alt. titel: Rampage: Big Meets Bigger
Att säga att Rampage är ”löst baserad” på det klassiska arkadspelet är att förhålla sig lika nonchalant till det svenska språket som att säga att SD har ”otur” med nazistsympatisörer i leden. Det filmen, och inte mindre än fyra olika manusförfattare har gjort, är att börja i konceptet ”enorma vargar, gorillor och ödlor klättrar på hus och slår sönder saker” och sedan försökt klura ut ”hur faaaan tar vi oss dit?!”
Sci-fi-nestorn Arthur C. Clarke har skrivit en novell som heter ”The Nine Billion Names of God” och jag kan inte låta bli att fundera på om Godzilla står med på den listan. Det klassiska vidundret utnämns nämligen den här gången, ”for all intents and purposes”, till gud.
Huruvida den tvåbenta ödlan besitter gudalika krafter som omnipotens eller allvetande kan man ju diskutera. I nuläget är kanske mängden tillbedjare inte så imponerande. Klart är i alla fall att den är jäkligt stor och betydligt mer lik den japanska ursprungs-Godzilla jämfört med Roland Emmerichs mer snabbfotade kritter anno 1998.
Tarzan är en av de där odödliga bokkaraktärerna (Sherlock Holmes, Robin Hood) som sedan sin födelse gett upphov till ett nära nog oräkneligt antal uppföljare och adaptionen i alla möjliga (och omöjliga) media. Frågan är dock om intresset för apornas konung har minskat under de senaste åren, Disneys Tarzan tycks vara den senaste bioproduktionen om karaktären, har ändå drygt tio år på nacken, och är knappast den mest prominenta bland bolagets alla “klassiker”.
Rörliga bilder och tryckta ord 