You are currently browsing the tag archive for the ‘Angelina Jolie’ tag.
Än en gång välkomna till Haddonfield, staden som plötsligt utrustats med ett helt eget universitet men som fortfarande torde ha USA:s sämsta polisutryckningsrespons (när manuset så kräver).
Håhåjaja. Här trodde jag att jag redan sett temats absoluta lågvattenmärke i och med The Curse of Michael Myers men så sköljer Halloween: Resurrection över mig i all sin uselhet och bevisar än en gång, likt en övertydlig Busta Rhymes-replik, att man inte ska känna sig säker på något här i världen. Fy helvete, så dåligt detta var… The Curse… var korkad och ologisk på alla sätt och vis men här känner jag mig direkt pinsamt berörd å alla inblandades vägnar.
Sagofilmen nedan är nominerad i den anrika kategorin ”Best Achievement in Makeup and Hairstyling”.
***
alt. titel: Maleficent 2: Ondskans härskarinna, Maleficent 2
Disneys live-remake av sin egen ”klassiker” Sleeping Beauty, Maleficent, blev tillräckligt framgångsrik för att det omedelbart skulle börja pratas om en uppföljare. Och nu, fem år senare, är den här. Jag hade gjort lite halvhjärtade försök att se om den första filmen (om inte annat för att säkerställa om Angelina Jolies kindknotor verkligen var så rakknivvassa som jag minns dem) innan titten på Maleficent: Mistress of Evil men det gick inte ihop sig.
Det har funnits en viss förväntan i luften sedan det blev klart att Alicia Vikander skulle spela en modernare Lara Croft. Äntligen skulle vi få en nutida hjältinna, utan datorgrafikens överdrivet kroppsliga…attribut och utan Angelina Jolies stålfejs! Men en svala gör ingen sommar (har ni däremot tänkt på att ett snöfall tycks skapa Vinter, oavsett när det inträffar?). Tomb Raider anno 2018 gör i samma anda sitt bästa för att bevisa att en kroppsligt mer trovärdig Lara tyvärr inte per automatik innebär en mer trovärdig film.
Törnrosa blev en riktig surdeg inom Disney-koncernen. Walt oroade sig för att publiken skulle tröttna på ytterligare en sagoprinsess-film efter Snövit och Askungen och gav därför särskilt konstnärerna fria händer. De tog fram en mer linjär look som skulle påminna om medeltiden och renässansens konstverk. Förvisso innovativt och djärvt, men också mycket tidsödande.
Det är något speciellt med att tillhöra en grupp, må det sedan vara en ansamling mer eller mindre galna filmnördar eller en hoper rasister som försöker låtsas att de är rumsrena. Det mesta blir så mycket lättare, man har samhörighet och en gemensam grund. Man delar på varandras bördor och problem. Att tillhöra en grupp är att låna styrka av varandra.
Cyborg (1989)
Kom-ihåg inför Framtiden: Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!