Tomb Raider (2018)

Det har funnits en viss förväntan i luften sedan det blev klart att Alicia Vikander skulle spela en modernare Lara Croft. Äntligen skulle vi få en nutida hjältinna, utan datorgrafikens överdrivet kroppsliga…attribut och utan Angelina Jolies stålfejs! Men en svala gör ingen sommar (har ni däremot tänkt på att ett snöfall tycks skapa Vinter, oavsett när det inträffar?). Tomb Raider anno 2018 gör i samma anda sitt bästa för att bevisa att en kroppsligt mer trovärdig Lara tyvärr inte per automatik innebär en mer trovärdig film.

I likhet med många andra barn växer Lara Croft upp i skuggan av sin frånvarande far Richard. Allt hon minns av barndomen tycks vara en lång räcka gråtintade avsked som tydligen ska bli mindre upprörande för att han har en särskild gest som han använder för att ta farväl av sin enda (och moderlösa, ska tilläggas) dotter. Naaaawww…

Men förvinner gör han likt förbannat och när Lara är i 20-årsåldern har han varit borta i sju år. Den unga kvinnan hanterar situationen genom att bli en thrillseeker som tränar MMA och jobbar som cykelbud. Men en enda skymt av någon som ens liknar hennes far på stadens gator räcker för att rubba hennes sköra balans. En tid senare hittar hon faderns hemliga arbetsrum och upptäcker då (via en magisk videokamera – vad ska man annars kalla en teknisk pryttel som funkar prickfritt efter sju års overksamhet?) att han försvann på jakt efter den mystiska Himiko, ”the mother of death”.

Richards ande har nog inflytande över sin dotter för att hon ska kasta sig över spåren som ska leda henne efter honom, men inte tillräckligt mycket för att hon ska lyda hans otvetydiga uppmaning: ”Burn the Himiko project!”. Vilket förstås är tur för filmens del, för annars skulle det inte ha blivit mycket till historia.

Frågan är dock om det är tur för oss biobesökare, för denna nya Tomb Raider var ärligt talat inte mycket att hurra för. En importerad norrman, Roar Uthaug, står för regin. Tidigare har han basat för projekt som Fritt vilt och Bølgen. Min begränsade filmtekniska kunnighet till trots vill jag emellertid hävda att problemet inte ligger i detta nordiska knä, utan bör dumpas över manusteamet Geneva Robertson-Dworet, Alastair Siddons och Evan Daugherty som en hög rykande gödsel.

För Tomb Raider är på det hela taget en remarkabelt korkad film. Historien har ”lånat” mer än vad som är snyggt från exempelvis Indiana Jones and the Last Crusade och The Da Vinci Code. Vi serveras relativt tidigt en storskurk i form av den mystiska organisationen Trinity men får inte veta något om den överhuvudtaget. Bara att den är ute efter Himiko av andra anledningar än Richard Croft och därför måste stoppas. Det är kanske argument som räcker för den faderslängtande Lara men knappast för oss i publiken.

Alicia Vikander må ha en mer trovärdig kvinnlig kroppsform men hennes användande av den trotsar banne mig allt förnuft. Som vanligt åker vår hjältinna på orimligt med stryk och skador men lyckas oaktat det klättra uppför lodräta bergsväggar och knata runt i djungeln. I en grisblink blir hennes London-street-smartness till amazondrottningkompetens, komplett med orienteringsförmåga på en totalt okänd plats samt skicklighet med pil och båge på Katniss Everdeen-nivå. Det finns uppenbarligen ingen riskabel situation som hon inte kan skutta sig fri från (alltså, ALLT kan lösas med att hoppa över eller mellan saker och ting). Vilket i sin tur får mig att anta att även denna moderna Lara Croft är utrustad med världshistoriens fastaste bröst, alternativt världshistoriens osynligaste BH.

När Alien Resurrection hade Winona Ryder på rollistan som robot blev jag glad eftersom det 1997 kändes fräscht med löftet om en känslokall Ryder. Sedan blev jag besviken eftersom hon givetvis spelade en känslosam robot. På samma sätt blev jag glad över Vikander som Lara Croft eftersom jag hade börjat tröttna på alla hennes gråtmilda kostymroller. Men sedan blev jag, förstås, också besviken på samma sätt, eftersom Vikanders Lara Croft både måste yttra känslosamheter med sprucken stämma och gråta.

Missförstå mig rätt – jag inser att Tomb Raider bara är enkel popcornunderhållning. Problemet är att filmen tar sig själv på så pass stort allvar att det blir betydligt svårare att ha överseende med sådana idiotier som jag glatt kan skeda i mig från lättsammare produktioner av typen The Mummy med Brendan Fraser.

Annons