You are currently browsing the category archive for the ‘Spel till film’ category.
alt. titel: Warcraft: The Beginning
Orcher är stora bestar, så muskulösa att de ser ut som om de fått anabola stereoider med modersmjölken. Utrustade med underkäksbetar, taggar lite här och var på kroppen och stridshammare modell normalstor häst kan de förstås inte vara annat än ondsinta. Särskilt när de ställs mot unga samt mestadels vackra och tappra mänskliga krigare. Eller?
Det är tydligen på modet att plocka ned superhjältar i den krassa verkligheten nu för tiden. Stålmannen. Captain America. Mäktiga Örnen.
Ja, den där siste snubben är kanske inte allmänt känd i Marvel- eller DC-världen. Men på fågelön (som för fågelinvånarna verkligen är hela världen, kolla bara på deras kartor om ni inte tror mig) är Mäktiga Örnen den där sortens superhjälte som ungarna slutar tro på när de når en viss ålder (så tuff att hans sexpack har varsitt sexpack). Alla ungar som har en mamma och en pappa som kan berätta hur saker och ting ligger till, vill säga.
Två rutade papper, två pennor och två spelare. 10 gånger 10 rutor där varje spelare plottar in sina flytetyg. Kan mycket väl vara den mest lösa grund jag någonsin sett en film utgå från. Förvisso kanske jag borde bli imponerad över att man krystat fram en manusmässig lösning som låter våra huvudpersoner Taylor Kitsch och Tadanobu Asano lajva sig igenom en omgång ”Sänka skepp”. En krystning av sådana proportioner som skulle ha krävts för att en taxtik skulle ha klämt ur sig en elefantkalv och konsekvenserna av den är alltför monumentala för att kunna ta in särskilt mycket annat.
Man borde väl vid det här laget kunna påstå att nördarna fått sin revansch. Kanske man kan stå ut med den där mobbningen i skolan när koncept som Facebook hägrar i framtiden? Men med Pixels står det klart att det inte räcker med härliga internetmiljarder och kanske till och med en trophy-wife eller två – nu är det dags för nördarna att handgripligen rädda världen.
Till att börja med: Detta blir sista inlägget innan jag och bloggen tar lite julledigt. Om ni överlever stöket, julbordet och dans kring granen ses vi igen den 28 december.
***
”Like sands through the hour glass, so are the days of our lives”.
Nej, det blev ju inte riktigt rätt. Men det är kanske lite betecknande att jag inte kan låta bli att tänka på en evighetssåpa samtidigt som jag tittar på vad som borde vara en rätt underhållande sword and sorcery-rulle, adapterad från ett populärt dataspel. Och tänker jag inte på evighetssåpor, funderar jag på om amerikanarna verkligen är medvetna om att det sagoland de suggererar fram i verkligheten inte alls styrs av en välvillig konung som ser in i sitt hjärta och då vet hur man gör Det Rätta, utan någon som på pappret är det värsta USA kan tänka sig (en muslim på väg att skaffa sig kärnvapen).
Ok, du och din man har adopterad en flicka som ni älskar över allt annat. Helt plötsligt börjar tösabiten gå i sömnen och dessutom vandra iväg till rätt farliga platser. Lite av och till får hon nästan några slags anfall där hon skriker ”Silent Hill! Silent Hill!” och hon ritar illavarslande teckningar som hon sedan inte minns att hon gjort. Vad göra?
Man skulle kunna försöka lösa situationen rationellt. Eller också skulle man kunna göra som Rose. Googla ”Silent Hill” och upptäcka att det är en övergiven spökstad i West Virginia som är avstängd på grund av att kolreserverna under staden fortfarande brinner. Bestämma sig för att det nog är en bra idé att tvärtemot din makes önskningar åka med er dotter till ett ställe som hon uppenbarligen har hemska mardrömmar om och som dessutom inte borde vara så särdeles hälsosamt. Försöka köra ifrån en polis med resultatet att du kraschar din bil. När du vaknar upp och inser att din dotter är försvunnen, planlöst rusa omkring i staden och försöka hitta henne. Jaga efter en undflyende skugga som säkerligen måste vara din älskade dotter eftersom hon på inga villkors vis vill bli infångad av dig.
Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1995
Världens bästa kampsportare enrolleras för att kämpa i en turnering som äger rum en gång varje generation — Mortal Kombat. En härskare från en annan värld vill ta över jorden och för att göra det måste han vinna turneringen tio gången i rad. Detta är den tionde turneringen och allt kommer att hänga på tre personer: Sonya, Liu och och Johnnny. När härskarens trollkarl, Shang Tsung, tar med sig Sonya till Outworld har de andra inget val, de måste följa efter och möta Shang Tsung i envig för att rädda jorden från evighetslångt slaveri.
Publicerad i VästerbottensKuriren, juli 1995
I det lilla imaginära landet Shandaloo är inbördeskriget i full gång och den mest fruktade fienden är krigsherren Bison som med knarkpengar har lyckats bygga upp ett skrämmande imperium. För närvarande håller han ett antal personer som gisslan och kräver 20 miljarder för deras frisläppande. Världens veka ledare är beredda att förhandla med denne galning vilket innebär att endast en man kan förhindra total kaos och destruktivitet — William Guile, kommendör i AN (Allied Nations). Med Guile som ledare tycks AN definitivt inte hysa samma tveksamhet som FN när det gäller väpnade insatser.
Nostalgiska minnen från mitten av 90-talet när både Mortal Kombat och Street Fighter visade att det faktiskt gick att göra dataspelsfilmer som var någorlunda sevärda eller åtminstone hade en viss självdistans gör att jag aldrig riktigt har gett upp hoppet om att detta ska kunna återupprepas. Resident Evil lyckades någorlunda (kom igen, dobbermanhundarna var i alla fall lite läskiga…) och på ytan ser även DOA någorlunda lovande ut: regisserad av Corey Yuen (Transporter), producerad av Paul W.S. Anderson (som regisserade Mortal Kombat men som inte ska förväxlas med varken Paul Thomas Anderson som bla. gjort There Will Be Blood eller Wes Anderson som bla. gjort The Royal Tenenbaums) och innehållandes förhållandevis kända ansikten som Holly Valance, Jamie Pressly och Devon Aoki.
That’s what HE said!