”Welcome to Centerville. A real nice place!”

Men tack vare en lätt tippning i jordaxelns lutning är Centerville snart inte längre något särskilt trevligt ställe. Till en början ser det ut som om staden härjas av ett (eller kanske till och med flera) vilt djur som tuggar i sig medborgare i parti och minut. Men den unge polismannen Ronnie Peterson har snart räknat ut vad som hemsöker dem: zombies.

Tja, filmmakaren Jim Jarmusch gav sig på vampyrer i Only Lovers Left Alive så varför inte också zombies i The Dead Don’t Die? Jag kan i och för sig tycka att det finns ett visst fog för att ställa frågan ”Varför zombies, Jim?” med tanke på att jag inte upplever att Jarmusch gör något som helst nytt med genren. Kanske innebär The Dead Don’t Die ett stort steg för honom som filmmakare, men för zombiegenren? Not so much…

Men för all del, äras den som äras bör. Det tog ovanligt lång tid innan The Dead Don’t Die började orsaka de välbekanta Jarmusch-pretto-irritations-vallningarna hos mig. Bortsett från rollbesättningen och allestädes närvarande deadpan-uttryck från skådisar som Adam Driver, Bill Murray och Tilda Swinton är zombiefilmen faktiskt inte särskilt pretto alls. Istället är det nästan som om regissörens pendel har svängt helt åt andra hållet och istället för kvasifilosofiska djupsinnigheter försöker han den här gången visa att han minsann också är med på detta med nörd- och insiderreferenser (Star Wars och Romero) samt meta-element.

Kruxet är bara att referenserna får honom att framstå som lika tillgjord som alla andra, vilka trott att det räcker med en referenslavin för att fylla en film med innehåll. Meta-elemeneten är lite roliga första gången de dyker upp (främst eftersom de är så oväntade) men de leder ingen vart i slutänden. Jag få intrycket att Jarmusch faktiskt inte riktigt vetat hur han ska använda dem till något mer än komisk effekt och ännu mer uttryckslöshet från Adam Driver när han säger att han hela tiden vetat vad som skulle hända eftersom han fått läsa hela manuset. Å andra sidan får jag mig filmens nästan enda skratt när Bill Murray påpekar att regissören är ”such a dick”.

Nej, Jarmusch skulle kanske ha tjänat på att avvakta lite med sin film och istället sett och lärt från några som faktiskt lyckas leverera zombiehumor på riktigt. För andra gången, dessutom, eftersom det handlar om uppföljaren till 2009 års ZombielandZombieland: Double Tap.

Jag passade på att hugga både original och uppföljare back-to-back och känner mig därför ganska trygg i upplevelsen att bägge är likvärdiga rent humormässigt. På pappret kanske det kan verka lite märkligt att det tog tio år för uppföljaren att komma till stånd. Men skulle jag vilja påstå att stämningen tjänar på att alla medverkande nu är tio år äldre och, icke minst, tio år vanare skådisar. Särskilt tjejerna har vunnit på denna väntan – Emma Stone har betydligt mera pondus att komma med och bara det faktum att Abigail Breslin nu är över 20 istället för nybliven tonåring gör större skillnad än man skulle kunna tro.

De här tio åren gör att Stones tveksamhet inför att satsa på ett förhållande med Jesse Eisenberg känns mer trovärdigt misstrogen än påklistrat cynisk. De gör också att surrogat-far-dotterrelationen mellan Woody Harrelson och Breslin tagit en ganska naturlig vändning där den unga kvinnan längtar efter att kunna skapa sig ett liv på egen hand.

Som alla uppföljare gör Double Tap förstås mer av eaxkt det som var lyckat i originalet men lägger samtidigt till ett par ytterligare element, där särskilt tillskotten i rollistan fungerar över förväntan. Jag sällar mig till resten av hyllningskören för Zoey Deutch insats som den extreeeeeeemt blonda Madison, vilken lyckats överleva zombie-post-akropolisen tack vare sin enda regel: ”Mostly stay in the freezer”.

Det ingen av Zombieland-filmerna riktigt lyckas med är sluten. I originalet är det fortfarande bortom korkat att dra igång ett helt nöjesfält och i uppföljaren krävs att man klämmer in en deus ex machina. Å andra sidan… Gänget bakom Zombieland har i alla fall inte slängt in en sci fi-vändning, vilken förvisso var oväntad men då bara för att den var fullkomligt renons på förankring i resten av historien.

Ingen av dagens filmer revolutionerar zombiehumor-genren, så i det avseendet är det hugget som stucket mellan dem. Är du sugen på zombieklägg och några äkta skratt, se Zombieland-filmerna. Längtar du däremot efter en uttryckslös ensamble-cast och att bli lätt förbannad, se The Dead Don’t Die. To each his own, I guess.

Zombieland (2009. Jag har tidigare skrivit om filmen här, i mitt zombie-Halloween-tema. Betyget kvarstår efter denna omtitt.)

Zombieland: Double Tap (2019)

The Dead Don’t Die (2019)