetta magiker som gjort sig en karriär på att avslöja sina kollegors trick.
Nå, men det här var ju ganska så trivsamt? En lagomt lättsam historia som naturligtvis inte tål att synas allt för nära i sömmarna (särskilt inte om man börjar betänka den 20 år långa planeringen som krävts för att få det hela att gå ihop). Mark Ruffalo är som vanligt en lätt skrynklig och småtrött FBI-agent vilken frustrerande ofta ligger minst två steg bakom det närmast övermänskligt smarta gänget. Vilka i sin tur utgörs av Isla Fisher, Jesse Eisenberg, Woody Harrelson och Dave Franco. En fyrklöver där Woody Harrelsons härjade och moraliskt tveksammme mentalist föga förvånande är trumfkortet.
Som så ofta i den här typen av filmer är det förstås en tacksam kontrastering mellan ”skurkarnas” spektakulära nummer och det restriktiva polisarbetet som aldrig kan flasha ut på samma sätt. Mellan att resa med trånga budgetflyg eller storstilat i privata jetplan.
Har man svårt för berättande flashbacks är det här ingen film att sikta på. För att kunna hålla jämn takt med den extravaganta fingerfärdigheten krävs det nämligen flera instick från Morgan Freemans avslöjande youtubare. Frågan är dock om hans rollfigur inte sätter foten i sin egen björnsax i slutänden.
Now You See Me levererar inga djupare personporträtt eller något egentligt matnyttigt om vare sig trollerivärlden eller skurkjakt. Men kan man nöja sig med lite popcorn-underhållning, coola moves och ett par påhittiga hypnos-tricks duger den alldeles utmärkt.
Annonser
Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).
För ganska länge sedan nu började jag läsa Charles Dickens oavslutade The Mystery of Edwin Drood. Det skulle visa sig att det initiativet drog iväg längre än jag hade räknat med och därför tänkte jag mig under ett antal söndagar fokusera på just denne Drood. Eller snarare de läsinviter han och Dickens gav upphov till. Mycket nöje!
***
Frågan är om inte Edwin Drood och hans mysterium hade förblivit en av Dickens mindre kända böcker om det inte hade varit för det faktum att den kände författaren dog knall och fall efter bara hälften av historien. Kvar sitter läsaren med ett saftigt enigma samt en mängd kittlande ledtrådar och antydningar utan någon som helst chans till upplösning. Självklart blir man nyfiken.
Egentligen borde Charles Dickens ha skrivit en bok om en yxviftande, alternativt djävulskt giftspridande, seriemörderska. Typ Lizzie Borden meets Mary Ann Cotton. Lilla Esther Summerson växer upp med sin allvarliga, religiösa och synnerligen strikta gudmor. Esthers enda anförvant är hennes docka som hon lättar sitt lilla hjärta inför och gråter strida tårar mot. Födelsedagar i egentlig mening firas inte och den ömma gudmodern brukar toppa dagen genom att anmärka att det nog hade varit bäst för alla inblandade om Esther inte hade blivit född överhuvudtaget. Vågar sig flickan på att fråga om biologiska föräldrar blir svaret att hon var sin mors skam.
That’s what HE said!