Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är de två första säsongerna av Twin Peaks och den första säsongen av True Detective. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

Buffy the Vampire Slayer (1997-2003, 7 säsonger, 144 avsnitt)
Det som Joss Whendon är och för alltid kommer att vara mest hågkommen för? I mina värld är han i alla fall Buffys upphovsman, snarare än Avengers-regissören. Buffy var den typen av serie som tycktes rulla mer eller mindre konstant när jag bodde uppe i Umeå på 90-talet men kanske just på grund av den till synes obegränsade tillgången blev det aldrig av att se den.

Men så fick jag en spark i baken från Johan och Henke i Buffy-podden (numera Shiny-podden) för en tre-fyra år sedan, köpte på mig en box och avverkade alla avsnitten i en hyfsat kontinuerlig takt. Allt är verkligen inte Buffy-guld som glimmar men på det hela taget är det en serie som jag dels tyckte mycket om att se då, dels är sugen på att se om i sin helhet.

Jag måste också säga att det var en serie som överraskade mig genom att gömma på så pass mycket – främst ett bra manus och i alla fall en del bra skådisar, med Sarah Michelle Gellar i spetsen. Min favorit blev emellertid demonen Anya, spelad av Emma Caulfield.

Här fanns avsnitt att både skratta åt och beröras av. Det var också roligt att notera hur pass mycket de olika säsongerna skilde sig från varandra, bland annat beroende på var de olika rollfigurerna befann sig i livet. En nackdel för min del blev möjligen att två av de mest prominenta kärleksförhållandena inte rörde mig i ryggen, utan snarare blev något som jag hoppades skulle ta slut i rödaste rappet. Men man kan ju inte få allt här i världen.

De Dag (2018, 1 säsong, 12 avsnitt)
alt. titel: The Day, En dag
Var annars än på SVT Play kan man se en belgisk bankrånarthriller? De Dag utspelas under cirkus 24 timmar som börjar med ett gisslantagande på en bank. I likhet med hederliga serien 24 leker De Dag med tiden men har snarare valt att låta vissa scener spelas upp två gånger, men ur olika perspektiv. Det är alltså inget realtidsperspektiv den här gången. Istället skulle man kunna tänka sig att norska 22 juli låtit sig bli inspirerad av greppet att publiken får följa händelseförloppet ut flera olika vinklar – polisförhandlarna, poliser, journalister, gisslan, gisslan-anhöriga och brottslingarna själva.

Min enda invändning skulle möjligen vara att även om det hela tiden är rejält spännande känns det efter kanske tre fjärdedelar som om serien lite börjar om igen. Eller i alla fall tar nya tag och blir ännu mer invecklad på ett sätt som känns lite tröttsamt. Och eftersom jag inte såg allt i ett sträck tror jag inte ett felet ligger där, alltså att det bara känns mastigt för att serien är tänkt att avnjutas med ett avsnitt i veckan.

Så det är i någon mening både på gott och ont att händelseutvecklingen vrider sig runt sig själv i allt tajtare knutar när man trodde att upplösningen var på väg. Annars har jag inga som helst tveksamheter kring De Dag – grymt spännande och överlag bra rollprestationer samt dynamik mellan de olika rollfigurerna. Bortsett från den som sagt överdådiga historien känns allt annat trovärdigt och realistiskt. Många av rollfigurerna får en lite backstory eller sammanhang som kanske inte är häpnadsväckande påhittiga men som ändå ger lite studs på deras agerande. Ett stort plus är att det bara är roligt att höra belgiska pratas, på samma sätt som Le Bureau des Légendes vann på sin franska.

 

Firefly (2002, 1 säsong, 14 avsnitt)
Någonstans mitt i Buffy-tittandet hann jag också med att klämma Whedons ofärdiga rymdwestern. Den var så pass kort och jag visst att det fanns de som var så pass nyfikna på vad jag tyckte, att jag redan skrivit en text.