Max Brooks är en författare som torde kunna agera som poster boy för devisen ”att göra dygd av nödvändigheten”. Han är associerad till både Modern War Insitute vid militärskolan West Point samt Brent Scowcroft Center for Strategy and Security vid tankesmedjan Atlantic Council och har i och med Devolution publicerat ännu en bok som handlar om vikten av att vara åtminstone en gnutta överlevnadspreppad.
Fortsätt läsa ”Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre (2020)”Jag tror minsann att bloggen fått tema-tokspel under första halvan av 2019. Knappt har vi avslutat måndagarna med Hasse Ekman, lördagarna med Batman och så en hel musikalvecka innan är det dags igen. I give you…Mel en masse!
Inspirerad av ett av musikalveckans inslag, filmatiseringen av scenmusikalen The Producers, vänder vi den här gången alltså blicken mot en viss Melvin Kaminsky, mer känd som Mel Brooks (ett namn som han juridiskt bytte till redan i tonåren). Detta är en regissör som alltid haft en stark position i mitt filmliv men där jag hittills aldrig systematiskt gått igenom alla hans filmer i kronologisk ordning. Nu var det dock dags.
Med en titel som Gangsters, Guns and Zombies är det ingen större idé att dra skämt om Guy Ritchie-rip offs eftersom filmen knappast hymlar varifrån den tagit sin inspiration. Och eftersom det ska vara en Guy Ritchie-rip off börjar Gangsters… mycket riktigt med gangstrar som måste fly efter ett halvlyckat bankrån.
Så var det återigen dags för det andra, tredje…faktiskt sjätte Halloweentemat på bloggen! Under oktober månad har det alltså blivit brukligt att jag under mer eller mindre fasta ramar postar inlägg som uteslutande rör sig inom skräckens hank och stör. Sort of…
Förra året ägnades även en försvarlig del av november åt slängkappor och huggtänder. Och när man tagit itu med en klassisk form av odödhet, varför inte kasta sig rakt över nästa? Årets halloweentema kommer alltså att låta vampyrerna slippa pålarna och istället fixa några huvudskott för de på senare tid så populära zombiesarna.
Jag kanske inte skulle ha varit så snabb med att klanka ned på regissören Jim Mickle när jag skrev om boken The Anatomy of Fear. Inte kollade jag upp att han (och medmanusförfattaren Nick Damici) gått vidare från den halvdana debuten Mulberry St och sedan gjort de mer omtalade Stake Land, We Are What We Are (amerikansk remake) och Cold in July.
Är du beredd på invasionen? Har du förberett dig fysiskt och mentalt, tränat varje dag, vant dig av med lyxiga onödigheter som snabbmat och mikrovågsugnar, provianterat och byggt upp ett adekvat vapenförråd? Kan du med bara timmars förvarning förskansa dig i din förberedda fristad och sedan försvara denna fristad mot fiender, vilka de än månde vara? Att kunna uthärda en belägring som kan vara i minst fem år, kanske så länge som tjugo?
Om inte kanske du skulle ta lärdom av Max Brooks och se till att få tummen ur. Man vet aldrig när de levande döda blir tillräckligt många för att kunna ta över.
Gerald Lane kör hustru och döttrar till skola och jobb i en familjetrygg grå Volvo. Men vardagen bryter plötsligt ut i totalt kaos när till synes galet snabba och aggressiva människor attackerar. De är förvisso obeväpnade, men är man beredd att medelst huvudet spräcka en vindruta för att komma åt sina offer behöver man heller inga.
Gerry och hustrun Karin lyckas fly med flickorna i en gammal husbil men blir strandsatta i New Jersey. Vid det här laget står det klart att Gerry är en Viktig Person och det är beställt helikoptertransport om de bara kan hålla ut till morgonen. Kommer medmänskligheten att segra hos de som barrikaderat sig i sina hem eller är familjen dömd till en våldsam zombiedöd på New Jerseys gator?
Rörliga bilder och tryckta ord 