alt. titel: David Copperfields äventyr och iakttagelser, David Copperfields personlige historie
I The Personal History of David Copperfield beklagar sig den lätt tossige, men godhjärtade, Mr. Dick över oroande tankar. Mest för att det inte är hans egna. På något sätt känner Mr. Dick att de tankar, som en gång befann sig i kungen Charles I:s huvud, hoppade över till hans eget när monarkens knopp skiljdes från hans kropp år 1649.
Fortsätt läsa ”The Personal History of David Copperfield (2019)”
Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.
Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).
Söte Jesus, vad tiden går fort. Oavsett om man har roligt eller inte. 1 december är redan här, tillika 1:a advent. Det innebär två äldre traditioner: dags för nästan 30 dagars hejdlöst frossande i amerikansk julmusik à la Bing, Nat och Rosemary och uppsättandet av adventsljusstakar. Och så en rätt ny sådan: bloggens extremt korta julfilmsmaraton. I år bjuder jag på tre olika små glöggmuggar, hoppas det ska smaka.
För ganska länge sedan nu började jag läsa Charles Dickens oavslutade The Mystery of Edwin Drood. Det skulle visa sig att det initiativet drog iväg längre än jag hade räknat med och därför tänkte jag mig under ett antal söndagar fokusera på just denne Drood. Eller snarare de läsinviter han och Dickens gav upphov till. Mycket nöje!
***
Frågan är om inte Edwin Drood och hans mysterium hade förblivit en av Dickens mindre kända böcker om det inte hade varit för det faktum att den kände författaren dog knall och fall efter bara hälften av historien. Kvar sitter läsaren med ett saftigt enigma samt en mängd kittlande ledtrådar och antydningar utan någon som helst chans till upplösning. Självklart blir man nyfiken.
Fortsätt läsa ”SöndagsDrood: The Mystery of Edwin Drood (1870)”
Egentligen borde Charles Dickens ha skrivit en bok om en yxviftande, alternativt djävulskt giftspridande, seriemörderska. Typ Lizzie Borden meets Mary Ann Cotton. Lilla Esther Summerson växer upp med sin allvarliga, religiösa och synnerligen strikta gudmor. Esthers enda anförvant är hennes docka som hon lättar sitt lilla hjärta inför och gråter strida tårar mot. Födelsedagar i egentlig mening firas inte och den ömma gudmodern brukar toppa dagen genom att anmärka att det nog hade varit bäst för alla inblandade om Esther inte hade blivit född överhuvudtaget. Vågar sig flickan på att fråga om biologiska föräldrar blir svaret att hon var sin mors skam.
Rörliga bilder och tryckta ord 