1994 års tio bästa filmer

Jämfört med de andra åren när jag tittat på diverse världshändelser framstår 1994 som ett förhållandevis positivt sådant. I februari inträder vapenvila i Sarajevo och i Sydafrika vinner ANC landets första fria val, vilket innebär att Nelson Mandela blir landets president. De sista ryska soldaterna lämnar Estland och Lettland och i Sverige blir det tillåtet för homosexuella att registrera partnerskap. Ny demokrati åker ur riksdagen.

Men visst händer det hemskheter också. Rejäla sådana. 1994 är året från vilket man sannolikt länge kommer att minnas namn som Mattias Flink, Tommy Zaethreus och M/S Estonia.

Fortsätt läsa ”1994 års tio bästa filmer”

X2: Seth MacFarlane i korthet (2012 & 2014)

På förekommen anledning av att Ted 2 har premiär imorgon på de svenska biograferna.

***

A million ways to die in the westA Million Ways to Die in the West (2014)

Som ett fan av Seth MacFarlanes tecknade alster Family Guy och American Dad var var jag naturligtvis nyfiken att se hur han skulle klara sig i långfilmsformatet (jag har än så länge inte hunnit ta mig an Ted).

Fortsätt läsa ”X2: Seth MacFarlane i korthet (2012 & 2014)”

Mega Piranha (2010)

Agent Jason Fitch (vars främsta kvalifikationer för agentjobbet tycks vara ett djupt röstläge och välutvecklade biceps) blir beordrad till Venezuela där en amerikansk diplomat har utsatts för ett terrormord. Väl på plats inser agent Fitch att allt inte står rätt till, vrakdelarna från diplomatbåten visar inte så mycket tecken på sprängmedel som på … tänder. Och inte bara en uppsättning utan ett helt gäng med varelser som uppenbarligen var lite sugna på en glasfiberdiet (innan filmen är slut har de graderat upp sig till plåtskrov).

Fortsätt läsa ”Mega Piranha (2010)”

ALIMo: 1994-1995

1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood. Fortsätt läsa ”ALIMo: 1994-1995”